Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 18 november 1950 - Ubåtens utveckling i USA, av Karl-Birger Rosén - Tankfartyg med förbättrade trimegenskaper, av N Lll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108-4
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. En amerikansk ubåt
avfyrar en V-l robot.
Framtidsperspektiv
För närvarande arbetar man på att modernisera ubåtarna,
något som inte sker utan offer, ty genom
strömlinje-utformningen av överbyggnaden måste däckskanonerna
bort och de större batterierna med sin högre kapacitet
har visat sig synnerligen kostsamma. Utom konstruktion
av de modernaste stridsubåtarna (fig. 2), experimenterar
USA:s flotta med trupptransportubåtar, med radarubåtar,
som är speciellt avsedda för yt- och luftspaning, med
ubåtstankfartyg, med ubåtslastfartyg, med ubåtar avsedda
att avskjuta styrda raketer samt med ubåtar avsedda för
ubåtsjakt. De senare båtarna, soin opererar i bakhåll på
bestämda positioner, kan nämligen vara alldeles tysta
medan däremot fiendens ubåtar, som avser att uppnå sin
"jaktmark", tvingas att vara i rörelse och avge ljud.
Härigenom kommer ubåtsjaktubåten att ha övertaget. USA
konstruerar nu en ny typ av ubåt kallad "SSK-Submarine
Killer". Det är med denna typ som grund som USA avser
att bygga sitt ubåtsförsvar mot ubåtar.
USA:s flotta studerar hundratals forskningsuppslag, som
omfattar vapen, radarapparatur samt nya och delvis
ovanliga metoder för deras användning. Utförandet av många
idéer ser ut att lyckas, men ännu flera väntar på sin
lösning. Under första och en stor del av det andra
världskriget användes torpeder, som vid avskjutning måste
inriktas mot målet. Sedan en sådan torped skjutits kunde
den endast gå i en förut bestämd kurs. Betydande
noggrannhet och kontroll vid avfyrningen fordrades för att
torpeden skulle träffa målet, som i allmänhet inte kunde
befinna sig mer än ca 1 700 m bort. I de flesta fall kunde
ubåtarna då upptäckas innan torpederna hade avskjutits.
Detta nödvändiggjorde nya torpeder, möjliga att avfyra
utanför de områden, där ubåten kunde upptäckas. De nya
torpederna riktades in mot målet utan når detta på annat
sätt. Den målsökande torpeden ledes till målet av ljudet
från dettas propellrar. En annan torpedtyp går i rät linje
till målets närhet, varifrån en kamskiva styr torpeden i en
oregelbunden bana mot målet.
Prov pågår också med två ubåtar, utrustade för avfyring
av flygrobotar. Hittills har dessa varit av V-l typ, vilka
rör sig med en hastighet av ca 850 km/h. Efter avfyringen
och under en sträcka av omkring 250 km styrs roboten
av ubåten, vilken omedelbart efter avfyringen kan gå i
undervattensläge med endast styrantennen över vattenytan.
Ubåten "Carbonero", fig. 3, har under övningar i Stilla
havet avfyrat en av dessa modifierade V-l robotar och
styrt den längs 45 krigsfartyg, uppställda på linje, vilka
försökte att skjuta ner den med sin luftvärnseld. Inget
av fartygen lyckades träffa roboten.
Det görs ingen hemlighet av, att amerikanska flottan
anser den flygande roboten av V-2 typ, med sin mycket
höga fart och långa räckvidd, vara framtidens huvud-
projektil. Några tekniska svårigheter synes icke heller
föreligga att avfyra en sådan robot från en ubåt i
undervattensläge. Då det knappast kan vara någon mening att
sända en så utrustad ubåt på en längre expedition för att
avfyra en enda raket med vanlig ammunition, är det
ytterst sannolikt att i planerna även ingår att använda
atombomben som stridsspets. De flygplan, vilka för
närvarande anses lämpliga för atombombstransport, nämligen
attackplanet AJ-1 och spaningsbombplanet P2V-3C
"Nep-tune", har en startvikt av endast 24 t, dvs. mindre än
hälften av B-29 "Superfortress", vilken tidigare ansågs
vara det minsta flygplanet som kunde användas för
ändamålet. Detta tyder på, att det har varit möjligt att kraftigt
minska atombombens ursprungliga dimensioner.
Kopplas detta framtidsperspektiv ihop med dels
tillkomsten av snabba snorkelubåtar, vilka kan röra sig i
undervattensläge mycket långa sträckor, dels planerna på att
bygga ubåtar, där drivmaskineriet utgörs av ett
atomkraftverk eller en Walter-gasturbin med sluten krets, varvid i
båda fallen luft — och alltså snorkel — icke kräves för
maskineriet, får man fram helt nya problemställningar för
den marina strategin.
Ett oförändrat problem är utbildning av personal, som
kan sköta en modern ubåt och som kan anpassa sig till
den hårda tjänsten ombord. Personalen skall även snabbt
kunna utföra de 45 nödvändiga handgrepp, som
erfordras för att få ubåten att dyka inom några sekunder och
detta utan omedelbar övervakning av befälet. Ingen robot
kan inta deras plats. En förstklassig ubåtspersonal är
alltjämt den mest betydelsefulla faktorn för en effektiv
ubåtsflotta.
Litteratur
1. Fife, J: The dcvelopment of the modern submarine.
Sperry-scope, bd 11 nr 11 s. 14.
2. Momsen, C B: Submarine warfare of the future. Milit. Eng. 42
(1950) s. 187.
3. Atomic weapons for the U.S. Navy. Engineer 189 (1950) s. 702.
Tankfartyg med förbättrade trimegenskaper. I Tekn. T.
1946 s. 498 fanns en beskrivning med ritningar införd på
turbinångaren "Phoenix ’, ett helsvetsat amerikanskt
tankskepp om 23 600 tdw, 12 000 ahk, 17 knop, byggt av The
Welding Shipyards, Inc., Norfolk i Virginia.
Tankarrangemanget på detta var avsevärt olika det på stora tankfartyg
annars vanliga. Genom att popen gjorts mycket längre
än eljest och når fram nära midskepps, sträcker den sig
över nio av lasttankarna. På akterkant av maskinrummet
finns en stor brännoljetank, som i förening med de
nyssnämnda, upp till popdäcket nående lasttankarna hindrar
förligt trim i lastläge hos skeppet.
Götaverken levererade den 28 juni i år tankmotorfar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
