Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1951 - Du Ponts syntetiska fibrer, av SHl - Dynel i handeln i USA, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
TEKNISK TIDSKRIFT
vändning till trikåunderkläder, men det har icke visat
sig lika lämpligt för tyger. Det är svårt att färga, svårt
att sy, och det motstår solljus blott tämligen bra. Nylon
liknar närmast silke, dess styrka och elasticitet är lika bra
som eller bättre än silkes, men det känns inte lika
behagligt — det har icke lika bra grepp. Du Pont insåg, att
nylon har sin begränsning, och ännu hade ingen syntetisk
fiber liknande bomull, ull eller lin framställts. Visserligen
har stapelfiber av nylon något av ullens grepp och ger bra
tröjor och strumpor, men dessa ger ett intryck av kyla,
som är alldeles främmande för ylle.
År 1941 experimenterade man med akrylnitril CH2:CHCN
som tillsats till rajon för att öka dettas våtstyrka och kom
då till uppfattningen, att den ensam borde kunna
polymeriseras till en god fiber. Du Pont hade redan betydande
erfarenhet i polymerisation av akrylnitril, och man satte
i gång utarbetandet av en process för framställning av en
användbar fiber. Detta visade sig dock lättare sagt än gjort.
Fiber av akrvlnitrilpolymer, som har fått namnet Orion
(Tekn. T. 1950 s. 225), kan nämligen icke spinnas ur
smälta som nylon och inget lämpligt lösningsmedel var
känt. Efter mycket sökande fann man emellertid en grupp
sådana, som gav en god fiber, men de var icke
tillgängliga i industriell skala, och man måste därför först
utarbeta tillverkningsmetoder för lösningsmedlet. Detta är
för närvarande dimetylformamid. För att de syntetiska
fibrerna skall få hög hållbarhet, måste de sträckas, så att
deras långa molekyler kommer att ligga parallellt med
varandra i fibrernas längdriktning. För nylon kan denna
sträckning ske vid rumstemperatur, men orion kan ej
behandlas på samma sätt. Man måste därför uppfinna en
apparat, i vilken en kontinuerlig orlonfiber kan dras vid
förhöjd temperatur. Det tog tre år att lösa denna uppgift.
Det besvärligaste problemet var emellertid färgningen.
Man måste slutligen modifiera fibern något eller färga
under tryck. Den första orlonfabriken var nästan klar
för tillverkning av en icke färgbar fiber, när man nådde
en något så när acceptabel lösning av färgningsproblemet
i början av 1950. En ny fabrik, som kommer att öka
orlontillverkningen fyra gånger, bygges och väntas bli
färdig 1952. Den skall framställa stapelfiber, dvs. orlonull.
Orion har utan tvivel vållat mycket bekymmer för
tillverkaren, men det har också vissa fördelar framför nylon.
Det kan sålunda hanteras som bomull och fordrar därför
inga särskilda anordningar i textilfabrikerna utom vid
färgningen. Dess råmaterialproblem är mycket enklare än
nylons, då akrylnitril framställs i industriell skala. Den
kontinuerliga orlonfibern, som för närvarande tillverkas,
har ett grepp, som mera liknar silkes än nylons. Den har
icke fullt lika god hållfasthet och slitstyrka som nylon,
men den är varmare och har andra goda egenskaper. Orion
har sålunda utmärkt resistens mot värme och syror och
har visat sig fullkomligt okänsligt för vatten, saltvatten,
solljus, mögel, insekter och de flesta kemiska ångor.
En av orions första användningar var till rökfilter för
fabriksskorstenar. Det utnyttjas nu till markiser,
presenningar, arbetskläder, regnrockar m.m. Som
fibermaterial till gångkläder har det hittills i stor skala tillverkade
orlonet icke blott nackdelen att icke kunna färgas utan
även att icke vara rent vitt. Det har enligt försäljarna "en
förtjusande naturlig färg", men färgningsproblemet tycks
vara på god väg mot sin lösning.
Stapelfiber av orion har tillverkats i halvstor skala sedan
april 1950. Den är närmast lik ull av alla hittills
framställda syntetiska fibrer och ger ett mycket poröst tyg,
porositeten lär t.o.m bli större än ylles. Ett orlontyg bör
därför bli varmare än ett ylletyg med samma vikt, och
med alla sina andra goda egenskaper bör därför
orlonfiber vara synnerligen lämplig till filtar, draperier,
strumpor och kostymer. Den enda av yllets egenskaper, som
orion saknar, är förmågan att suga upp fuktighet. Denna
brist anses emellertid snarare vara till fördel än nackdel,
ty den medför, att orion icke krymper och är lika lätt-
tvättat som nylon. Vecken i byxor av orion återkommer
efter tvättning och kan blott pressas ut.
Priset på orion är ännu högt men icke högre än den bästa
ullens. Du Pont hoppas att genom massfabrikation kunna
pressa ned det, medan ullpriset nog kommer att stiga
ytterligare, ehuru det redan 1950 låg ca 300 "Vo över förkrigsnivån.
Orion var du Ponts fjärde fiber och den andra
helsyntetiska. Dess födelse har icke visats på långt när samma
uppmärksamhet som nylons. "Det andra barnet vållar inte
lika stor uppståndelse som det första", lär en av orions
kemiska barnmorskor ha sagt. I ännu större obemärkthet
tycks nu det tredje barnet, dvs. du Ponts femte fiber,
komma till världen. Man har nämligen satt i gång en
ansenlig tillverkning i halvstor skala av ett nytt
textilmaterial, som provisoriskt kallas Fiber V. Denna sprutas ur
smälta liksom nylon, lär vara mjukare än ull och ha
orions egenskaper. Den är främst avsedd för sommarkläder.
Fiber V är detsamma som den engelska fibern Terylene
(Tekn. T. 1947 s. 46) och framställs enligt ICI:s patent.
Kemiskt är den en polyester av tereftalsyra och etylenglykol.
Du Pont tillverkar alltså tre syntetiska fibrer —
viskos-rajon, acetatrajon och nylon — i stor skala, en fjärde
— orion — kommer att släppas ut i marknaden i stora
kvantiteter om ett par år, och en femte — Fiber V — är
på experimentstadiet. Det är märkligt och synes kanske
för många oförklarligt, att de nya fibrerna icke tränger
ut de gamla. Efterfrågan på viskos- och acetatrajon är
sedan krigsslutet större än tillverkningen, trots att nylon
kommit, och du Pont har ökat sin produktion av rajon
samtidigt som nya nylon- och orlonfabriker byggts.
Hittills tycks alltså de nya fibrerna ha kompletterat de
gamla men har icke ersatt dem. Däremot ser det ut, som
om naturliga fibrer i allt större utsträckning skulle komma
att utbytas mot syntetiska, icke alltid därför att dessa är
bättre utan därför att produktionen av naturfibrer
tydligen icke kan ökas i samma takt som efterfrågan växer.
Ett undantag utgör dock bomull, ty ännu har man ej
lyckats framställa en syntetisk fiber, som kan tävla med den
i goda egenskaper till lågt pris (Fortune okt. 1950). SHl
Dynel i handeln i USA. Carbide & Carbon har nu en
anläggning för framställning av dynel i drift. Den hade i
början av 1951 en kapacitet på 900 t/år men väntades efter
ett halvår vara utbyggd till 1 800—2 200 t/år. Man är
emellertid redo att bygga en ny fabrik för 1 800 t/år.
Dynel framställs (Tekn. T. 1950 s. 225) av vinylklorid och
akrylnitril. Den förra, som fås ur acetylen, har Carbide &
Carbon länge framställt i stor skala. Till den senare behövs
etylenoxid, som man framställer i stor mängd ur naturgas.
Råvaruförsörjningen synes därför tills vidare säkrad, men
den är otillräcklig för den utvidgning av
dyneltillverk-ningen, som man väntar.
I princip sker framställning av dynel genom att
polymeri-sera en blandning av 60 "/o vinylklorid och 40 °/o
akrylnitril. Det erhållna vita pulvret löses i aceton, lösningen
filtreras och sprutas genom fina hål ut i ett vattenbad. De
härvid erhållna ändlösa fibrerna samlas ihop, sträcks och
torkas. Materialet kan användas i denna form för vissa
ändamål, men största delen av det skärs i stycken, lagom
långa för stapelfiber, krusas och stabiliseras.
Dynel kan liksom nylon ersätta ull, men man har icke
avsett, att det skall direkt konkurrera med denna. Tack
vare sina förnämliga egenskaper har nämligen dynel ett
mycket större potentiellt användningsområde än ull. Det är
t.ex. icke brännbart, nästan krympfritt och motstår solljus,
mögel, insekter och kemikalier. Riktigt behandlade
dynel-tyger krymper icke vid temperaturer upp till 115°C. Utsätts
de för en viss högre temperatur krymper de en gång och
icke mera, förrän denna temperatur överskrids. Det är
därför möjligt att pressa veck i tyget, som icke går ur, när
det blir vått eller vid tvättning. Priset på dynel uppges vid
1951 års ingång vara 1,25 $/lb mot 1,75 $/lb för nylon och
3,35 $/lb för ull (Chem. Engng jan. 1951). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
