Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- H. 11. 17 mars 1951
- Hur ingenjörer skriver svenska, av Gösta Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur ingenjörer skriver svenska
Docent Gösta Bergman, Stockholm
439.7
8.08
Folk i allmänhet tänker sig nog ingenjören som
en herre med väl spetsade blyertspennor,
räknesticka och andra instrument och med en klart
upplinjerad skalle, med ett ord som den i yttre
och inre avseende absolut korrekte och torrt
saklige mannen. I karikerad form möter typen
i Birger Sjöbergs ingenjör Planertz. Det är väl
inte utan att också ingenjörerna själva har ett
visst nöje av att denna bild sprides bland folket.
Är den då riktig? Om den är det, bör den
återspeglas i ingenjörernas språk och stil. Jag har
haft nöjet att som tekniskt lekmannamässig
medlem av juryn för Teknisk Tidskrifts
jubileumspris i teknisk stilistik läsa fem års
uppsatser i tidskriften, och jag måste genast säga
att mitt intryck inte riktigt stämmer med denna
populäruppfattning.
Vad klarheten beträffar, den invändningsfria
logiken, kravet nummer ett på saklig
framställning, stämmer nog bilden, så vitt jag har kunnat
förstå vad jag har läst. Att jag inte alltid har
kunnat det, får inte skyllas på författarna.
Flertalet artiklar vänder sig ju till en bestämd krets
av fackmän, förutsätter därför vissa
matematiska, fysikaliska, kemiska m.fl. kunskaper och
kan icke undvara exakta formler och esoteriska
termer, som gör uttrycket mera koncist.
Det är nu en sak. Men ett tankeinnehåll kan
alltid presenteras på minst 24 olika sätt,
presenteras i olika stilarter och knappast någon
uppsats i Teknisk Tidskrift är heller den andra lik
i stilistiskt hänseende.
"Le style est l’homme même", sade en
fransman, då han höll sitt inträdestal i Franska
Akademien 1753. Stilen bestäms av ens egen livsstil,
om jag så får uttrycka mig. Men den bestäms
också av ämnet man behandlar och av publiken
man vänder sig till.
Det är klart att den objektiva, sakliga prosan
sätter sin prägel på dessa uppsatser. Det vill säga,
att författarens temperament träder i
bakgrunden, medan själva saken lägger beslag på
uppmärksamheten. Vackert har romaren
Quintilianus uttryckt denna stilarts förtjänster i sitt verk
"De institutione oratoria" 8, kap. 2: "Nobis prima
sit virtus, perspicuitas, propria verba, rectus
ordo, non in longum dilata conclusio: nihil neque
desit, nec supersit" (Vad som främst fordras är
klarhet, de rätta orden, den rätta ordningen, en
framställning rakt på sak: inget får fattas, inget
skall vara överflödigt).
Detta är allmänna riktlinjer. När de sedan
tillämpas i det enskilda fallet kommer den
mänskliga faktorn med i spelet. Ingenjören är ingen
robot. Även han har ett temperament. Dess
svängningar registreras i stilen, och läsaren blir
glad när han märker dem. Därför får visserligen
icke framställningen bli ett kåseri, får icke
sakprosans ram sprängas. Inom denna bör det finnas
och finns det alltid i verkligheten plats för
många individuella skiftningar, å ena sidan den
lugna, flärdlösa, osmyckade, "oansenliga" stilen
och å andra sidan den eleganta eller den pigga
stilen, som icke försmår det bildliga uttrycket
och andra stilistiska medel, inte ens humor.
I bägge fallen löper författaren vissa risker. Han
kan trampa över i bägge riktningarna, bli för
korrekt, torr, tråkig, enformig, docerande,
stelbent, försumma den stilistiska omväxlingen, eller
falla in i kåseriets stil, bli alltför ytlig och
pratsam och mera rolig än upplysande.
Här följer nu några detalj reflexioner av
stilistisk och språklig art som inställt sig vid
läsningen.
Starkt positivt blir intrycket av själva
uppläggningen av de olika artiklarna. Någon gång kan
man visserligen tycka att det inledande partiet
har varit i längsta laget eller pliktskyldigast
ditsatt, till åtlydnad av skolans regler för den
klassiska dispositionen, som i likhet med den
berömda skalbaggen "vid närmare betraktande
sönderfaller i tre delar", i inledning, avhandling och
avslutning. Härtill är dock att anmärka, att en
uppsats skall ha en avhandling, utveckla själva
ämnet, kan ha en inledning och icke behöver ha
en avslutning. Till överskådligheten bidrar i
betydlig mån det frikostiga bruket av
underrubriker, vilket väl till en del är redaktionens
förtjänst.
Opersonligt
Den största faran med sakprosan är dess
strävan att vara helt opersonlig. Det personliga
uttrycket kan lätt verka löjligt. Stilens värdighet
måste till varje pris upprätthållas. Man faller då
in i den obestridligt korrekta variant av sakprosa
som går under namnet kanslistil. Dess
förtjänster inom sitt egentliga bruksområde skall här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:49:31 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1951/0221.html
