Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 december 1950 - Svensk järnhantering just nu, av Nils Elfström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1126
TEKNISK TIDSKRIFT
inventering häröver har år 1943 framlagts av
Geijer och Magnusson, och de har kommit till
följande resultat: 30—50 Mt fosforren malm,
varav 65 % i form av anrikningsmalm. Detta
räcker nog i 40—50 år framåt, om jag skulle
våga mig på en gissning. Samtidigt bör
ihågkommas, att denna inventering gav betydligt större
malmreserver än den första, som framlades år
1912, och detta trots att hela tiden från 1912
till 1943 malm brutits i de mellansvenska
gruvorna och en god del därav dessutom
exporterats. Fosforrika malmer finns i ofantliga
kvantiteter, så att den totala malmtillgången i vårt
land uppgår till 2 200 Mt.
Tyskland har blott en sjättedel av Sveriges
malmtillgångar, England 50 % mera och Förenta
Staterna, med 50 gånger större stålproduktion
än vi, har blott 25 % mera än Sveriges samtliga
malmtillgångar. Sovjet och Frankrike är
gynnsamt lottade med fvra resp. tre gånger de
svenska tillgångarna. I Amerika kan man verkligen
tala om att läget på malmfronten är kritiskt.
Av de lämnade siffrorna måste man emellertid
dra slutsatsen att tillgången på fosforrena
mellansvenska malmer för
kvalitetsståltillverkningen är ett kapitel, som kräver uppmärksamhet.
För att säkra tillgången härpå, har man
nämligen måst börja bryta allt fattigare malmer
samt genom anrikningsförfaranden koncentrera
järnhalten upp till en för masugnsprocessen
lämplig nivå. Detta kostar pengar både i form
av investeringar i gruvor och anrikningsverk
samt i form av ökade tillverkningskostnader för
sligen. Stora förhoppningar fästes också vid den
metod, som utarbetats i Grängesberg att genom
läkning med syra befria den fosforrika malmen
från fosforn. Härigenom skulle en ofantlig reserv
för den fosforrena malmen kunna skapas.
Tillgång på skrot, legeringar m.m.
Alltsedan martin- och elektrostålmetoderna
infördes i vårt land har efterfrågan på järnskrot
stadigt stigit. På grund av vårt lands utvecklade
näringsliv faller icke obetydliga kvantiteter
järnskrot årligen. År 1949 förbrukade järnverken ca
230 000 t svenskt köpskrot. Emellertid räcker
detta skrotfall inte alls till för produktionen,
utan ca 150 000 t måste importeras, för
närvarande huvudsakligen från Tyskland.
I många år har vårt lands stålindustri varit
beroende av skrotimport. Anledningen till att
skrotet har blivit så begärligt är dels dess
prisbillighet jämfört med tackjärnet, dels det kända
tekniska förhållandet, att de basiska
martinugnarna och framför allt elektrostålugnarna
arbetar bäst med en viss, ganska hög procent skrot
i chargen.
Ett rätt besvärligt problem uppstår, om
tillgången på importerat järnskrot minskar eller
upphör. Importen från Tyskland måste vi räkna
med som blott tillfällig. Från Danmark, där vi
förr fått 40 000—50 000 t/år, tar importen slut
inom kort, när Danmarks stålindustri blir fullt
utbyggd. Vi måste därför räkna med, att en hel
del skrot kommer att ersättas med kokstackjärn.
Soin bekant avser man att vid Domnarfvet och
Norrbottens Järnverk utveckla och bygga upp
en omfattande tillverkning av handelsjärn,
baserad på de fosforrika malmerna i Mellansverige
och Lappland.
En svensk kvalitetsståltillverkning kan man
icke bygga på köpskrot. Vi vet nämligen, att
genom köpskrotet en förorening med framför allt
koppar men även med övriga legeringsämnen
såsom krom, nickel, volfram o.d. icke kan
undvikas. Därför måste man vid kvalitetsstålet utgå
från sådant järn, som utvinnes ur rena malmer
samt det vid järnverket fallande skrotet, som
har känd sammansättning och känt ursprung.
Här har vi kommit in på ett av de viktigaste
kvalitativa spörsmålen inom nutida svensk
stålindustri samt inom stålindustri överhuvud taget,
nämligen hur man skall kunna få ett tillräckligt
rent och billigt basmaterial för kvalitetsstålet.
Fig. 1. Det nya stålverket i
Fagersta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
