Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 24 februari 1951 - Andras erfarenheter - Hissproblem i skyskrapor, av sah - Betonggjutning vintertid, av G Lbg - Ökning av rostfritt ståls utmattningshållfasthet, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 februari 1951
w. 157
Fig. 1.
Trafikprogram
vid
gruppkontroll av
hissar.
Den teoretiska utgångspunkten för en sådan trafikledning
är, att väntetiden så nära som möjligt skall hållas vid ett
minimivärde, som betingas av antalet hissar i förhållande
till antalet trafikanter, och som skall vara densamma för
alla dessa och vid alla våningsplan. Denna väntetid, som
kallas intervalltiden, är helt enkelt den totala
rundfärds-tiden dividerad med antalet hissar. Om sålunda
rundfärds-tiden är 150 s blir vid sex hissar intervalltiden 25 s. I
regel anses att en intervalltid på 20 s ger en mycket god
service och 30 s en hygglig service (undersökningar visar
att en väntande trycker på knappen andra gången efter i
medeltal 17 s).
Ett av de trafikledningssystem som har utarbetats i USA
ger möjlighet till inställning av sex program (fig. 1): jämn
trafik upp och ned, mera trafik upp, mera trafik ned,
topptrafik upp, topptrafik ned, samt natt- och helgtrafik.
Trafikledningen sker på fundamentalt olika sätt vid dessa
olika program. Vid topptrafik upp avsändes hissarna från
bottenplanet så snart som de är fulla. Vidare får hissen
vända så snart som de passagerare, som skall högst, har
nått sin destination. Vid jämn trafik upp och ned avsändes
hissarna automatiskt med regelbundna intervall, och så
att lika många vagnar samtidigt är på väg upp som ned.
Vid topptrafik ned mätes väntetiden för anrop vid de
olika stannplanen; tiderna integreras i ett styrdon, som ser
till att hissar sändes i tur och ordning till de stannplan,
som är hårdast belastade. 1 vissa fall uppdelas
hissgruppen i två, som betjänar byggnadens övre resp. lägre delar.
Detta system, som kallas gruppkontroll, är givetvis ytterst
invecklat och har överhuvudtaget möjliggjorts endast
genom elektronikens utveckling. Ett hundratal anläggningar
har installerats och arbetar med gott resultat.
Bland märkligare hissanläggningar, som annars har utförts
på senare tid, märkes en hiss vid Grand Coulee-dammen,
som har en kapacitet av 5 t vid 2,5 m/s och en
uppfordringshöjd av 90 m. I New Yorks hamnstyrelse finns en hiss
för 20 t som är så stor, att 64 personer kunde äta middag
i den vid invigningen. I en vattenkraftstation i Italien går
en inspektionshiss 600 m upp i ett cirkulärt bergschakt,
innehållande sex grupper trefasskenor med 13 kV
spänning, vilka förbinder kraftstationen i dalen med
högspän-ningstransformatorerna i bergets topp. Världens längsta
rulltrappa, med en uppfordringshöjd av 35 m, finns i
Tune-tunneln i England. I ett Washington-monument finns en
hiss som går i en lutning av 7,5° med en hastighet av 3,5
m/s (Engng J. sept. 1950, Building okt. 1950). sah
Betonggjutning vintertid har studerats av
Hydro-Elec-tric Power Commission of Ontario, som för pågående
anläggningar skall gjuta 1,9 milj. m3 betong, delvis vintertid.
För uppvärmning av betongmaterial, upptinande av
formarna, skyddande av nygjuten betong m.fl. ändamål an-
vändes våt eller torr ånga från en central anläggning, vars
kapacitet skall vara tillräcklig för att möjliggöra gjutning
vid 30—35°C köld. Man fann, att kol krävde för stora
lagerutrymmen och eldade därför med olja. Angcentralen
placerades invid järnvägsspår; byggnaden gjordes rymlig,
så att presenningar o.d. kunde torkas inomhus. För att
ångan inte skulle hinna avkylas till frysning i långa,
ibland oskyddade ledningar, användes rätt högt tryck,
7,5 at ö. Permanenta ledningar isolerades med asbest och
upphängdes i allmänhet i konsoler från så höga stolpar,
att de utan att hindra kunde korsa vägarna.
Vattenledningar skyddades av jämsides förlagda ångledningar.
Långa rörledningar lindades med elledningar för lågspänd
ström och värmeisolerades. Denna eluppvärmning ansågs
lyckad men måste fortgå även sommartid, för att icke
isoleringen skulle skadas och medföra kortslutning.
Betongstationerna inkl. materialbingarna inbyggdes helt
och uppvärmdes med ångelement. Sortering av grus och
sand utfördes sommartid. För stora vinterarbeten
erfordrades därför betydande lager. Vid måttlig kyla värmdes
endast vattnet; vid starkare kyla även sanden, stenen
värmdes icke. Sandupplag värmdes genom att ånga
inleddes på flera punkter i övre delen av högen, som täcktes
med presenningar för att få en jämn fördelning av
värmen. Metoden har befunnits lämpligare än inledning av
ånga i botten, vilket kan medge bildning av frusna
sandvalv i den övre delen.
Vid betongstationer, som hade kapaciteten 120 m3/h
betong, erfordrades stora mängder varmt vatten. För den
skull har använts behållare (laggkärl) med 32 till 45 m3
volym, placerade högre än blandarna. I behållarens botten
inlades en ångrörspiral med ventiler. Behållaren påfylles
från botten och tappas från övre delen.
Vattentemperaturen hålles på lämplig nivå med hjälp av
termostat-reglerade ångventiler. Betongtemperaturen får icke bli för
hög, för att betongen inte alltför snart skall förlora sin
plasticitet.
Vid uttransport av färdigblandad betong med
bandtransportörer inbyggdes dessa helt och hållet och uppvärmdes,
till fördel för både betongen och transportörerna. Vid
transport i truckar korta sträckor (under 1 600 m) vidtas
inga skyddsåtgärder; på längre sträckor täckes
betongytan med presenningar. Om betongen pumpas genom rör,
avgår obetydlig värmemängd vid kontinuerlig drift. Korta
rörledningar värmes med omlindad elektrisk
svagströms-ledning; långa betongledningar inbygges tillsammans med
en ångledning. Innan betongpumpen startas, skall
ledningarna vara värmda.
Betongen i dammkroppen gjutes i 15 m höga skikt,
motsvarande från 1500 till 11 400 m3 i en monolit. Formarna
utföres av endera 3U" plywood eller 1" X 6" bräder. I det
senare fallet användes värmeisolering genom presenningar.
Plywoodformarna behövde blott isoleras kalla, blåsiga
dagar. Inom formarna värmes endast med ångvärmeelement,
som hänger i block.
För att inte betongen skall torka ut, vattnas den ständigt;
vid uppehåll täckes betongytan med ett sandlager. Våt ånga
kan icke användas för gjutningsplatsens uppvärmning,
enär den medför alltför tjock isbildning på
presenningarna. Monolitens överyta skyddas i 3 dygn, formarnas
yttersidor i 3—4 veckor. Betongens temperatur mätes
kontinuerligt, vilket ger ständig sysselsättning åt en man.
Utstående betonghörn och kanter skyddas särskilt. För att
skydda formarna mot antändning, bestrykes de med
eld-skyddsfärg; presenningarna impregneras därmed. För att
släcka eventuella eldsvådor ordnas vattenledningar med
brandposter vid alla träbyggnader.
Kostnaderna för vinterbetonering uppskattas bli 8 °/o
högre än för motsvarande sommararbete (G MITCHELL &
R B Young i Engng J. okt. 1950). G Lbg
ökning av rostfritt ståls utmattningshållfasthet.
Maskindelar av rostfritt stål utsätts mycket ofta för växlan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
