Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1951 - Den fotografiska processen i det ljuskänsliga materialet, av Helmer Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1951
493
Den fotografiska processen
i det ljnskänsliga materialet
Professor Helmer Bäckström, Stockholm
Sedan offentliggörandet av fotografins upptäckt
år 1839 har tusentals forskare sökt finna svar på
frågan: "Vad sker egentligen i det fotografiska
skiktet under exponeringen?" Till långt in på
1900-talet hade deras strävanden dock liten
framgång, därför att vissa fundamentala
experimentella fakta saknades. Man samlade emellertid ett
snabbt växande och därför alltmer
svåröverskådligt empiriskt material. Till detta fogades
slutligen, särskilt under 1920- och 1930-talen, de
fakta, som behövdes, för att man skulle kunna
göra sig en klar uppfattning om förhållandena
i det fotografiska skiktet.
Empiriska undersökningar
Som bekant består ett modernt fotografiskt
material av en bas — en glasskiva, ett genomskinligt
celluloidblad eller eventuellt ett pappersblad —
över vilken lagts ett ljuskänsligt skikt. Detta
består numera nästan alltid av en gelatinhinna med
inneslutna korn av en silverhalogenid -—
vanligen bromsilver. Dessa kan antingen vara runda
eller utgöra tunna triangulära eller sexsidiga
kristalltavlor. Oberoende av formen utgöres varje
korn av en kristall (fig. 1). Kornen varierar i
storlek för skilda material; vid de högkänsliga
sorterna är den genomsnittliga diametern kanske
1 ju, vid de lågkänsliga vida mindre.
Om det ljuskänsliga materialet mera långvarigt
utsättes för ljus, mörknar det småningom mer
och mer. Redan G W Scheele visade på 1770-talet,
att klorsilver härvid sönderdelas i svart silver och
fri klor, som bortgår. Som regel användes
emellertid det fotografiska skiktet numera ej på detta
sätt, utan exponeringen göres så kort — miljoner
eller miljarder gånger mindre — att intet spår
till synlig bild framträder på skiktet. Bilden är,
77.01
som man säger, latent, men den framträder
raskt, om plåten eller filmen nedlägges i en
framkallningsvätska. Att ett visst ställe på bilden
synes mörkare än ett annat beror därpå, att på
det förra stället framkallaren omvandlat flera
bromsilverkorn till silver än på det senare.
Därvid visar sig, att framkallningen av ett korn
icke börjar över hela kornet på en gång, utan
startar från en eller ett par punkter på kornytan
och därifrån utbreder sig över kornet (fig. 2).
Detta hade redan 1907 iakttagits av W Scheffer,
men det fastställdes definitivt av T Svedberg
i Uppsala 1922. Startpunkterna kallas
framkall-ningsfläckar eller framkallningsgroddar.
Det är sålunda tydligt, att den latenta bilden är
koncentrerad till noga bestämda punkter på en
del korn men ej på alla. Då ljuset givetvis träffar
kornet över hela dess yta, men ljusets slutliga
verkan ger sig tillkänna som en
framkallnings-fläck på något enstaka ställe, så ligger det nära
att tänka sig, att denna punkt redan från början
skilde sig från kornet i övrigt, att där fanns en
större "känslighet" eller kanske hellre disponi-
Bearbetning av föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 30
oktober 1950.
Fig. 1. Bromsilverkorn i en fotografisk emulsion; a
klotformiga bildningar, b tunna sexsidiga resp. triangulära
prismor; i samtliga fall enhetliga bromsilverkristaller.
Fig. 2. Framkallning ens
fortskridande genom en
brom-silverkristatl (efter A I
Ra-binovitch).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
