Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 27 januari 1951 - Rymdraketer och jordsatelliter, av sah - Genomskinliga skor - Papperslaminat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
TEKNISK TIDSKRIFT
I
Fig. 4. Transportraket med
sex drivsteg. De fem första
stegen kastas loss
allteftersom deras drivkraft
förbrukas; av dessa är det första,
som utgör en stor del av
raketens kostnad, bemannat
för att kunna föras till en
säker landning. Endast det
sjätte (översta) steget,
innehållande lastutrymme och
besättning, når destinationen.
27 förbindelsestationer, fördelade på latituderna 34° N,
0° och 34° S, med 40° longitudintervall. För den högre
banan räcker det med 12 förbindelsestationer på
latituderna 27° N och S, med ett longitudintervall av (50°.
Mätstationerna utför den regelbundna kontrollen av satellitens
rörelse. Även dessa stationer måste ligga inom det optiska
synfältet för möjliggörande av sextantobservationer.
Transporter till satelliten
En grov uppskattning av satellitstationens storlek visar,
att den bör innehålla 10 hytter, 6 laboratorier, 1 verkstad
och 1 kraftstation. En approximativ beräkning ger vid
handen, att vikten hos den konstruktion som skall
inrymma detta blir ca 180 t. För utrustning tillkommer 330 t,
vilket innebär att sammanlagt skall material med en vikt
av 510 t transporteras ut till satellitbanan med raketer för
att där monteras ihop till en satellitstation, fig. 3.
Om man lika approximativt räknar med, att varje
transportraket har en lastförmåga av 2 t (av vilka ca 0.3 t är
sådant som raketbesättningen, ca 20 man, konsumerar
under färden, innebär detta att omkring 300 raketer måste
avsändas för att materialet till satelliten skall hopbringas.
Om en raket avsändes var tredje dag, blir trafikfrekvensen
125 raketer per år; av dessa skall omkring 25 vara
returraketer, som återgår till jorden. Med dessa utgångspunkter
blir konstruktionstiden tre år och kostnaden 500 M$>.
Transportraketernas konstruktion är betingad av de krav
som ställs på dem i olika stadier av deras bana, från
starten och passagen genom jordatmosfären fram till det
sista stadiet, då de till läge och hastighet skall injusteras
i en med satelliten sammanfallande bana. För den ovan
antagna transportkapaciteten av 2 t krävs, med nuvarande
bränslen och gashastigheter av 2 200 m/s i jordatmosfären
och 2 900 m/s utanför denna, en sexstegsraket, fig. 4, med
en startvikt av 220 t vid färd till den lägre satellitbanan.
För den högre banan blir startvikten 300 t.
De olika stegens energiinnehåll beräknas med hänsyn till
den speciella funktion som de var och en skall fylla under
raketens färd upp till den slutliga banan. Undan för undan
kastas de av för att i sjätte stadiet kvarlämna en
projektil med en vikt av 5 t och en hastighet av ca 7 500 m/s.
Intill detta stadium hålles hastigheten tillräckligt låg för
att de avkastade stegen icke själva skall bilda satelliter
utan återgå till jorden, och vidare så att accelerationen
aldrig når över 6 g. De första fem stegen blir lika,
oberoende av om raketen är avsedd att nå den lägre eller högre
banan; det är endast det sjätte steget som behöver
avpassas härefter. Den totala tiden från starten är omkring
en timme.
Ett önskemål i detta sammanhang är att första steget,
som utgör omkring hälften av den totala startvikten, skall
räddas för att kunna användas på nytt. Fallhastigheten
hos det tomma steget är av storleksordningen 100 m/s och
måste kompenseras av en nedåtriktad reaktionskraft, som
erhålles genom att tillräckligt mycket bränsle sparas för
ändamålet. Vidare blir första steget bemannat för att
trygga en säker landning. Andra till femte stegen blir
däremot obemannade och deras landningspunkt bestämmes
av jordens rotation under deras flygtid i rymden. Om man
antar att starten sker mitt i Australien — ett område som
redan avses bli använt för raketexperiment — kommer
andra steget att falla ner i norra delen av landet, tredje
steget på Cape York, fjärde steget i Korallhavet och femte
steget i Atlanten.
De raketer, som det här har talats om, är att betrakta
uteslutande som transportraketer, vilka icke är avsedda att
komma tillbaka till jorden, eller ens kan det. De måste
därför interfolieras med särskilda returraketer, vilka måste
kompletteras för återfärden vid satellitstationen. Då detta
är klart åtskiljes raketen av en svag impuls från stationen
så att den kommer på säkert avstånd från denna. Därefter
minskas dess hastighet med hjälp av en reaktionsimpuls
på ca 300 m/s, så att den intar en ny, lägre belägen bana.
Om denna väljs så att banhastigheten motsvarar ungefär
jordens halva rotationshastighet kommer raketen in i ett
skikt i jordatmosfärens utkanter, som har tillräcklig täthet
för att bromsa raketens rörelse. Den söker sig då till en
ännu lägre bana, där den bromsas något kraftigare, och
närmar sig på så sätt jorden i en allt trängre spiral. Så
småningom, allteftersom raketens vingar får aerodynamisk
lyftkraft, övergår spiralen till en vanlig glidbana, längs
vilken raketen kan glida ned till en något så när säker
landning på ett lämpligt fält.
De möjligheter, soin här har skisserats att placera en
satellitstation i rymden kan givetvis — genom att vissa
faktorer får en större eller mindre betydelse än vad som
här har antagits — bli ganska starkt förändrade i det ena
eller andra avseendet. Storleksordningen hos de siffror,
som här har angivits, torde emellertid i stort sett vara
riktig. Upprättandet av en sådan utomjordisk bas bör
således vara genomförbara icke endast ur teknisk, utan även
ur ekonomisk synpunkt, och detta är ingalunda en
uppgift för en avlägsen framtid, utan en möjlighet som man
redan nu kan börja tänka på att realisera. sah
Litteratur
1. Ley, W: The ishape of ships lo come. Interavia 5 (1950) s. 496.
2. Engel, R: Earth salcllite vchicles. Interavia 5 (1950) s. 500.
3. Gail, O W: Trafik i världsrymden. Stockholm 1950.
4. Rockets. Fortune dec. 1950 s. 118.
Genomskinliga skor av vinylplast för utprovning av
barnskor förser en amerikansk skofabrikant sina
detaljister med. Skohandlaren får hyra ett par av varje modell
och storlek, allt som allt 150 par, för 20 $ per månad.
Papperslaminat, som motstår temperaturer på upp till
200—220°C under 15—30 min, finns nu att få i USA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
