Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 7 april 1951 - Modern turbinreglering, av Gunnar Enskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1U april 1951
269
Modern turbinreglering
Ingenjör Gunnar Enskog, Karlstad
De vanliga mekaniska turbinregulatorerna har
i princip varit oförändrade sedan "eftergivande"
och "kvarblivande" återföring mera allmänt
infördes i början av 1900-talet. Tillkomsten av
på-dragsbegränsningen och utrustningar för
halv-eller helautomatisk drift under nästföljande
decennium, jämte det under 1930-talet tillkomna
och nu allmänt använda styrregulatorsystemet
för stora turbiner kan i här aktuella avseende,
nämligen beträffande själva regleringsförloppet,
frånses.
Dessa regulatorer utmärktes i stort sett av
minimala och rätt obekväma omställningsmöjligheter
av för regleringen verksamma storheter, svag
reaktion på frekvensändringar vid samdrift (ett
flertal kraftverk anslutna till ett gemensamt
kraftnät), stor driftsäkerhet och livslängd.
Att dessa regulatorer med avseende på modern
kraftverksdrift ej varit ändamålsenliga har länge
varit klart och påtalat1. Det har härför dels
uppkommit nya mekaniska turbinregulatorer med
väsentligt nya kännetecken, dels med särskild
elektrisk styrning anordnade turbinregulatorer.
Mekaniska turbinregulatorer
Regulator med eftergivande återföring
Denna typ ansluter närmast till den
ursprungliga turbinregulatorn med stel återföring, vilken
gav ett av maskineffekten (turbinpådraget)
beroende jämviktsvarvtal. Skillnaden i
jämviktsvarvtal blev därvid beroende på det värde
återföringen måste ges för att vinna stabil reglering
och blev sålunda i allmänhet rätt stort, om man
inte kunde använda mycket stora svängmassor.
Genom införande av en eftergivande anordning
i återföringsmekanismen erhölls vid reglering en
långsam återgång till ett konstant
normalvarvtal. Vid samdrift erfordras dock en mindre
förändring av jämviktsvarvtalet vid olika
maskineffekt för att ge en automatisk lastfördelning
mellan de olika maskiner, som är anslutna till
det gemensamma "nätet". Detta åstadkoms med
en separat "stel" återföring, den kvarblivande
återföringen, som är av liten storlek jämförd
med den här förut nämnda primära ("stela")
återföringen. Den kvarblivande återföringens
storlek beror endast av önskad medverkan i
regleringsarbetet.
Vid den tidigare mest använda regulatortypen
621.248
621.316.728
åstadkoms eftergivenheten med en oljekatarakt.
I princip delades därvid en förut stel (och hel)
återföringsstång i två delar. Den ena änden
förbands med kolven och den andra med huset i
oljekatarakten. Delen med kolven påverkades av
ett fjädersystem mot ett fixt medelläge. Återgång
till detta efter en avvikelse möjliggjordes genom
en liten kanal för olja mellan kolvens båda sidor.
I första hand verkade alltså återföringen som
"stel", dvs. hela stången följde med i
återförings-rörelsen, varpå följde en långsam återgång av
kolvdelen, som gav den verkliga
återföringsför-skjutningen, till medelläget. Kvarblivande
återföringen är anordnad som en direkt mekanisk
förskjutning av kolvdelens medelläge.
Eftergivenheten har även ordnats på rent
mekanisk väg med en friktionsväxel. Liksom här ovan
beskrivits användes en delad återföringsstång,
varvid stångens längd ändras med skruvgängor,
genom att den ena delen vrides i förhållande till
den andra. Vridningen alstras av ett till stångens
ena del hörande friktionshjul, som ligger an emot
ett annat, som är fast lagrat och ständigt roterar.
Det förra hjulet står stilla, då det ligger an emot
centrum av det senare. Detta läge bestämmer
alltså jämviktstillståndet, dvs. normalt varvtal.
Så snart återföringsstången förskjuter sig,
kommer tillhörande friktionshjul att ligga an emot
det ständigt roterande hjulet ett stycke från
centrum och får då en mot förskjutningen ur
medelläget svarande rotationshastighet, som
ändrar stångens längd till dess hjulet återkommit
till medelläget. Kvarblivande återföringen är
vanligen anordnad med en kurvbana eller
kurv-kropp, som vrides med regulatoraxeln och
påverkar stångsystemet. I förra fallet är kvarblivande
återföringens värde ej omställbart. Verkan blir
fullt analog med den ovan beskrivna.
Regulator med pendeldämpning
("Müffenrückdrängung")
Även här användes en oljekatarakt i
återföringen. Denna ansluter emellertid ej till ett
stångsystem mellan pendel och reglerventil eller
på annat sätt åstadkommen förskjutning mellan
dessa organ, utan påverkar pendeln direkt genom
kraftverkan, återförande den till medelläget.
Pendelns och reglerventilens medelläge motsvarar
här varandra direkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
