Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1951 - Moderna amerikanska lackplaster, av Per Bane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
TEKNISK TIDSKRIFT
man å andra sidan väljer en kombination, där
alkyddelen överväger, får man en alkydlack med
förbättrade torkegenskaper och större
kemikaliebeständighet.
Polyvinylplasterna måste inbrännas vid en
temperatur av ca 175° C under några minuter för att
adhesionen skall bli bra. En dylik inbränning
kan utan vidare åtgärder göras, då filmen
applicerats på exempelvis aluminium, krom, bly eller
kadmium. Om plasten däremot applicerats på
järn, förtent eller galvaniserad plåt, har det
visat sig, att metallerna katalyserar
polyvinyl-plasternas sönderfall. Vid den förhöjda
temperaturen frigöres saltsyra från plasten, varvid
det bildas dubbelbindningar. Då dessas antal
uppgått till ungefär fem i varje molekyl, brukar
plasten mörkfärgas. För att förhindra detta
termiska sönderfall måste stabilisatorer tillsättas.
Dessa utgörs vanligen av kalciumföreningar, t.ex.
kalciumetylacetoacetat eller olika alkyletrar, t.ex.
glycidyloleat. Vidare kan vissa blyföreningar
tjänstgöra som stabilisatorer, t.ex. blypigment.
Som en följd av att järnet och zinken förorsakar
en nedbrytning av polyvinylplasten vid högre
temperatur, kan pigment, som innehåller dessa
metaller, ej användas i kombination med
plasterna.
Inbränningen av polyvinylplasterna innebär
onekligen en nackdel, särskilt när det gäller
inbränning av stora föremål, såsom tankvagnar
o.d. Man har därför försökt förbättra
vidhäftningen, så att en inbränning skulle bli obehövlig.
Genom att inkorporera 1 % maleinsyraanhydrid i
ett polyvinylkloridacetat har vidhäftningen
kunnat förbättras, så att lufttorkande läcker
erhålles. För vissa ändamål rekommenderas
emellertid även i detta fall en inbränning, vid vilken
dock temperaturen kan hållas lägre. Basiska
pigment bör undvikas i kombination med dessa
plaster, ehuru pigmentets basiska karaktär kan
neutraliseras med t.ex. normalbutylfosfat. Man
kan emellertid även dra nytta av reaktionen
mellan plasten och ett basiskt pigment, då det
visat sig, att en tillsats av små mängder basiskt
blysulfat efter 15 min inbränning vid 200° C
givit en film, som är olöslig i kokande bensen.
Även butanolföretrade karbamid- och
melamin-plaster kan ge en olöslig kombination med denna
polyvinylplast efter inbränning.
I stället för att minska molvikten för ett
polyvinylkloridacetat i avsikt att få bättre löslighet,
har man gått åt andra hållet och ökat den. Dessa
plaster kan i allmänhet ej lösas i ett
lösningsmedel, utan man har tillgripit en annan
appliceringsteknik. I stället för att lösa plasten
disper-gerar man den i en blandning av ett
mjuknings-medel, stabilisator och ett suspensionsmedel,
vanligen en blandning av alifatiska och
aromatiska kolväten. Även pigmentet kan tillsättas vid
dispergeringen.
Ett dylikt system kallas en organosol. I vissa
formuleringar kan det vara fördelaktigt att
använda mera mjukningsmedel och i ett dylikt fall
behövs ej något suspensionsmedel. Dylika system
kallas plastisoler och har en torrhalt av 100 %.
Båda dessa system kan appliceras antingen
medelst sprutning eller doppning, påläggas med
kniv eller med valsar. För att man skall få en
sammanhängande film, måste man inbränna vid
ca 175°C, varvid gelatinering sker. I allmänhet
används denna appliceringsteknik för papper
och textilier men även för metaller.
Metoden att inkorporera en förening med en
funktionell grupp t.ex. karboxyl-, amino- eller
hydroxylgrupp och sedan låta denna reagera
med en annan förening under inbränningen får
anses representera den nya utvecklingslinjen.
Härigenom har polyvinylplasterna kommit in på
de termohärdande plasternas eller
duroplasternas område.
Polytetrafluoretenplaster
Polytetrafluoretenplaster framställs ur
tetra-fluoreten, som kan erhållas ur eten och fluor
C2Hi + 4 F2 –► C2F, -f 4 HF
Tetrafluoretenen polymeriseras, vilket kan ske
vid en temperatur på 20—200° C och ett tryck
på 20—200 at i närvaro av alkalilösning och en
organisk eller oorganisk peroxid som katalysator.
Polytetrafluoretenplasterna utmärker sig för
utomordentlig korrosionsbeständighet, stor
värmestabilitet och förmåga att ej klibba till andra
material. Plasterna är vidare mycket beständiga
gentemot lösningsmedel, men som en följd härav
kan de ej appliceras i form av lösningar, varför
man valt en annan utväg, nämligen applicering
i form av vattendispersioner. Tillverkaren
saluför produkten i form av olika färger och läcker,
nämligen primer, emalj färger och
enskikts-emalj färger, som innehåller pigment, samt
klarlack.
Eftersom plasterna icke klibbar till andra
material, är det naturligtvis även svårt att få
vidhäftning vid underlaget. Dessa svårigheter har
man emellertid kunnat övervinna genom att
först belägga detta med en primer, som
innehåller ett särskilt lämpligt pigment. Man har
formulerat en primer för järn, nickel, nickellegeringar,
krom och kromlegeringar samt en primer för
aluminium. Järnprimern har ganska god
vidhäftning på aluminium under det att
aluminium-primern har dålig vidhäftning på järn.
Man saluför tre emalj färger, en grå, en vit och
en röd. En yta, som behandlats med någon av
dessa, häftar ej vid ämnen, som den kommer i
beröring med. Tack vare sin stora
värmebeständighet kan färgerna användas på föremål, som
utsätts för hög temperatur. Med klarlacken
erhålles den bästa kemikaliebeständigheten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
