Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 24 mars 1951 - Tid- och arbetsstudiernas utveckling till MTM-metoden, av Richard M Crossan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
TEKNISK TIDSKRIFT
Q) Fig. Ii. "Släppa" RL1.
manblandning med "Reach", R. Beteckningarna är antingen
RL1 eller RL2.
"Placera i läge" är den mest komplicerade beteckningen
på grund av det antal variabler som måste utvisas.
Beteckningen börjar med bokstaven P och följes av siffrorna
1, 2 eller 3 för att visa inställningsklassen. Detta följes av
S, SS eller NS för att utvisa symmetrin, och slutligen E
eller D för att visa att delen är antingen lätt eller svår
att hantera.
Beteckningen för "Lösgöra" liknar den för "Placera i
läge". Den börjar med bokstaven D följd av en siffra som
visar montageklassen och sedan ett E eller D för att visa
om delen är lätt eller svår att hantera. D2D visar
löskopplingen av en svårhanterlig del, där montaget sluter tätt.
Beteckningarna för "Kropp-, ben- och fotrörelser" är till
största delen initialerna till de ord som beskriver
rörelserna. Där det rörliga avståndet är en faktor visas det av en
siffra. Dessa rörelser eller kombinationer av dem
möjliggör studium av så ovanliga sysselsättningar som
krypande genom rör, klättrande uppför stegar och grävandet i
olika material.
De oftast påträffade kroppsrörelserna är "Sidsteg", vilket
flyttar kroppen åt sidan och utvisas av bokstäverna SS;
"Vrida kroppen", vilket vrider kroppen omkring
vertikalaxeln och visas av bokstäverna TB; "Böjning" och
"Djupböjning", vilket sänker handen till strax nedanför knät
eller till golvet; "Gå", både med och utan hinder, per steg
och per meter.
MTM proceduren använder mycket små tillägg i tid. Tiden
för en G1A "Fatta" är 0,000017 h eller 0,00104 min. Hela tal
är mycket lättare att arbeta med och att komma ihåg än
decimalbråk, särskilt som de senare omfattar ett stort
antal nollor till höger om decimalkommat. Med hänsyn
härtill infördes en ny mätningsenhet, "Time Measuring Unit",
eller TMU. En TMU är 0,00001 h eller 0,0006 min. Sålunda
är tiden för en G1A "Fatta" 11,7 TMU — en siffra som är
lätt att minnas.
Tillämpning av tidsmätningsmetoden
Då metoden tillämpas analyseras sättet att
utföra en given operation så att de rörelser som
användes kan bestämmas. Varje rörelse
klassificeras sedan med avseende på de variabler, som
påverkar den. De variabler, som ex. påverkar en
sträckrörelse, är rörelsens längd, klassificering
av rörelsen samt huruvida handen är i rörelse
eller ej vid början och/eller slutet av "Sträcka
handen". När varje rörelse har klassificerats,
registreras den så att den kan underkastas ett
vidare studium.
Denna analys och klassificering kan utföras på
två sätt. Metodingenjören kan observera
operationen då den utföres av en arbetare, och på så
sätt fastställa de rörelser som användes, eller han
kan föreställa sig de rörelser, som skulle
användas för att fullfölja uppgiften. Om han är
ingående bekant med det slags arbete som studeras,
behöver operationen nämligen inte observeras.
När alla rörelser har identifierats, klassificerats
och registrerats, fastställes tidsvärdet för varje
rörelse ur tabellerna på kortet över
tillämpnings-data. Summan av de enskilda rörelsetiderna ger
den tid som erfordras för att utföra operationen
av en medelskicklig arbetare som arbetar med
medelmåttig ansträngning under
genomsnittsförhållanden. Den innefattar icke hänsynstagande
till trötthet eller till personliga eller oundvikliga
pauser.
Standarddata och tidsformler
Jag vill framhålla, att det föreligger många
missuppfattningar om tillämpligheten hos MTM.
Även erfarna metodingenjörer förutsätter, att
en sådan teknik endast passar vid i hög grad
repeterande operationer, där den tid som
innefattas per styck är mycket kort. Ingenting kan
vara längre från sanningen. MTM har i praktiken
två tillämpningstyper.
Vid låg arbetsvolym och långa serier är fördelen
av att använda MTM vid standardtidsstudier
verkligen anmärkningsvärd. Här ligger tonvikten
icke på arbetets förenkling utan på ekonomin.
Fördelen hos MTM framför vanliga stoppurstider
i sådana fall står i proportionen 4:1 och kan bli
så hög som 10 eller 20:1. Det är detta slag av
tillämpning som jag vill ägna återstoden av min
framställning.
Det är kanske vilseledande att dra den
slutsatsen, att MTM ensamt är ansvarigt för
besparingarna vid ovannämnda beräkningar. I själva
verket är det kombinationen av MTM och den
gamla tidsformelproceduren (tidsformlerna) som
ger detta resultat. Betänk t.ex. hur löjligt det
skulle vara om en beräkningsman försökte
framställa rörelse efter rörelse hos ett tämligen
komplicerat arbete vid en fräsningsmaskin. Vid den
tidpunkt, då han skulle ha erhållit sin standard
(om han någonsin kunde), skulle arbetaren ha
färdigställt icke endast det arbete han höll på
med utan troligen flera andra. Kombinerad med
härledningar ur tidsformler gör emellertid MTM
det möjligt för oss att studera ej endast dylik
verksamhet utan också arbeten såsom underhåll,
expediering och mottagande, lagerhållning,
montage och hopmonteringsarbeten samt tungt
byggnadsarbete.
Standardtider och tidsformler har använts av
framåtsträvande företag under flera decennier.
Särskilt tidsformlerna har gjort det möjligt att
snabbt och noggrant beräkna ackord för arbeten
med korta serier. Följaktligen har också företag
som funnit att standardtider och
ackordsbetalning reducerade kostnaderna och höjde
produktionen vid deras ofta återkommande operationer
tenderat att låta tidsformlerna lösa
standardbe-räkningsproblemen vid arbeten i korta serier.
Den enda betydelsefulla nackdelen hos
tidsformler framställda ur tidsstudiedata har varit
tidåtgången för att utarbeta varje formel. Den
behövliga genomsnittstiden har varit omkring tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
