Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 6 januari 1951 - Program i arbetsinstruktion, av Sten Uddenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
TEKNISK TIDSKRIFT
grammet i sig självt fyller alla krav för att hålla
intresset högt under konferenserna, vilket gör,
att arbetsledarna ofta vid denna tidpunkt t.o.m.
uttalar en försäkran om att begagna sig av
skriftliga arbetsuppdelningar.
När konferensdeltagarna skiljs åt vid sista
sammanträdet, sker det således i en anda av en
mycket positiv inställning till de framförda
synpunkterna, varför man i första ögonblicket kunde
vara benägen att tro, att även den praktiska
till-lämpningen ute på arbetsplatsen skulle omhuldas
med samma varma intresse. Så är dock inte
fallet. När tränaren avlägger sitt första besök hos
arbetsledaren ute på dennes arbetsplats, finner
han i nio fall av tio, att denne inte har gjort upp
någon arbetsuppdelning och ursäktar sig med
bristande tid. Det tionde fallet utgöres av sådana,
som redan före konferensen har haft sina
underställda på kortregister e.d. och alltid fört
noggranna anteckningar om både det ena och det
andra. Upptäckten är nedslående, men den går
igen inom alla industrier oberoende av bransch.
Har nu uppföljningen inte organiserats på
annat sätt än att tränaren frivilligt skall försöka
övertyga arbetsledarna om förträffligheten av att
göra arbetsuppdelningar, sätter han i gång att
"bearbeta" vissa arbetsledare och får så
småningom fram en del uppdelningar. Men så fort
han släpper greppet, svalnar intresset
ögonblickligen. Det fortlever inte av sig självt. Vid
upptäckten av detta fenomen måste man givetvis
fråga sig, om man överhuvudtaget är på rätt väg
eller om det endast är normala startsvårigheter,
och därvid börja med att analysera orsakerna till
den stora skillnaden i intresse under och efter
konferenserna.
För att börja med konferenserna så är själva
programmet, som ovan framhållits, mycket
intresseväckande, och då även de yttre
förutsättningarna (avbrott i rutinarbetet, tillfälle till
rökning m.m.)är intressedrivande, erhåller
gruppdiskussionen arbetsledarnas oreserverade
gillande. Intresset för tillämpningen på arbetsplatsen
är däremot minimalt, men här möter vi också
helt andra förutsättningar, vilket gör, att
accepterandet vid konferenserna byts ut mot en ursäkt
om bristande tid.
Att göra en skriftlig arbetsuppdelning kräver
för stunden ett merarbete, och det är ytterst få
människor, som handlar så klokt, att de utför ett
tillfälligt merarbete för att längre fram spara
betydligt mer tid, än vad merarbetet fordrar. En
arbetsuppdelning kräver också ett visst
skrivarbete. Är företagets politik att minska
skrivarbetet för arbetsledarna så mycket som möjligt,
möter man här ett klart motargument.
Att noggrant förbereda sig för en sak frivilligt
förutsätter i de flesta fall intresse för saken. Vid
första ögonblicket kanske man tänker, att det är
självklart att en arbetsledare har intresse för in-
struktion — annars hade han väl inte valt det
yrket — men så enkelt är det inte. En
arbetsledare har i regel inte valt sitt yrke i samma
betydelse som en student, som väljer att studera
antingen till ingenjör, läkare eller något annat.
Arbetsledarna rekryteras ofta från dugliga
arbetare, som här ser sin enda chans att avancera.
Man bör därför akta sig att tro, att varje
arbetsledare speciellt är intresserad av instruktion.
Programmet i arbetsinstruktion förutsätter ett
nära nog pedagogiskt intresse för detta, vilket
utgör en av de svåraste stötestenarna vid
följeprogrammet.
Av vad ovan sagts framgår, att programmet i
arbetsinstruktion inte är något lätt problem, om
man vill se ett konkret resultat i form av
arbetsuppdelningar och bättre instruktion på
arbetsplatsen. Har man detta klart för sig, blir nästa
frågeställning: "Hur långt skall man driva
följeprogrammet? Vilket mål skall man sätta upp?
Skall man bara hålla konferenserna och låta
deras egenvärde vara tillräckligt eller skall man
helt slopa programmet? Varför har programmet
haft sådan framgång i USA och inte här?" osv.
Dessa frågor kan emellertid inte rätt besvaras,
om man betraktar programmet i
arbetsinstruktion endast som en fristående företeelse, utan
man måste se det i ett större perspektiv, och här
stöter vi på träningens idé.
Träningens idé
De senaste åren har människan alltmer
kommit i förgrunden vid diskussioner om
produktionsapparaten, och med all rätt. Under senaste
världskriget och dess speciella förhållanden blev
det alltmer klart för industrin, att
produktionsapparatens effektivitet till slut beror på
individens prestationsförmåga och inte på maskinernas,
som ju är en följd av det första. Stora
ansträngningar gjordes därför att höja individens
effektivitet och TWI-programmen framkom också som
ett medel att användas för detta arbete. Efter
kriget har, speciellt i USA, tanken om träning
av företagens personal vuxit sig allt starkare och
fått en alltmer framträdande plats i företagens
politik. Alla behöver tränas, såväl högste chefen
som yngste medarbetaren, för att största möjliga
effektivitet skall ernås. Man torde ej göra sig
skyldig till någon större överdrift om man påstår,
att vi står inför början av en ny tidsperiod, under
vilken träningen av personalen inom företagen
kommer mer och mer att vinna insteg som en
nödvändig rationaliseringsfunktion. Även ett
rutinarbete kan utföras bättre — det ligger i
sakens natur, ty ingenting är fullkomligt.
Programmet i arbetsinstruktion är en första
början av en systematisk träning av personalen
i de vardagliga uppgifterna. Men drivs det i
dagens läge enbart som ett träningsprogram, måste
man räkna med vissa svårigheter, då svensk in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
