Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1951 - Moderna amerikanska lackplaster, av Per Bane - Kanadas tredje atomreaktor - Glasburkar av elektriskt ledande glas - Metalldelar sorteras automatiskt - Magnetiska fält - Kontinuerlig hårdhetsmätning - Radioisotoper i vingspetsen - Vaccin mot rabies - Ett elektrostatiskt filter av plastspån - Ankan i värdinnans knä - Elektriska rakapparater - Du Ponts syntetiska fibrer, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1U april 1951
293
relse kan nämnas, att en
alkyd-melaminharts-kombination motsvarande den sista
formuleringen fullständigt föll igenom vid samma provning.
Som exempel på kemikaliebeständigheten kan
nämnas, att en kombination av 70 delar
epoxi-plast och 30 delar alkylfenolharts ej visade något
tecken till nedbrytning efter kokning i 2 h i 50 %
natriumhydroxidlösning. Även de
fettsyramodi-fierade epoxiplasterna står mycket bra mot
påverkan av kemikalier av olika slag. Plasterna har
vidare stor färgresistens och hög glans.
De karakteristiska egenskaper, som nu nämifts,
jämte det mångsidiga användningssättet har
gjort epoxiplasterna till det intressantaste
inslaget bland de nya lackplasterna i USA.
Kanadas tredje atoinreaktor skall byggas vid Clialk
River vid sidan av de två första, Zeep och NRX. Den skall
få "många gånger större effekt", använda tungt vatten som
moderator, kosta 30 M$ och bli färdig under 1952.
Glasburkar av elektriskt ledande glas kan användas
för att enkelt och snabbt värma upp innehållet.
Industriellt kan rörledningar av samma material användas för
upphettning och glasskivor för torkning.
Metalldelar sorteras automatiskt med en magnetisk
apparatur, där varje metalls karakteristiska kurvmönster
på ett oscilloskop ger optiska impulser åt
sorteringsmekanismen. Sorteringshastigheten är 1—5 delar per sekund.
Magnetiska fält mätes i ett instrument, innehållande en
liten germaniumpartikel. I absolut rent tillstånd är denna
metalls elektriska motstånd en direkt funktion av
magnetfältets intensitet.
Kontinuerlig hårdhetsmätning i produktionen utförs
vid General Motors med en elektronisk provare, som
grundar sig på mätning av den magnetiska remanensen
efter en kort magnetiseringsimpuls. Alltefter det
registrerade värdet, som är ett mått på hårdheten, godkännes eller
kasseras produkten.
Kadioisotoper i vingspetsen är en enkel och ekonomisk
metod att flygtransportera denna farliga last. Ett
sydafrikanskt flygbolag har kommit på idén och slipper
därmed de tunga och skrymmande skyddshöljen, som
transport i kabinen tidigare krävde.
Vaccin mot rabies har framställts genom
elektronbom-bardemang av infekterat blod med kapacitron.
Elektronstrålarna förstör nämligen bakterier och virus utan att
skada antigenerna, som är de verksamma ämnena i vaccinet.
Ett elektrostatiskt filter av plastspån, liknande träull,
lär vara så effektivt att det kvarhåller de fasta partiklarna
i cigarrettrök. Plastspånen blir elektriskt laddade genom
friktionen i en luftström, och underhåller därmed sin
elektrostatiska laddning. Filtret, som är avsett för
varmlufts-ugnar och luftkonditionering, kan tvättas i vatten, tillsatt
med vätningsmedel.
Ankan i värdinnans knä är en malör, som uppfinnaren
av det halkfria fatet har velat avskaffa. Nålar av rostfritt
stål i bottnen på fatet håller steken orubbligt fast under
trancheringen.
Elektriska rakapparater har nu funnits i tjugo år. Man
beräknar att 20 ’%> av de 54 miljoner män som rakar sig
i USA gör det elektriskt.
Du Ponts syntetiska fibrer. Tillverkning av viskos- och
acetatrajon är nu USA:s utan jämförelse största
konstfiberindustri och bland 15 firmor står du Pont för ca 20 "/o
av produktionen. Denna framstående ställning grundas på
30 års erfarenhet av tillverkning av textilfiber. Ingen
annan kemisk firma i USA började syssla med rajon så
tidigt som du Pont, som redan 1920 skaffade sig licens på
de franska processerna, ehuru många gjorde råmaterial
för rajon. Andra firmor visste visserligen mycket om
fibrer men hade i stället endast begränsad erfarenhet i
kemisk teknologi. Du Ponts kombination tycks vara
enastående, och det torde därför vara svårt för andra att hämta
in dess försprång på området.
Ehuru det nu säljs trettio gånger mer rajon än silke i
USA, har det förra knappast gjort intrång på det senares
marknad, därför att rajon icke uppnått silkes styrka,
elasticitet och behagliga grepp. När rajon uppfanns hade
kemin emellertid blott uppnått en ganska god kännedom om
ämnens sammansättning. Både viskos- och acetatrajon är
belt enkelt kemiska modifikationer av naturlig cellulosa
och bör därför egentligen betecknas som halvsyntetiska
produkter. I mitten av 1920-talet började man emellertid
komma underfund med, hur naturliga polymerers, t.ex.
cellulosas, stärkelses och gummis, jättemolekyler är
byggda, och du Pont beslöt då att försöka framställa ämnen
med långa kedjeliknande molekyler av samma typ som
naturfibrernas ehuru med annan kemisk sammansättning.
Detta arbete började i stillhet 1927, när du Ponts styrelse
beviljade ett årligt anslag på 250 000 $ för grundforskning.
Stine, som var chef för forskningsgruppen, lovade inget
praktiskt resultat. Bland de vetenskapsmän han anställde
var W II Carothers, som hade gjort uppmärksammade
undersökningar av organiska ämnens struktur. Denne
valde som sitt huvudproblem syntes av polymerer, vilket
passade du Ponts avsikter utmärkt. Ända fram till 1935 gav
Carothers forskning intet praktiskt användbart resultat,
men detta år lyckades han av adipinsyra och
hexametylen-diamin framställa en polymer med en smältpunkt på ca
250°C. Den kallades polymer 66, därför att båda
råmaterialens molekyler innehåller sex kolatomer.
I snabb följd framställde Carothers och hans medarbetare
andra polyamider, som har fått klassnamnet nylon (Tekn.T.
1944 s. 845). Detta visade, att polymer 66 icke var unik.
Du Ponts ledning ställdes därför inför frågan, om man
skulle invänta en fullständig utredning av nylonernas
möjligheter eller om man genast skulle sätta i gång
tillverkning av nylon 66, som tycktes ha tilltalande egenskaper
och kunde framställas till rimlig kostnad. Den valde det
senare alternativet, och 1940 var tillverkning av nylon 66
i gång i stor skala.
Varken adipinsyra eller hexametylendiamin hade tidigare
tillverkats i fabriksskala. Du Ponts kemister utarbetade
katalytiska metoder för bådas framställning först ur fenol
och sedan ur bensen, som är en billig råvara och som då
ännu var lättillgänglig. Detta arbete var den nödvändiga
grunden för stortillverkning av den första helsyntetiska
textilfibern, men det fanns andra problem, som också måste
lösas. Nylon kan nämligen icke sprutas till fiber på samma
sätt som rajon, därför att man icke funnit något lämpligt
lösningsmedel. I stället måste nylonfibern framställas ur
smälta, vilket innebar utarbetandet av en helt ny teknik.
Nylon har fått mycket stor användning framför allt till
damstrumpor och har därmed gjort ett visst intrång på
natursilkets marknad, men man har icke vunnit detta utan
att övervinna betydande svårigheter. Det första nylongarnet
nötte t.ex. snabbt ut nålarna i strumpstickningsmaskinerna
och bildade lätt knutar. Intet av de vanliga
appreturmed-len kunde avhjälpa dessa olägenheter. Efter intensivt
sökande fann man emellertid ett användbart botemedel i en
blandning av borsyra och polyvinylalkohollösning. Ett
annat mycket svårlöst problem var färgningen, som måste
ske enligt en delvis ny teknik.
På senare år har nylon i växande omfattning fått an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
