Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 6 januari 1951 - Program i arbetsinstruktion, av Sten Uddenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 januari 1951
3
dustri (och därmed menar jag i detta
sammanhang alla de enskilda individerna, som är knutna
till industrin) ännu inte är mogen att utan vidare
acceptera att träning behövs i det vardagliga
rutinarbetet. Det är något nytt, som vi inte är
vana vid, och det går inte så fort att omrikta
nedärvda föreställningar. Vi står här närmast
inför en hel generations arbete, innan vi kan
räkna med ett fullkomligt accepterande av de
nya idéerna. Ju mer man studerar hithörande
problem och ju mer utvecklingen går framåt,
desto mer övertygad blir man om att träningen
snart kommer att vara en fullt självklar och
nödvändig funktion inom företagen. Har man således
accepterat träningens idé, så har man också i
stort accepterat programmet i arbetsinstruktion,
då ju detta syftar till träning av arbetsledaren.
Det instruktionsförfarande, som lärs ut och finns
sammanfattat på västfickskortet, är hart när
oantastligt, men om detaljerna kan givetvis
åsikterna variera.
Förhållandena i USA och Sverige, en jämförelse
Programmet i arbetsinstruktion har efter alla
rapporter att döma haft stor framgång i USA. Då
kommer man automatiskt in på frågan, varför vi
inte har lyckats i Sverige. Vad som menas med
"stor framgång" är givetvis omöjligt att bedöma
så här på avstånd, men det finns otvivelaktigt
rätt skilda förutsättningar för programmet i fråga
i amerikansk krigsindustri och svensk
fredsindustri.
I USA hade krigsindustrin oskolat arbetsbefäl,
som var tacksamt för alla hjälpmedel som kunde
fylla bristerna. I Sverige däremot hade vi ett
kunnigt arbetsbefäl. Under krigstid accepterar vidare
en människa, hon må vara militär eller civil,
lättare en order utan att göra invändningar.
Slutligen är USA en ung nation, som ej har
traditionsbundna åsikter, utan lätt accepterar nya idéer.
Svensken däremot är konservativ, då det gäller
införandet av allt nytt. Den amerikanska
krigsindustrin har säkerligen haft en utomordentligt
stor nytta av programmet för arbetsinstruktion
och övriga TWI-program. För närvarande finner
man emellertid ytterst litet om dessa program i
de amerikanska facktidskrifterna, vilket tyder
på, att intresset för dem är i avtagande. En hel
del svenska industrimän som har varit på besök
i USA bekräftar också antagandet, även om några
anser att programmet fortlever med annan
till-lämpning. Reaktionen är fullt naturlig, då ju
programmen redan har körts igenom industrin,
fredstidens förhållanden har inträtt och det
kvalificerade arbetsbefälet har återvänt till sina
ordinarie befattningar. Däremot stöter man
mycket ofta på det amerikanska ordet "training",
vilket ju täcker ett vidare begrepp. Företagen
nedlägger också mycket stora kostnader för att
höja sin personals effektivitet.
Målsättning och organisation
Målsättningen och programmets inlänkande i
organisationen hör intimt samman, ty ju högre
målet sätts, desto fastare måste verksamheten
knytas till den gällande organisationen. Tyvärr
har målsättningen nog inte varit klar vid många
företag då programmet skulle införas.
Bulletinerna från USA har lett till ett accepterande utan
grundligare analys. Nu har så pass mycken
erfarenhet vunnits inom landet, att man med
denna kan fixera ett mål. Givetvis får det inte vara
fastlåst för all framtid, ty utvecklingen går
framåt, förutsättningar och förhållanden ändras,
men målet måste vara klart och bestämt.
Är nu målet att enbart hålla konferenserna eller
att försöka få varje arbetsledare att göra en
skriftlig arbetsuppdelning för varje enskild
instruktion? — Ingetdera! Konferenserna enbart
har ett stort egenvärde, vilket bäst belyses av det
intresse, som visas av konferensdeltagarna. Deras
tankar blir inriktade på hithörande frågor, och
de får en allsidigare belysning av
instruktions-problemet än någonsin förr, vilket både medvetet
och omedvetet kommer att spåras i deras arbete.
Konferenserna är mer än väl värda de
uppoffringar, som företaget får vidkännas för att kunna
genomföra dem, men de är inte allt vad man bör
sträva efter. Tio timmar räcker inte för att
fullständigt lära ut allt det, som programmet
innehåller. Att däremot gå så långt som att
försöka få varje arbetsledare att göra en skriftlig
arbetsuppdelning för varje enskild instruktion är
meningslöst, för då blir arbetsledaren alltför
bunden vid skrivarbete och improduktivt arbete.
Målet är att få arbetsledaren så skicklig som
möjligt i instruktion, vilket inom programmets
rain nås genom konferenserna samt
tillämpningen av skriftliga arbetsuppdelningar på
arbetsplatsen inom vissa lämpliga områden, så att
arbetsledaren får systematisk träning, men ej
blir överlupen av skrivarbete. Att genomföra
detta med enbart motiveringen "träning" är
mycket svårt, men det finns andra välmotiverade
argument, vilka skall diskuteras längre fram.
Inlemmandet av programmet i organisationen
är en av hörnpelarna för att man över huvud
taget skall ha någon möjlighet att lyckas. Ett
oeftergivligt krav är, att programmet fast
inlägges i linjeorganisationen och ledes av en
representant för företagsledningen. Denna sats kan
aldrig upprepas för många gånger, ty trots att
säkerligen alla är ense om den, felas det här
mycket ofta. Ansvaret måste klart definieras och
tränaren som stabsfunktionär har inte ensam
rätt att blanda sig i de olika avdelningschefernas
göranden och låtanden utan att ha erhållit
speciell tillåtelse eller order från
avdelningschefernas överordnade. Programmet i arbetsinstruktion
är ett problem för företagsledningen och inte
enbart för en underordnad tjänsteman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
