Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 7 april 1951 - Modern turbinreglering, av Gunnar Enskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
TEKNISK TIDSKRIFT
Kvarblivande återföringen ordnas här genom en
av pådragsrörelsen direkt beroende ändring av
pendeln eller eventuellt en förbindelseled mellan
pendeln och reglerventilen, så att reglerventilens
medelläge kommer att svara mot ett annat läge
för pendeln eller annat värde av varvtalet vid ett
ändrat pådragsläge.
Regulator med kombinerad hastighets-
och accelerationsreglering
Den för närvarande förekommande
utföringsformen har hydraulisk överföring från
varvtals- resp. accelerationsorganet till reglerventilen.
Accelerationsorganet har en ring med relativt stor
massa, upphängd i stålband fästade vid den
roterande pendelaxeln, medan en till ett munstycke
utbildad lättare kropp fast medföljer axeln i
rotationen, men är axiellt rörlig. Då den tunga
ringen ej så kvickt följer den ändrade
rotationshastigheten som munstycket, uppstår genom ett
ökat eller minskat avstånd mellan munstycket
och tätningsytan på ringen en minskad resp.
ökad oljeutströmning genom munstycket, som
utnyttjas till att axiellt förskjuta reglerventilen.
Parallellt härmed verkar på motsvarande sätt en
i övrigt normal centrifugalpendel. Man kan
tydligen inte enbart reglera i beroende av
förekommande acceleration; primäruppgiften är dock
att reglera varvtalets resp. frekvensens absoluta
värde.
Denna typ representeras av Charmilles
accelerationsregulator, vilken är av betydligt yngre
datum — 1925 — än övriga, med undantag för ett
par varianter av regulatorer med
pendeldämpning av vilka den senaste — den svenska
Ivanova-regulatorn —- introducerades 1942.
Elektriska turbinregulatorer
Under de senaste 15 åren har det framkommit
flera fabrikat av elektriska turbinregulatorer.
Därvid anordnas på den för övrigt
oförändrade mekanisk-hydrauliska turbinregulatorn ett
elektriskt styrdon, vilket, tillsammans med
tillhörande elektrisk apparatutrustning, ersätter
regulatorns finare organ: centrifugalpendel,
dämpningsorgan, varvställare och kvarblivande
återföring, eller endast en del av dessa, t.ex.
pendeln enbart eller pendel och varvställare.
Sistnämnda typer representeras av de
schweiziska firmornas Brown Boveris och Oerlikons
utföranden och den förstnämnda av den svenska
Asearegulatorn3.
De mekaniska turbinregulatorerna har numera
en rätt omfattande elektrisk utrustning såsom
elektrisk stoppmagnet i samband med olika
kontaktanordningar, eventuellt elektrisk låsmagnet,
elmotor för pådragsbegränsning, elektrisk
pump-motor, elmotor för varvställare, elektrisk
pendelmotor. Endast de två sistnämnda bortfaller vid
regulator med elhydrauliskt styrdon. Uppdel-
ningen i mekaniska och elektriska
turbinregulatorer får sålunda motiveras av, att vid de senare
de för regleringsfunktionen bestämmande
impulserna införes genom elektriskt organ i stället för
i huvudsak mekaniska.
Teoretisk-matematisk jämförelse
mellan olika regulatortyper
Om man matematiskt undersöker om olika
typer av mekaniska turbinregulatorer uppvisar
några allmänt teoretiska olikheter av betydelse
för regleringsfunktionen och
stabilitetsförhållandena, finner man i stället en överraskande
överensstämmelse. Stein3 har t.ex. i detta avseende
jämfört en regulator med eftergivande
återföring med en regulator med
accelerationsberoende reglering, med mycket god
överensstämmelse oaktat man här kunde vänta sig betydande
skillnader. Det kan därför vara av intresse,
huruvida man kan finna någon dylik skillnad mellan
övriga mekaniska regulatorer eller mellan de
mekaniska och den elektriska regulatorn.
Mekanisk regulator med eftergivande återföring’1
Pendelekvationen för en sådan regulator är
à t] + <P = 0
och reglerventilekvationen
o = r\ — C
Servomotorekvationen är
djLi_ ø
dt T]
och återföringsekvationen
T,
dC
dt
C = ßT,
d fi
dl
(1)
(2)
(3)
(4)
A w
där (p=––– = relativ hastighetsändring
w„
A w, wm = ändring av vilkelhastighet,
vinkelhastighet i medelläge,
à = pendelns olikformighetsgrad,
tj = relativ pendelavvikelse från
jämviktsläget,
’Q— —— = relativ återf öringsavvikelse från
Zm-jx jämviktsläget,
= relativ servomotoravvikelse från
jämviktsläget,
= stela återföringens utväxling,
fi-
ß =
m
Ul max
in nia.r
Zmax
Ti = tidkonstanten för
"eftergivenheten" (isodromtiden),
ö = relativ reglerventilavvikelse från
medelläget,
Tx = servomotorns stängningstid för
reglerventilslag o = 1.
Numera utföres reglerventilerna med maximal
verklig reglerhastighet vid ett ytterst litet utslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
