Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1951 - Den fotografiska processen i det ljuskänsliga materialet, av Helmer Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1951
497
Fig. 9.
Svarfning vid
delad
exponering; H.I.
hög
intensitet, L.I. låg
intensitet
(efter Webb
och Evans).
Kommer exponeringen med svag intensitet först,
blir utbytet av denna mycket litet på grund av
groddanlagens mycket obetydliga storlek och
därmed ringa stabilitet; de sönderfaller nästan
lika fort, som de uppbygges. Praktiskt taget
bidrar endast exponeringen med hög intensitet till
bilden. Om däremot den svaga exponeringen sker
efter den starka, kommer elektronerna och
silverjonerna till stora och relativt stabila groddar.
Svärtningen bör därför bli större. Denna
konsekvens har experimentellt prövats av J H Webb
och C H Evans vid de amerikanska
Kodaklabora-torierna (fig. 9).
En närbesläktad effekt är den "svarta blixten"
(fig. 10), vilken redan 1889 upptäcktes av
engelsmannen A W Clayden. — Fotografering av blixtar
vid åskväder plägar ske så, att man avbländar
starkt och låter kamerans slutare stå öppen
jämförelsevis länge — vanligen flera minuter —. i
förhoppning att därunder en kraftig blixt skall
äga rum. Även i detta fall göres alltså två olika
exponeringar, nämligen vid landskapsljusets
relativt svaga intensitet och blixtens ytterst
intensiva. Förhållandena erinrar alltså om Webb och
Evans försök men skiljer sig däri, att dessa
forskare arbetade på lågintensitetssidan av
reci-procitetskurvan, medan Clayden-effekten
uppstår inom högintensitetsområdet. Effekten blir
därför den motsatta.
Kommer blixten i början av exponeringen,
erhålles "svart blixt"; kommer den i slutet, utfaller
blixten vit på den positiva kopian. Orsaken är,
att om blixten kommer först, så bildas på grund
av den höga ljusintensiteten massor av
smågrod-dar inuti kornen men blott få vid kornets yta (se
ovan). Under den efterföljande långvariga
exponeringen med svagare intensitet måste alltså de
frigjorda elektronerna och därmed det bildade
silvret fördela sig på alla groddanlagen och
endast få utbildade framkallningsgroddar erhålles,
åtminstone vid kornytan. Kommer däremot den
svagare belysningen först, så bygges enstaka
groddanlag upp vid ytan av de skilda kornen
och dessa förstärkes sedan under den korta men
intensiva belysningen. Negativet visar alltså i
detta fall tätare bilder av blixten, dvs. dessa
utfaller ljusa på den positiva bilden.
Herschel-effekten, som upptäcktes för mer än
100 år sedan, har tidigare nämnts. Den yttrar sig
däri, att den latenta bild, som erhålles vid vanlig
exponering, åter kan utplånas genom
efterföljande långvågig belysning. Det anfördes också,
att vid små groddanlag redan värmerörelsen kan
räcka till att lyfta upp elektronerna till
ledningsnivån, dvs. elektronen lämnar groddanlaget,
följd av silverjonen. Röda eller inf raröda kvanta
har tillräcklig energi för att ge samma effekt
även vid stora groddar. De måste därvid
absorberas av själva grodden, som är omkring en
miljard gånger mindre än kornet. Däremot kan ju
vid bildens uppbyggnad genom blå- eller
vitexponering fotonerna absorberas var som helst i
kornet och ändock komma till nytta. Som följd
härav bör man vänta sig, att omkring en miljard
gånger flera kvanta per korn tarvas vid
Herschel-effekten än vid vanlig fotografering för att få
lika stora förändringar av bildens svärtning.
Det är väl utan vidare klart av vad hittills sagts,
att allt, som minskar elektrolytiska
ledningsförmågan hos skiktets bromsilver, kommer att
minska känsligheten, dvs. ge anledning till mindre
svärtning. Medan den primära fotoelektriska
effekten icke är temperaturkänslig, gäller detta
i hög grad elektrolytiska ledningsförmågan.
Exponeras alltså en film vid flytande lufts
temperatur, frigöres visserligen elektroner och går
till groddarna, som dock ej kan ta upp mer än
några få elektroner var på grund av inbördes
repulsion. Däremot är den elektrolytiska
ledningsförmågan praktiskt taget noll, varför ingen
urladdning av silverjoner kommer till stånd vid
groddanlagen. Först när skiktet efter
exponeringen uppvärmes för att framkallas, kommer
silverjonerna i rörelse och når groddarna samt ger
anledning till en ringa svärtning.
Fig. 10. Svart blixt (Clayden-effekt).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
