Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1951 - Moderna amerikanska lackplaster, av Per Bane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1U april 1951
291
den kan appliceras på en primer eller på en
emalj. Filmen är mjölkvit, när vattnet har
avdunstat efter appliceringen, men vid
inbränningen blir den transparent. På grund av den
gulaktiga färgen rekommenderas ej klarlacken
som överdrag på den vita emaljen.
Enskikts-emalj färger är samtidigt såväl primer som
emalj-färg.
Då man önskar skydda en metallyta mot
korrosion genom applicering av en tunn film, är
resultatet beroende inte endast av bindemedlets
kemiska beständighet, utan även av filmens
ogenomtränglighet för det korroderande ämnet.
Visserligen är polytetrafluoretenplasterna
kemiskt inerta, men det erfordras ett flertal skikt,
för att alla porer i filmen skall täppas till. Det
bästa resultatet erhålles, om man först applicerar
en primer och ovanpå denna fyra till sex lager
klarlack. Alla skikten måste inbrännas separat
vid 400°C. Det sammanlagda skiktets tjocklek
blir ca 150 /u, vilket får anses vara förhållandevis
mycket. Då påfrestningarna inte är alltför stora,
kan man klara sig med ett mindre antal skikt.
Som ett exempel på plastens
korrosionsskyddande förmåga kan nämnas, att 95 % svavelsyra
eller 73 % natriumhydroxid icke har någon som
helst inverkan på en klarlack vid 90°C. Mera
flyktiga syror såsom salpetersyra och saltsyra
visar emellertid i värme en viss tendens att
penetrera filmen. Plastens värmestabilitet är god. Vid
200°C tycks den icke förändras, medan en
temperatur av 250°C i längden verkar nedbrytande.
Egenskapen att ej häfta vid andra material har
gjort polytetrafluoretenplasterna särskilt
lämpliga för applicering på bakplåtar, bakformar,
bagerimaskiner och gjutformar, exempelvis för
gummi. Då plasten används för bageriplåtar
kommer den stora värmestabiliteten till sin fulla
rätt, och det nämndes, att dylika plåtar använts
för flera hundra bakningar med gott resultat.
Inbesparingen av bakfett är avsevärd, emedan
plåtarna ej behöver insmörjas.
Polytetrafluoretenet har också funnit
användning för packningar, i synnerhet där
påfrestningarna i form av starka kemikalier och värme
är stora. Dessa packningar blir visserligen
mycket dyra, men tack vare den långa varaktigheten
kan det ändå bli ekonomiskt lönande att
tillgripa detta material. Vidare har plasterna
mycket goda elektriska egenskaper, vilket gjort dem
lämpliga som trådemalj färger. För vissa
isoleringsändamål använder man "tape" av glasduk
impregnerad med polytetrafluoreten.
Silikonmodifierade alkyder
De silikonmodifierade alkyder, som först
framställdes, var i princip en fysikalisk blandning
av en silikonplast och en alkyd. Denna
inblandning av silikonplast gav alkyden bättre
egenskaper, men man strävar efter att erhålla en kemisk
förening mellan silikonplasten och alkyden, då
man härigenom kan påräkna ett ännu bättre
resultat. Ett företag i USA har nyligen
introducerat en silikonprodukt, innehållande
förest-ringsbara OH-grupper. Man har låtit
silikon-hartset och en fettsyra (kokosfettsyra) reagera
med glycerin i sådana mängdförhållanden, att
en del av glycerinets OH-grupper förblivit fria.
Denna silikonprodukt användes som en
poly-alkohol vid alkydframställningen. De
silikonmodifierade alkyderna kännetecknas av stor
hårdhet men ändå god elasticitet, vidare hög
värmestabilitet och ytterst liten benägenhet att
gulna även vid förhöjd temperatur. Alkyderna
har dessutom från början mycket lågt färgtal.
Funktionaliteten för denna polyalkohol är
förhållandevis låg, varför man får tillsätta en annan
polyalkohol med en funktionalitet över två, t.ex.
glycerin. Denna polyalkoholblandning förestras
sedan med ftalsyraanhydrid eller med en
blandning av ftalsyraanhydrid och en fettsyra. Valet
av denna fettsyra får dock göras så, att alkydens
tendens att gulna ej blir för stor. Dess halt av
silikonharts kan på detta sätt varieras mellan 20
och 35 %.
Alkyderna kan framställas enligt såväl
smält-processen som lösningsprocessen. När man
använder den förra metoden, uppvärmer man
samtliga råvaror till reaktionstemperaturen, och
det bildade förestringsvattnet bortförs med en
inert gas. Vid lösningsprocessen löses
reaktionskomponenterna i ett lösningsmedel, som
avdestilleras och sedan återförs till reaktionskärlet.
Förestringsvattnet medföljer vid destillation av
lösningsmedlet och avskiljs, innan detta
återförs. Smältprocessen föredras beroende på att
den ger en hårdare och mera snabbhärdande
produkt. Som lämplig reaktionstemperatur
rekommenderas ca 200°C. När reaktionen är färdig,
löses alkyden i ett lösningsmedel, vanligen xylen.
En alkyd med en silikonhalt av 35 %
lufttorkar till klibbfrihet på 4 h och härdar till full
hårdhet på 20 min vid 250°C. Pennhårdheten
efter denna inbränning är 8—9 H. Efter åldring
ett par hundra timmar vid 200°C hade filmen
fortfarande en elasticitet, som tillät bockning
runt en dorn med diameter utan
sprickbildning.
Dessa silikonmodifierade alkyder beräknas få
användning för ytbehandling av kylskåp, ugnar,
badkar och dylikt. Visserligen kommer
emalj-färgerna att bli ganska dyra, men å andra sidan
är appliceringskostnaderna betydligt mindre än
för keramiska emaljer och de beräknas därför
komma in på områden, där dessa emaljer för
närvarande används.
Epoxiplaster
Sedan någon lid tillverkas epoxiplaster i stor
skala i USA (Tekn. T. 1951 s. 9). De utmärker sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
