Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 31 mars 1951 - Kromatografi, av Ingrid Moring-Claesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Schönbeins kapilläranalys; en
färgblandning uppsugen i ett filtrerpapper;
dess komponenter har vandrat olika fort
i detta.
Fig. 4. Papperskromatografi; försöket i
fig. 3 har pågått en stund; uppdelning i
komponenter har ägt rum.
Fig. 3.
Papperskromatografi; undersökningsmaterialet har anbringats nära
ena ändan av
filtrerpap-persremsan; yttersta delen
av samma ända har just
doppats ned i en lämplig
vätskeblandning.
analys av eluatet, fick detta dock uppdelas i
oftast mycket talrika fraktioner, vilkas
undersökning gjorde metoden tidsödande. Trots detta
och trots att såväl standardiserade
adsorptions-medel som systematiskt undersökta
elutionsme-del saknades, hade man i slutet på 1930-talet i
den kromatografiska analysen fått ett alldeles
utmärkt hjälpmedel vid separation av vissa
speciella ämnen.
Dock hade man allmänt på känn, att mycket
mera kunde göras, att analysmetoder grundade
på adsorption borde ha utmärkta möjligheter
särskilt för separation av ömtåliga substanser,
som fordrar en skonsam teknik, och av
närbesläktade substanser, vilkas små strukturella
olikheter ofta ger stora skillnader i
adsorptionsförmåga. Särskilt den vid denna tidpunkt alltmer
aktuella undersökningen av biologiska och
medicinskt intressanta ämnen, såsom proteiner och
deras nedbrytningsprodukter, fordrade nya och
bättre metoder, varför tiden tycktes mogen för
att göra en kraftansträngning att ytterligare
utveckla kromatografin. Att detta lyckades så väl,
att vi i dag efter en tioårsperiod, måste räkna
kromatografin som ett oerhört viktigt och för
många ändamål oundgängligen nödvändigt
hjälpmedel, beror främst på att delvis ny teknik
införts med fördelningskromatografin, att
ad-sorptionsprocessen och de olika sätt, varpå
ad-sorptionsanalys kan utföras, ingående studerats
och delvis klarlagts och att nya och bättre
adsorp-tionsmedel främst jonbrytare kommit till
användning.
Fördelnings- och papperskromatografi
Engelsmännen Martin och Synge sysslade
omkring år 1940 med kontinuerligt arbetande
Fig. 5. Tvådimensionell papperskromatografi.
extraktionskolonner för separation av
amino-syraderivat och utnyttjade därvid olikheten hos
komponenternas fördelningskoefficienter mellan
två icke biandbara vätskefaser. År 1941 kom
de på idén att låta en pelare av kiselsyra tjäna
som underlag för den stationära av de två
vätskefaserna, i detta fall vatten, som alltså sögs upp i
kiselsyran.
Martins och Synges1 försök tillgick helt enkelt
så, att en viss mängd av den blandning av
ace-tylerade aminosyror, som skulle undersökas
infördes i pelarens topp, varefter ett organiskt
lösningsmedel mättat med vatten fick passera
pelaren. Blandningen delade nu upp sig i
komponenter, vilka som diskreta zoner vandrade
nedför pelaren med en hastighet, som direkt
berodde av fördelningskoefficienten mellan den
på kiselsyran stationärt bundna vattenfasen och
den rörliga organiska vätskefasen. Zonerna
kunde iakttas, därför att vattnet försatts med en
lämplig indikator. På grund av likheten med den
kromatografiska analysen kallade Martin och
Synge sin metodik fördelningskromatografi.
Gonsden, Martin och Gordon2 kom år 1944 med
ett viktigt bidrag, särskilt för praktiska ändamål,
då de började använda filtrerpappersark som
underlag för vattenfasen i stället för
kiselsyra-pelaren. Denna modifikation fick namnet
papperskromatografi och utgör en kombination av
fördelningskromatografin och den redan år 1861
av Schönbein beskrivna kapillaranalysen. Denne
iakttog nämligen, att komponenterna i en
färgblandning sögs upp och vandrade olika hastigt
i ett filtrerpapper, vars ena ända doppade ned
i blandningen (fig. 2).
Vid papperskromatografi anbringas först en
liten del av försöksmaterialet nära ena ändan
av en filtrerpappersremsa, varefter yttersta
delen av samma ända får droppa ned i en grund
behållare, ett tråg, vari vätskeblandningen
befinner sig (fig. 3). Det hela omges av en helst
med glasfönster försedd kammare, där
atmosfären hela tiden hålles mättad med lösningsmedel
tör att undvika papperets uttorkning36- 37>38. Då
vätskefronten vandrar fram över papperet, sker
uppdelningen i komponenter på samma sätt, som
då pelare används. Är komponenterna färgade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
