Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 21 april 1951 - Nya metoder - Gjutning och smidning av titan, av SHl - Spektralanalys på höga höjder, av DH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
TEKNISK TIDSKRIFT
mm vid 1 150°C. Detta härdade skikt fanns på den del av
arbetsstycket, som vilat mot det kalla städet under
smidningen, och anger troligen det största djup, till vilket
härdningen kan tränga. Ingen härdning kunde iakttas hos prov,
som smitts vid 870°C. Dessas större hårdhet torde bero på
kallbearbetning; de visade också större hållfasthet än
övriga prov, som framgår av följande siffror
[-Smides-temperatur-]
{+Smides-
temperatur+}
°C
Brottgräns
kp/cm2
0,2-gräns
kp/cm2
Förlängning
[-Vickers-hårdhet-]
{+Vickers-
hårdhet+}
870 7 750 7 300 10 273
930 6 900 6 400 8 237
980 6 850 5 950 10 240
1 040 6 600 5 900 12 239
1 090 6 750 5 900 17 230
1 150 6 550 5 600 16 241
Porer i titan tycks svetsas samman tillfredsställande
genom vanlig smidning. Vid utförda prov med ett göt med
många porer hade dessa helt och hållet försvunnit efter
50—80 % reduktion. Plåtar av titan kan också svetsas
samman genom valsning vid 790°C.
I gjutet titan med 0,8 °/o kol finns dendriter av karbid
(fig. 2 t.v.). Vid smidning bryts dessa sönder till runda
karbidkorn (t.h.). Liknande resultat har erhållits med mer
komplicerade legeringar, t.ex. en sådan innehållande 3 %>
aluminium, 5 °/o krom och 0,5 % kol (fig. 3). Den
dendri-tiska karbidstrukturen bryts fullständigt ned vid
smidningen. Den beståndsdel, som blir mörk vid etsning av det
smidda provet, är acikulär alfafas och tycks vara
koncentrerad kring karbidpartiklarna och vid korngränserna.
Detta visar, att övergången från beta- till alfafas börjat i
dessa områden, när arbetsstycket svalnat (J B SUTTÖN,
E A Gee & W B Dklong i Met. Progr. nov. 1950). SHl
Spektralanalys på höga höjder. I USA pågår försök att
med spektrografer, monterade i nosen på projektiler av
V-2-typ, söka mäta strålningen från solen med våglängder
ner till 500 Å. Hittills har man ej lyckats mäta strålning
med kortare våglängd än 2 000 A. Det största problem man
härvid har att lösa är att ordna så, att spektrografen
alltid är riktad mot solen, praktiskt taget oberoende av
projektilens läge. Då projektilen rusar genom rymden roterar
den nämligen runt sin längdaxel och precederar.
Rotationshastigheten är av storleksordningen 50 r/m,
preces-sionsvinkeln ca ± 20° och precessionshastigheten ca 10
r/m (fig. 1). Spektrografen måste där infästas så i
projektilen, att den kan vridas av ett servosystem.
Fig. 3. Skiva med delvis transparent mönster, vilken
åstadkommer den modulerade fotocellvåxelströmmen.
I projektilens nos sitter en fotocell (fig. 2), framför vilken
placeras en efter visst mönster delvis transparent skiva
(fig. 3). Då skivan roterar omvandlas fotocellikströmmen
till en 400 p/s växelström, vilken är amplitudmodulerad
med 40 p/s. (Moduleringsspänningens amplitud och dess
fasläge är bestämt av, var på skivan de av linsen
fokuserade solstrålarna träffar.) Till skivans rotationsaxel är
kopplad en generator, vilken lämnar två 40 p/s
referens-fasspänningar, liggande 90° ur fas. Den
amplitudmodule-rade 400 p/s fotocellströmmen förstärkes i en förstärkare,
demoduleras och uppdelas i två 40 p/s spänningar. Dessa
inmatas därefter i var sin komparator (en för bestämning
av projektens vinkelavvikelse i förhållande till riktningen
till solen och en för bestämning av projektilens
höjdavvi-kelse till samma riktning). I komparatorerna jämförs
referensspänningarna och de från fotocellen erhållna
förstärkta spänningarna och man erhåller två likspänningar,
vilka var och en inmatas i sin kraftförstärkare. Dessa
styr var sin servomotor, vilken påverkar spektrografens
upphängningsdon.
Servostabiliseringssystemet är så uppbyggt, att det, då
solstrålarna ej träffar fotocell och spektrograf, automatiskt
söker med en hastighet av 70 r/m. Sökrotationsriktningen
är medsols och det kan naturligtvis inträffa att
projektilen roterar åt samma håll, varför kravet på synnerligen
små tidskonstanter i servosystemet måste uppfyllas. Syste-
Fig. t. Projektilens bana (fr.v. t.h.).
Fig. 2. Blockschema över servostabiliseringssystemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
