Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 3 mars 1951 - Arbetare, arbetsgivare och arbetsplats i amerikansk plastindustri, av Nils Leistedt - Arbetsledarutbildning i Europa, av RL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
TEKNISK TIDSKRIFT
ningar är en vanlig företeelse och för förmännen
fanns speciella meddelanden rörande såväl
företagsfrågor som arbetar spörsmål.
Bland företagen anordnade tävlingar bör även
nämnas "housekeeping" syftande till att
åstadkomma en god hushållning med material och
inventarier. Formulär, upptagande ett tjugutal
frågor i 5—7 huvudgrupper, tillställdes olika
fabriksavdelningar. Frågorna gällde bl.a., huruvida
golven var ordentligt rengjorda och erforderliga
reparationer vidtagna inom eller utom
byggnaden, om verktygen befanns i ordning och
maskinerna var försedda med erforderliga
skyddsanordningar. Vinnande avdelning erhöll sedan vissa
priser; kanske en middag.
Förslagsverksamheten var av ungefär samma
omfattning som i Sverige. På särskilda formulär
fick arbetaren fylla i sin mer eller mindre
sprudlande idé och nedlägga den i härför avsedda lådor
och, om så önskades, kunde anonymiteten
bevaras genom numrerade förslag. Vanligt var, att en
kommitté med representanter även för de
anställda förberedande behandlade inkomna
förslag. Under mottot "Din idé är värd pengar"
propagerades för denna form av extrainkomst, och
inkomna förslag var, vid företag där detta system
tillämpades, i regel mycket goda. Ett av dem
kunde notera, att i genomsnitt inkom ett förslag
från var tredje arbetare och att ca 15 % av
förslagen prisbelönades. Beloppen, som arbetaren
erhöll, var från 5—7 $ upp till 2 000—3 000
Slutord
Frågan är vad arbetarerepresentanterna lärt i
syfte att öka produktionen inom den svenska
plastindustrin. Om vi — det är endast en tanke
med hänsyn till iakttagelserna av
arbetsplatsens problem skulle sovra och plocka ut vissa
förmånliga bestämmelser, som amerikanska
arbetare med eller utan fackföreningens hjälp
erhållit, torde plastindustrins ekonomiska
konkurrenskraft icke förbättras; ej heller dess
ekonomiska ställning. Låt oss ur arbetarsynpunkt se
på inkomstsidan: 40-timmarsvecka;
övertidsersättning på inkomsten för all tid utöver 8 timmar
per dag och 40 timmar per vecka; 16 betalda
fridagar; fria livförsäkringar; tillägg till pensionen;
full lön vid sjukdom och olycksfall under ett
visst antal månader; fyra veckors semester efter
20—25 års anställning; gratifikationer såväl vid
julhelgen som på företagets vinst; tidlönsarbete
efter nuvarande ackordsförtjänst; betalda raster,
så att förlust icke uppstår vid förfriskningars
och måltiders intagande eller vid rökning under
arbetstiden. I detta sammanhang nämner vi inget
om billiga arbetskläder. Naturligtvis finns det
även en utgiftssida, men den är det i detta
sammanhang icke opportunt att tala om.
USA och dess arbetsmarknad bör emellertid ses
ur amerikansk synvinkel liksom förhållandena i
Sverige från svenska utgångspunkter. Det är alla
gånger icke möjligt att överflytta vissa
bestämmelser.
Till slut bör nämnas, att förhållandet mellan
arbetare och arbetsgivare synes mindre
konventionellt än i Sverige. Kanske detta beror på att
tilltalsordet är Du ("you") och att man saknar
ordet Ni och även de befängda svenska titlarna.
Kanske detta också beror på att många
arbetsgivare och personer i ledande ställning tidigare
varit arbetare och att arbetaren "i morgon" kan
ha avancerat. Det anses nämligen icke i Amerika
såsom en belastning att ha varit arbetare, utan
snarare vittnar detta förhållande 0111 att
vederbörande har kännedom 0111 det företag eller
arbete, han är tillsatt att leda.
Under alla förhållanden var det uppfriskande
med den fria tonen och den av båda parter
deklarerade strävan att få ett gott förhållande till
stånd. Det gav på sitt sätt bakgrunden till en
ofta mött sentens: "Vad som hjälper arbetaren,
hjälper också företaget."
Arbetsledarutbildning i Europa. Knappheten på
utbildade arbetsledare är ett av de mest påträngande problemen
inom europeisk industri. På grund av den industriella
utvecklingen erfordras också nil en mer omfattande
utbildning än tidigare. Nedan lämnas en redogörelse för de
viktigare metoder, som i detta syfte användes i några
europeiska länder.
Arbetsledaren är en länk i kedjan mellan företagsledning
och arbetare och har till uppgift att leda de senares
arbeten, i enlighet med de instruktioner ban erhåller. Numera
läggs också större betydelse på den vetenskapliga
ledningen av företagen, och därvid spelar givetvis arbetsledarna
en betydelsefull roll, då det gäller att analysera
arbetsmetoder samt föreslå och införa förbättringar.
Arbetsledarna är också ansvariga för att arbetarna utbildas i samband
med arbetet, varför det är tydligt att de måste känna till
hur man skall undervisa andra. De måste också känna till
vissa psykologiska faktorer för att kunna skapa de rätta
mänskliga kontakterna på arbetsplatsen. Dessa
förhållanden har gjort det nödvändigt att utvidga
utbildningskurserna för arbetsledarna och har även varit bestämmande för
innehållet i de nya programmen.
Varje utbildningsprogram måste vara baserat på en
analys av arbetsledarnas uppgifter och de kvalifikationer som
är nödvändiga för att fullgöra dessa. De uppgifter, som
åligger arbetsledarna, varierar givetvis avsevärt beroende
på vilken typ av arbetsledare det är fråga om och vilket
företag det gäller, men man torde kunna klassificera dem
på följande sätt:
arbetsledaren är teknisk expert och måste därför äga
grundlig kännedom om sin egen bransch och om
industriella metoder;
arbetsledaren är ledare och måste därför kunna skapa
laganda, känna ansvar och vara i stånd att leda och
förstå de arbetare, som är underställda honom;
arbetsledaren är organisatör och måste kunna organisera
sitt arbete, så att tillfredsställande arbetsresultat erhålles,
med samtidigt hänsynstagande till arbetarnas säkerhet och
hälsa; ban måste därför känna till de principer och
metoder, som gäller för all arbetsledning, och vara i stånd
att analysera arbetsmetoder;
arbetsledaren är instruktör och måste därför känna till
och kunna tillämpa principerna för arbetsinstruktion;
arbetsledaren är en länk i kedjan mellan företagsledning
och arbetare och även mellan den avdelning han tillhör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
