Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1951 - Svensk kemisk industri i dag och i morgon, av Sverre Sohlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
TEKNISK TIDSKRIFT
visa en liknande utveckling under den angivna
tidsperioden, och även i jämförelse med utlandet
torde vår kemiska industri stå sig rätt väl på
detta område.
Bland de oorganiska kemikalierna intar
svavelsyran en nyckelställning. Våra nu arbetande åtta
fabriker tillverkar i dag omkring 350 000 t/år
räknad som 100-procentig syra. Jämfört med de
stora industriländerna är denna siffra helt visst
blygsam, och det kan nämnas att t.ex. USA:s
produktion av svavelsyra 1949 uppgick till nära
10 Mt, medan Englands produktion av samma
vara belöpte sig till nära 1,7 Mt. Om man
emellertid studerar ökningen sedan 1938 finner man
att den svenska procentuella
produktionsökningen väl kan mäta sig med andra länders.
Det ständigt ökade behovet av
fosfatgödselmedel kommer med största sannolikhet att
medföra en ytterligare utbyggnad av
svavelsyratillverkningen. Denna utbyggnad kommer härvid
också behovsökningen inom rajonproduktionen
samt andra viktiga kemikalietillverkningar
såsom aluminiumsulfat, natriumsulfat, saltsyra
och ammoniumsulfat tillgodo.
I detta sammanhang vill jag inte underlåta att
nämna det för dagen högst prekära läget på
svavel och svavelråvaror. USA har begränsat
exporten av amerikanskt svavel och
rekommendationer har riktats till Västeuropa att söka spara
svavel t.ex. genom att gå över från
ammoniumsulfat till ammoniumnitrat etc. Dessutom
uppmanas Västeuropas länder att söka utvinna
svavel ur svavelhaltiga restgaser vid gasverk,
kis-ugnar etc.
Vår förnämsta svavelkälla här i Sverige är för
närvarande svavelkisen, men Skiffer oljebolaget
bidrar med och kan väntas ännu mer utöka sin
produktion av rensvavel under den närmaste
tiden. Bolidenbolaget utvann före kriget svavel
ur ugnsgaserna vid kisbränningen. Om bolaget
åter vill utnyttja denna svavelkälla, vilket i så
fall kan tänkas komma att ske i form av
svavelsyra, bidrar detta indirekt till att göra vår
svavelbalans mera positiv.
Inom den oorganiska gruppen finnes ett
flertal företag, som bedriver tillverkning av
elektrokemiska produkter. Vårt land torde med rätta
anses ha speciella förutsättningar för att just på
detta område hävda sig i konkurrensen med
utlandet, även om det måste medges, att Norge
här har en ännu mera gynnad ställning tack vare
att man där kan räkna med ett billigare
kraft-pris än hos oss. Av särskilt intresse är vår
viktiga tillverkning av karbid, för vilken ju
betydande mängder elektrisk energi går åt. Tack
vare karbidtillverkningen och den ur karbid
framställda acetylenen har vår
syntetisk-orga-niska industri fått ett kraftigt uppsving. Den
under senaste åren inom vårt land startade
produktionen av polyvinylklorid och melaminhart-
ser är belysande exempel på denna utveckling.
Det må i detta sammanhang även erinras om
den tillverkning av syntetiskt gummi, som under
de sista krigsåren och någon tid därefter ägt
rum i Sverige i mindre skala med karbid som
råvara.
Härvid må uppmärksamheten fästas på de
svårigheter som för närvarande förefinnes att skaffa
kol till billiga priser. Kol ingår som bekant i
den kemiska industrin inte blott såsom
bränslekälla utan även för karbidens del direkt i
färdigprodukten.
Från den elektrokemiska industrin kommer
även de mycket betydelsefulla produkterna klor
och alkali. Vid krigsutbrottet tillverkades i
Sverige endast omkring 15 000 t klor och 20 000 t
alkali. Nuvarande produktionssiffror är 4—5
gånger högre. Produktionsökningen på detta
område är bl.a. en följd av att cellulosaindustrin
tillverkar större kvantiteter av förädlad (blekt)
massa. Alkali har dessutom fått en ökad
användning inom den utbyggda rajonindustrin,
varjämte klor liksom karbid fått en betydande
åtgång som viktig råvara inom vissa av våra
nyaste syntetisk-organiska industrier. Trots en
väntad hård konkurrens från utlandet torde man
nog kunna räkna med, att den svenska
industrin kommer att inrikta sig på att täcka hela det
växande svenska behovet av klor och alkali. Då
planer på en dylik utökning redan torde ha
utarbetats finns anledning att räkna med att ett
realiserande av dessa ej kommer att dröja
alltför länge.
Inte heller på koksalt, som är råvara såväl för
klor-alkaliindustrin som för annan viktig
oorganisk kemisk industri exempelvis saltsyra och
glaubersalttillverkning har Sverige några
ekonomiskt användbara förekomster. Detta är helt
visst beklagligt, eftersom Sverige måste
importera omkring 300 000 t/år koksalt, av vilket den
kemiska industrin begär 55—60 %. Det kan
nämnas, att före kriget i hela Sverige totalt inte
användes mera koksalt än vad enbart den
kemiska industrin förbrukar i dag. På grund av
koksaltets utomordentliga betydelse har
handelsministern i dagarna föranstaltat om ytterligare
undersökning av möjligheterna att utvinna salt
genom det tidigare upptagna borrningsprojektet
i Hölleviken.
Våra jordbruksexperters uppskattning av
Sveriges behov av konstgödsel visar nu siffror, som
för blott några år sedan skulle ha ansetts nästan
otänkbara. Som följd härav har emellertid vår
inhemska produktion av dessa varor under
senaste åren företett en mycket kraftig ökning.
Vid de tre fabrikerna i Landskrona,
Norrköping och Gäddviken tillverkas nu nära 500 000
t/år superfosfat, medan vi före kriget endast
nådde upp till något mer än hälften av denna
siffra. Domnarfvet och Luleå Järnverk bidrar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
