Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 6 januari 1951 - Program i arbetsinstruktion, av Sten Uddenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 januari 1951
5
bundna och likartade maskinarbeten. Man får
inte glömma, att det kan vara rätt svårt att göra
en arbetsuppdelning, och då är det inte mer än
riktigt, att arbetsledarna får börja med de
enklaste operationerna och därigenom bli
tränade för kommande och svårare uppgifter.
Vid företag och avdelningar med
specialmaskiner, som ej kräver lagarbete, utan där varje
maskinskötare har hand om en eller flera
maskiner, t.ex. inom textilindustrin, vid trådvalsverk
m.fl. kan man ha stor nytta av skriftliga
arbetsuppdelningar vid utbildandet av maskinskötare.
Den traditionella metoden är ju att låta den
nyanställde följa en äldre och kunnig
maskinskötare i hans arbete, tills han är kapabel att
själv överta en maskin. Metoden är ingalunda
effektiv, ty det finns ingen garanti för att den
nya får lära sig handgreppen i rätt ordning, och
det kan även hända att en del handgrepp blir
överhoppade. Dessutom är det förfärligt slöseri
med tiden, då det vid normal drift långa stunder
ej inträffar något anmärkningsvärt. Den
traditionella metodens enda fördel (men ack så liten!)
är dess enkelhet.
Genom att analysera det arbete, som ingår i
skötseln av en maskin, och dela upp det i
deloperationer kan man få en klar bild av vad som
fordras för att kunna sköta maskinen, och
deloperationerna kan därigenom läras ut i en rätt,
logisk följd. Varje deloperation är ett lämpligt
objekt för en skriftlig arbetsuppdelning. Är
avdelningen av någorlunda storlek kan man, om
inte precis inrätta en lärlingsavdelning i vanlig
bemärkelse, så utse en lärlingsförman, som med
hjälp av vissa maskiner, helst inte gående i
produktionen, lär de nyanställda alla förekommande
operationer, innan de placeras i produktionen.
Med detta förfaringssätt vinnes flera fördelar:
produktionen störs ej av inlärandet,
operationerna lärs ut i rätt ordningsföljd och
instruktionsarbetet blir av högre kvalitet då den avdelade
lärlingsförmannen bör vara speciellt
intresserad av instruktion, vilket ger förkortad
upp-lärlingstid.
Vid mycket stora avdelningar av ovan nämnda
karaktär kan det löna sig att inrätta en
lärlingsskola med såväl praktisk som teoretisk
undervisning på 3—6 veckor, som varje nyanställd får
genomgå. För att klart kunna bestämma vilka
operationer, som bör läras ut, och hur de skall
läras, är här skriftliga arbetsuppdelningar av
mycken stor nytta. Dessa accepteras också
lättare vid en mera lärarbetonad verksamhet.
För uppgörandet av modifierade
arbetsuppdelningar (arbetsbeskrivningar) är det önskvärt att
ha ett gott samarbete mellan tillverknings- och
arbetsstudieavdelningarna. Arbetsbeskrivningen,
även om den är kortfattad, har mer formen av
"offentlig handling" än den ursprungliga
arbetsuppdelningen, som närmast vill vara arbetsleda-
rens eget hjälpmedel för själva
instruktionsarbetet som sådant, och större krav måste därför
ställas på att den i princip överensstämmer med
tempogången i motsvarande arbetsstudie, så att
ej arbetsledaren och arbetsstudiemannen talar
olika språk vid t.ex. en ackordsdiskussion. Ett
smidigt samarbete på jämnställd bas måste
således här utformas mellan berörda parter.
Slutord
Då träningens idé ännu inte har trängt igenom
den svenska industrin — och det dröjer nog —
kan man ej vänta sig lysande resultat av
programmet, om det enbart drives som ett
träningsprogram för arbetsinstruktion, men om det
sammankopplas med närbesläktade funktioner kan
dock utmärkta resultat vinnas. Utformningen av
följeprogrammet enligt ovan framförda
synpunkter, blir således mer en analys av förekommande
arbeten än enbart en instruktionsträning. Nu
kanske någon invänder att detta inte är
arbetsinstruktion, utan arbetsförenkling, och varför
då inte införa detta med en gång. Riktigt så är
det emellertid inte, ty arbetsförenkling innebär
ytterligare ett steg, nämligen utarbetandet av en
ny och bättre metod, vilket ej har betonats i det
föregående.
Enbart ett fastläggande av hur ett arbete skall
utföras kan ge mycket värdefulla synpunkter,
även om man inte direkt trycker på, att det skall
kunna utföras på ett bättre sätt. Hur många
arbeten utföras inte av gammal slentrian utan någon
fast grund för dess utförande? Lämpligheten av
att först införa programmet i arbetsinstruktion
och sedan programmet i arbetsmetoder, eller vice
versa, kan diskuteras, men det ligger utanför
ramen för denna artikel. De framförda
synpunkterna är baserade på att programmet i
arbetsinstruktion finns installerat i den svenska
industrin (vilket ej gäller för programmet i
arbetsmetoder) och önskvärdheten att ur ett befintligt
hjälpmedel få ut så mycket nytta som möjligt.
Vid analysen av de olika arbetena tvingas
arbetsledaren att sätta sig in i arbetena. Han får
därigenom en klar bakgrund till instruktionerna,
så att även om programmets träningstanke till
en början kanske trängs tillbaka av andra motiv,
får i alla fall arbetsledaren hela tiden en viss
instruktionsträning och kommer även närmare
det ursprungliga målet att bli en verkligt skicklig
instruktör. Att man dessutom kan vinna andra
fördelar är endast tacknämligt. Programmet i
arbetsinstruktion är — om det tillämpas rätt —
en mycket värdefull del av den nya tidens giv
för höjandet av produktionsapparatens
effektivitet.
Till slut skall endast fogas en liten
randanmärkning. Programmet i arbetsinstruktion är ett
egendomligt problem, såtillvida att de allra
flesta, oberoende av ställning, från verkställande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
