Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 december 1950 - Svensk järnhantering just nu, av Nils Elfström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1127
Två vägar finns här att gå: järnsvamp eller
färskning och raffinering av träkols- eller
kokstackjärn. Av dessa vägar tilldrar sig
järnsvampen för närvarande ett stort intresse. Detta
beror inte minst däpå att vårt land på detta
område tekniskt sett har kommit betydligt längre
än utlandet. Två metoder finns: Höganäs’, som
arbetar med stenkol som reduktionsmedel, och
Wibergs med träkol. På senare tid har man i
Wibergs ugn också lyckats framställa en
tillfredsställande järnsvamp med koks som
reduktionsmedel. Mot bakgrunden av detta är det
klart, att stora förhoppningar fästes vid
järnsvampen. Planer är också under utarbetande för
ett större järnsvampverk, vari ett flertal svenska
järnbruk är intresserade. Sandviken och
Hellefors har järnsvampanläggningar under
byggande. Om kalkylen håller, skulle järnsvampen på
ett effektivt sätt hävda det svenska
kvalitetsstålets konkurrenskraft på världsmarknaden.
Den andra vägen att skaffa fram bas för
kvali-tetsstål går över tackjärn, framför allt
träkolstackjärn. På grund av skäl, som i det följande
närmare skall anges, har man också börjat
experimentera med kokstackjärn såsom
kvalitets-stålbas. Förutsättningen härför är givetvis att ett
lika rent tackjärn skall kunna framställas via
koksmasugnen som via träkolsmasugnen. Detta
betyder först och främst rena, framför allt
fosforrena malmer. Vidare gäller det att få ned
svavelhalten till den gamla gränsen för
träkols-tackjärnet, max. 0,015 %. Genom svavelrening
antingen med magnesium eller med kalk enligt
Kallings metod är detta utan vidare möjligt.
Bränslefrågan
För oss, som under det senaste krigets
avspärrning arbetat med ved som metallurgiskt bränsle,
står det utan vidare klart, att bränslefrågan är
vår hanterings akilleshäl. Som konsekvens följer,
att elkraft skall användas i samtliga fall, där
detta bränsle kan någorlunda konkurrera med
importerat fossilt bränsle. Det har alltid sagts,
att elvärmet blir för dyrt. Därvid har man ofta
ej tagit tillbörlig hänsyn till utnyttjningstiden.
Vad är det som kostar i en elkraftsanläggning?
Jo, det är nästan helt och hållet kapitalkostnader.
Driftkostnaderna i en modern kraftstation är av
underordnad betydelse. I de fall, då elkraften
skulle kunna utnyttjas jämnt hela året, alltså
ca 8 000 h, och taxan tog riktig hänsyn härtill,
skulle man komma ned till sådana låga
kraftpriser att man i många flera fall än nu skulle
kunna konkurrera med stenkolet. Man får ej
heller glömma den stegring av kolkostnaderna, som
tydligen är på väg och som bäst exemplifieras
av gruvarbetarna i USA med Lewis i spetsen.
Konsekvensen av ovanstående tankegång blir
därför, att vi måste inrikta oss på en jämn och
lång uttagningstid för elkraften. Inga hinder,
t.ex. lagstiftningsvägen, får resas mot en dylik
utveckling, som är den enda naturliga i vårt
land. Det kol som erfordras för att reducera ut
järnet ur våra malmer, antingen det sker med
träkol eller koks i masugnarna, kan emellertid
icke ersättas med elektrisk energi.
Nu vet vi emellertid att träkolet blir allt svårare
att uppbringa, och därmed dyrt. På 1930-talet
kunde man köpa träkol för 7,50 kr/m3; under
senare år har priset legat vid 25 kr/m3. Nu är
träkolspriset på fortsatt uppgång igen på grund
av konkurrensen med massaindustrin om
råvaran — veden. Det kan, hur konjunkturerna än
växlar, aldrig komma ned till de gamla priserna
på grund av en för kostnaderna väsentlig faktor,
skogshuggarnas löneförhöjning. Slutsatsen av
ovanstående blir kort och gott, att svensk
järnhantering inom en icke avlägsen framtid måste
praktiskt taget avstå från träkolet och gå in för
koks i sina masugnar och eventuella
järnsvampanläggningar.
Tillgång på elkraft
Elkraften har till huvudsaklig del redan
behandlats, eftersom den så intimt sammanhänger
med bränslefrågan i den metallurgiska processen.
Här må blott noteras den glädjande utvecklingen,
att krigsårens avspärrning satte ny fart på
utbyggandet av våra vattenfall. Konsumtionen av
elkraft har också visat en stark ökning, inte
minst för civilt ändamål — hushållsström —
innebärande ett tydligt uttryck för
standardhöjningen på senare år.
Den ökade elektrifieringen inom järnindustrin
kan jag exemplifiera från Fagersta. År 1927
räckte egna kraftstationer om 3 000 kW pius
1 000 kW köpkraft. För närvarande är
köpkraften uppe i över 20 000 kW. Dessutom har egna
kraftstationer i Kolbäcksån utökats med ca 1 000
kW. Det är den ökade användningen av
ljusbågsugnar och glödgugnar, som svarar för den största
ökningen, men ökningen på grund av den
allmänna mekaniseringen är också mycket
betydande.
Som bekant har staten ett mycket dominerande
inflytande på elkraftproduktionen i vårt land.
Det gäller nu att denna monopolställning icke
missbrukas, så att man av statsfinansiella skäl
lockas att hålla ett för högt elkraftpris.
Arbetskraftbristen
Som alla vet har den svenska folkökningen
sedan 1920-talet och fram till mitten av
1940-talet varit allt för låg. Man kan beräkna, att på
grund härav ett underskott under normal
folkökning på ca 700 000 människor uppstått. För
näringslivet betyder detta en förlust av 300 000
—350 000 man. Vi får lida under denna brist
fram till 1960, då de större barnkullarna i
början av 1940-talet står beredda att rycka in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
