Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 27 januari 1951 - Rymdraketer och jordsatelliter, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 januari 1951
61
Rymdraketer
och jordsatelliter
629.136.3
I slutet av 1948 omtalade USA:s dåvarande
försvarsminister Forrestal, att försvarets robotvapenkommitté hade
fått i uppdrag att studera ett "Karth Satellite Vehicles
Programme of the USA". Detta projekt, som syftar till
upprättandet av rymdbaser för militära ändamål, har
sedan dess försvunnit bakom den militära sekretessens
ridåer. Att ett antagligen ganska intensivt arbete pågår på
detta område och med syften vida utöver det, som
antydes av de rapporter vilka då och då lämnas om
raket-utskjutningar med den tyska V-2 eller den amerikanska
WAC-Corporal (Tekn. T. 1948 s. 844, 1949 s. 636)), torde
dock vara ställt utom tvivel.
Medel ställs också i alltmer okänd omfattning till
förfogande för robotvapenprogrammet i USA. Det
ursprungliga anslaget för 1951 har höjts från 200 till 800 MS, och
det talas om 2 000 M$ för 1952 och 3 000 M$ för 1954. Att
kanske ännu större, osynliga belopp anslås för rena
forskningsändamål är ett icke orimligt antagande.
Det anses också sannolikt, att vi inom det närmaste
kvartsseklet skall ha sett förverkligade de två mål som
rymdforskningen nu framför allt syftar till, nämligen
ut-skjutningen av en bemannad eller obemannad raket till
månen, fig. 1, och upprättandet av en satellitfarkost som
löper i ständig kretsgång runt jorden.
Rymdraketens drivmedels problem
De fysikaliska förutsättningarna för förverkligandet
axen rymdraket har tidigare diskuterats i Tekn. T. 1948
s. 519, 1949 s. 318. Om de därvid ställda villkoren skall
kunna förverkligas beror på en enda ännu icke klarlagd
faktor, nämligen drivmedlet. För närvarande synes endast
atomenergi kunna uppfylla de krav på mycket hög
utloppshastighet, stor kompressibilitet och låg
molekylarvikt hos avgaserna, som krävs för att uppnå dels den
gränshastighet av 11,2 km/s, som fordras för att projektilen
skall kunna lösgöra sig från jordens gravitationsfält, dels
det massförhållande av 3,5 : 1 som behövs för att räck-
vidden skall vara tillfyllest för tur- och returresa till
månen.
Även om man alltså nu inte kan säga något bestämt om
drivmekanismens natur, kan man med stor säkerhet anta,
att rymdskeppet kommer att bli ganska likt en V-2 raket,
ehuru av betydligt större dimensioner. Raketen blir
försedd med korta vingar, vars funktion är att stabilisera
dess flykt vid passagen genom jordatmosfären, och
sedermera, då den på bränsle lättade raketen återkommer till
jorden, hjälpa den till en glidflykt med måttlig
landningshastighet. Dessa funktioner ställer delvis olika krav på
vingarna och idealet skulle vara, om de kunde utföras
indragbara. Konstruktiva synpunkter gör det emellertid
sannolikare, att man i stället inkapslar landningsvingarna
i något av de steg i raketen vilka, sedan deras drivkraft
har uttömts, kastas loss omedelbart innan vingarna skall
träda i funktion.
Frågan om passagerarnas skydd mot drivmedlets
radioaktivitet är relativt enkel att lösa. Rymdraketens form
gör det lätt att i dess botten införa ett strålskydd av
tillräcklig tjocklek för att skydda passagerarna. Svårare blir
det att hindra, att raketens startplats blir radioaktivt
smittad av avgaserna. Att som startplats välja någon ödemark
hjälper kanske vid de första proven men utgör knappast
någon lösning i längden, då raketstarter blir en kanske
all-daglig händelse.
Detta innebär att raketens startsteg sannolikt icke kan
utnyttja ett atomdrivmedel, utan måste ha ett kemiskt
bränsle av nu använt slag (Tekn. T. 1946 s. 1117).
Ytterligare en kemisk raket måste för övrigt finnas i
rymdskeppet för att korrigera de anomalier som inträder, då
ingen gravitationskraft längre verkar på skeppet under
dess flykt i rymden. För att t.ex. bränslet i delvis tomma
behållare alltid skall befinna sig i närheten av
utloppsrören, är det lämpligt att med en sådan hjälpraket, som
kan utveckla förslagsvis 200 kp under 2—3 s, då och då
sätta bränslet på plats.
En sådan hjälpmotor skulle även hjälpa raketen att under
bela flykten liksom vid start och landning inta sin
normala ställning, vilken är den lodräta. Det enda sättet att
genomföra en landning på den atmosfärlösa månen är för
övrigt att låta raketen landa med stjärten före, så att
farten kan bromsas med huvuddrivaggregatet. Ett enkelt
landningsställ i form av utfällbara stöttor får då utjämna
ojämnheter på landningsplatsen. Denna landningsmetod
Fig. 1. Månraket (efter filmen
"Månraketen").
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
