Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 12 maj 1951 - Nybyggen - Rysk 35 t stridsvagn provas i Koreakriget, av Einar Bohr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Fläktsvänghjul
med
kopplingsman-överanordning.
Fig. Fyrväxlad
växellåda av T-typ
med förskjutbara
kugghjul.
dantag av några få "kritiska detaljkonstruktioner" såsom
vevaxeln, bränslepump med munstycken och någon till,
är såväl material som arbete av relativt låg kvalitet, ett
förhållande, som synes vara genomgående för stridsvagnen,
och som torde vara resultat av en realistisk inställning till
konstruktionsuppgiften: högsta möjliga driftsäkerhet under
en mycket begränsad livslängd.
Kraftöverföringen från motorn till drivbanden är av
T-typ och sker över en månglamellkoppling, en fyrväxlad
kugghjulsväxellåda med en ingående och två utgående
axlar, de senare försedda med styrkopplingar, bromstrumma
och bromsband för varierbar kraftöverföring till tankens
drivande band.
Kopplingen vid motorn (fig. 3) har ett antal metallskivor,
soin manövreras mekaniskt med en hävarmsförsedd,
vridbar skiva; vid vridning får denna genom styrningar en
axiell rörelse, så att skivorna kan ur- och inkopplas.
Svänghjulet är utbildat som en fläkt för skivornas kylning.
En särskild kuggkrans för startmotordrevets ingrepp finns.
Kopplingens stora huvudlager är av SKF-typ.
Kopplingsskivorna har omväxlande invändiga och utvändiga
tandningar, de senare ingripande i motsvarande urtagningar
på insidan av en trumma, som är fast förbunden med den
till växellådan gående axeln.
Växellådan (fig. 4) har fyra växlar framåt och en back,
manövreringen sker med gafflar och förskjutbara
kugghjul av enklaste slag, självfallet utan
synkroniseringsanordningar e.d. Liksom i fråga oin motorns konstruktion
är det genomgående, att mycket primitiv
kugghjulskonstruktion överallt användes och även att ringa hänsyn tas
till oljetätningar, packningars kvalitet etc. Bränsle- och
oljeförbrukningen för stridsvagnen synes vara en
oväsentlig bisak.
Styrkopplingarna har principiellt samma konstruktion
som huvudkopplingen och anordningen av
kopplingsfjädrarna är likartad. De drivna styrkopplingsskivornas
utvändiga tandning griper in i motsvarande tänder på
bromstrummans insida. När kopplingen icke är i ingrepp, hålles
trumman av bromsbanden, varigenom motsvarande
tanksidas drivband inbromsas och tanken sålunda styres åt
detta håll.
Drivbanden är ovanligt breda. Bärhjulen är dubbla och
försedda med solida gummiringar. Upphängningen och
fjädringen av bärhjulen är av den välkända Walter
Christie-modellen, men av den mera primitiva första
utformningen, bl.a. med grova spiralfjädrar i stället för
nutida mera effektiv torsionsfjädring. Fjädrarna är
inbyggda och skyddade av tanksidans plåt.
Vagnen har en maximal hastighet av ca 50 km/h och tar
stigningar på upp till 60 °/o. Den fordrar fyra gånger så
stor markyta för vändning, som den själv upptar. Bepans-
ringen på utsatta ytor av tornet har 75 mm tjocklek och
på tankens framsida 50 mm med 30 graders lutning.
Kanontornet kan vridas på ett ringdrev för hand eller med
motorkraft. Det saknar stabilisator och stötskydd för
besättningen. Kanonen är av förhållandevis primitivt
utförande men skjuter precist och snabbt under den
beräknade livslängden. Ammunition lagras på golvet i tornet.
Där finns även två bränsletankar på vardera ca 270 1. I
motorrummet finns ytterligare två bränsletankar på
tillsammans ca 230 1. Elektrisk fläkt för utsugning av
rökgaser finns och även radioanläggning. Den robusta
fjädringen, drivbanden och nyssnämnda pansar ger gott skydd
utom för direkt träff med grovkalibrig projektil. De breda
banden ger gott fäste och bärighet även i rätt sumpig mark.
Emellertid saknas icke åtskilliga nackdelar. Motorns
oljeledningar utgöres av utvändiga rör, som starkt utsättes för
vibrationer. De utvändiga, ofta dåliga svetsarna på tornet
(fig. 5) är oskyddade. (Den äldre tankmodellens tornsidor
och lock var gjutna i ett stycke.) Gjutgodset, som har en
hårdhet av ca 330 Brinell, är sprött och av dålig kvalitet,
vilket något kompenseras av stor tjocklek. Dålig
ventilation, tung och hård manövrering, ostabiliserat kanontorn,
saknaden av stötskydd för manskapet, trångt och
obekvämt utrymme etc. torde verka starkt tröttande och de-
Fig. 5. Svetsutförande på stridstornet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
