Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 december 1950 - TNC: 23. Temperaturgradens beteckning, av J W - Insänt: Den kemiska industrins tidevarv och forskningen, av Ludvig Sterky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1171
Lyckligtvis behöver vi för svenska förhållanden inte
tänka på Fahrenheit-skalan, så mycket mindre som den
icke är internationellt antagen. Men våra
exportförbindelser och andra samband med utlandet gör att vi inte alltid
kan belt bortse från den.
En olägenhet av annat slag, som vidlåder alla dessa
beteckningar bestående av en liten cirkel med eller utan
efterföljande bokstav, är svårigheten att skriva
sammansatta måttenhetsuttryck vari ingår en temperaturenhet; se
4 här nedan.
Protokollet från 9:e konferensen för mått och vikt i Paris
1948 anger enheterna:
degré Celsius °C
degré absolu °K
Nedanför den tabell vari dessa båda enheter ingår står:
Om det inte är fråga om temperatur utan om ett
temperaturområde eller en temperaturskillnad bör ordet "degré"
skrivas helt ut eller förkortas "deg".
TNC har efter en rundfråga till sakkunniga, dels
angående detta uttalandes tillämpning på svenska förhållanden,
dels angående sättet att klara sig ur ovan beskrivna
svårigheter, kommit till följande rekommendationer:
1. Temperatur över vattnets fryspunkt anges med °C,
uttalat grad (er) Celsius, t.ex. 1°C, 25°C.
2. Absolut temperatur anges med °K, uttalat grad (er)
Kelvin, t.ex. 1°K, 298°K.
3. Temperaturskillnad var som helst på skalan kan
anges med uttalat grad (er) t.ex. 10°; skulle någon
förväxling med utländska temperaturskalor befaras, bör dock
hellre skrivas °C liksom i fallet 1, men då måste
naturligtvis av formuleringen på annat sätt framgå huruvida fall 1
eller 3 avses.
4. Om Celsius- (eller Kelvin-) skalans enhet ingår i ett
sammansatt uttryck för en måttenhet kan den -— i varje
fall tillsvidare — skrivas 1 grad. Så t.ex. kan specifikt
värme uttryckas i enheten 1 J/kg grad (där 1 J är
energienheten 1 joule). J W
Insänt
Den kemiska industrins tidevarv och forskningen
Civilingenjör Bengt Hedström har i Tekn. T. 1950 s. 935
framkastat, att ett upptagande relativt snart av
grundforskning och högre utbildning inom enhetsoperationernas fält
skulle vara en verksam spark framåt för utvecklingen av
svensk kemisk industri. I inlägget nämnes åtskilligt om
skillnaderna mellan amerikansk och svensk
högskoleutbildning, men orsaken härtill analyseras knappast. Förmodligen
har Bed. med sina många frågor under "Den kemiska
industrins tidevarv" (Tekn. T. 1950 s. 460) velat väcka en
diskussion till liv i spalterna. Att en dylik lätt kommer till
stånd kemiska ingenjörer emellan är fullt naturligt.
"Endast i USA torde nämligen ’chemical engineering’ ha
hunnit utvecklas till ingenjörsvetenskap", skriver
Hedström. Detta är förvisso sant, men Schweiz har utan
ledarställning inom "chemical engineering" tillkämpat sig
en industriell ställning, som vi i Sverige ser upp till och
som vi icke utan sega ansträngningar kan nå
motsvarigheten till. Den brittiska utvecklingen är också
imponerande och synes bevisa, att avancerad färdighet i "chemical
engineering" ej ensam bestämmer utvecklingshastigheten.
Endast ur begränsad synpunkt kan man påstå, att
amerikansk utbildning gått ifrån "den snäva specialiseringens
princip". De allra flesta skandinaver anser med rätta, att
det stora absoluta antalet teknologer och den långt drivna
specialiseringen i fackstudierna möjliggör framstegen inom
sådana specialvetenskaper som "chemical engineering". När
industrin sedan skördar frukterna av de på så sätt
utbildade specialisternas arbete, är den berömda amerikanska
samarbetsförmågan det nödvändiga attributet.
De enhetsoperationer, som är föremål för regelbunden
kursverksamhet vid USA:s högskolor, är varken talrika
eller fullständiga. Vanligast förekommer "heat transfer",
"fluid flow", "distillation" och "absorption" och kanske
något ämne till. Att de sistnämnda är så framträdande,
sammanhänger med oljeindustrins ställning. Däremot
saknas i regel återkommande utbildning i blandning,
torkning, filtrering, centrifugering o.d. Det är i stället
apparatfirmorna, som med sina välutrustade laboratorier och med
h jälp av sin högtstående tekniska medarbetarstab tagit
ledningen på de flesta av enhetsoperationernas många
speciella fält.
I Sverige saknar vi i stort sett det merkantila underlaget
för specialiserade apparatfirmor av sådan storleksordning,
att framsteg och forskning bland enhetsoperationerna kan
få en teoretisk-vetenskaplig bearbetning. Därför torde
finansieringen av dylik forskning vid centrala institutioner
ännu länge bereda oöverstigliga hinder. Om vår
verkstadsindustri däremot genom ökad efterfrågan inom och
framför allt utom landet kan få ökad försäljning av kemisk
apparatur, ligger häri en latent möjlighet till begynnande
forskning bland många för landet viktiga
enhetsoperationer. Den kapitalvarukonsumerande kemiska industrin
betalar nog hellre ett merpris för service och kvalitet till
apparattillverkande industrier än direkta understöd till
centrala forskningsinstitutioner utan offert- och
tillverkningsmöjligheter.
Antalet högt utbildade ingenjörer i vårt land måste alltid
absolut sett förbli ringa. Att införa ämnen tillhörande
"chemical engineering" i den ordinarie
åttaterminers-utbildningen vid högskolorna låter sig säkert icke göra. Ingen
kan som teknolog avgöra, om han kommer att verka som
forskare, driftingenjör eller försäljare vid en senare
tidpunkt i livet. Däremot torde de flesta anse, att det är
önskvärt att vår storindustri ledes av personer med teknisk
grundutbildning, varför de allmänna tekniska och
ekonomiska läroämnena måste ha sitt utrymme i timplanen
obeskuret.
Vad som däremot vore lättare realiserbart är ett bättre
tillgodogörande av de många utmärkta uppsatser i
"chemical engineering", som anträffas i amerikansk
facklitteratur. För svenska tekniker är ofta de framlagda
resultaten, icke minst de av empirisk natur, tidsödande att
nyttiggöra på grund av de skilda måttsystemen. Härför
erfordras ett lämpligt organ, då Teknisk Tidskrift troligen
ej önskar syssla med detaljer inom en så begränsad
specialvetenskap.
I fråga om utvecklingstakten inom svensk kemisk
industri medger Bed., att siffrorna mellan USA och Sverige på
s. 460 ej är till fullo jämförbara. Som bekant nyttjar
kemisk industri i särskilt hög grad specifika, dvs. icke
serie-tillverkade, kapitalvaror. Att för dessa omräkna
investeringskapitalet till efter devalveringen gällande dollarkurs
leder med säkerhet till en haltande och för de svenska
insatserna missvisande jämförelse. Apparatur- och
monteringskostnaderna i dagens USA är i kronor räknat kanske
dubbelt så höga som hos oss.
Den relativt sett otillfredsställande utvecklingstakten för
den kemiska industrin sammanhänger nog ej närmast med
brist på uppfinningar, metoder eller planer, ej heller
forskarbrist eller för små investeringsanslag, utan med att
den allmänna, samhälleliga utvecklingen i industriorterna
ej tillåter en expansion av önskvärd omfattning. Vi skulle
bygga fler fabriker, men arbetskraftsbristen är en realitet,
och bostadsproduktionen tenderar att bestämma takten.
Att den kemiska industrin i viss mån försummat att
offentliggöra intressanta översikter över sitt
nydaningsarbete, förefaller uppenbart. För svenska ingenjörer vore
det säkert värdefullt, om Teknisk Tidskrifts redaktion
kunde stimulera till och bereda plats för fler bidrag av
denna art. Hittillsvarande förhållanden är i stort sett
karakteriserade av att landets i industrin verksamma
kemiingenjörer, med undantag för massa- och pappersindustrins,
saknar lämpliga publikationsmöjligheter. Ludvig Sterky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
