Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1951 - Den fotografiska processen i det ljuskänsliga materialet, av Helmer Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
TEKNISK TIDSKRIFT
loglt
logi
Fig. 7. Beräknade reciprocitetskurvor för olika
svärtnings-värden; / använd ljusintensitet, It erforderliga
exponeringsvården för uppnående av svärtningsvärdet, o
experimentella värden (efter C E K Mees).
(Bunsen—Roscoes reciprocitetslag 1859). Om
nämligen fotonerna träffar kornet så glest, att
tiden mellan dem är större än en föreliggande
grodds medellivslängd, hinner ju så gott som
varje till grodden lagd ny silveratom att åter
försvinna, innan nästa elektron och silverjon
anländer. Några praktiska konsekvenser härav hade
redan tidigt iakttagits och blev vid seklets början
väl kända genom K Schwarzschilds
undersökningar. Orsaken var dock ej utredd.
Senare har man karakteriserat dessa fenomen
som reciprocitetsavvikelser vid svag
belysningsintensitet, och man fann, att även vid höga
intensiteter uppträder reciprocitetsavvikelser. Varje
kurva i diagrammet (fig. 7) motsvarar en viss
svärtning hos materialet. Abskissaxeln upptar i
logaritmisk skala belysningsintensiteter I och
or-dinataxeln de ljusmängder It, som erfordras för
att åstadkomma motsvarande svärtningsvärde.
Ljusutbytet är tydligen mycket dåligt såväl vid
mycket låga som mycket höga ljusintensiteter.
Däremellan finnes ett optimum.
Förklaringen till det dåliga ljusutbytet vid låga
intensiteter har nyss berörts. Vid hög
belysningsintensitet, dvs. kort exponeringstid, är orsaken
en annan. Vid stor ljusintensitet frigöres stora
mängder elektroner. Själva jontillförseln hinner
ej med. Det uppstår sålunda en anhopning
("stockning") av elektroner på groddanlaget, en
stark negativ laddning erhålles, som hindrar
ytterligare elektroner att komma fram. Övriga
elektroner måste alltså uppsöka de bromatomer,
från vilka de kommit, eller också andra
grodd-anlag inom kornet. I båda fallen uppstår
förluster i utbytet. Medan vid måttlig belysning
endast en eller annan grodd uppkommer per
korn, fördelas vid hög intensitet elektroner och
silver på många groddar. Dessa ligger ej heller
samtliga vid ytan, som de ensamma groddarna
plägar göra, utan spridda genom hela kornet, där
de är mindre tillgängliga för vanlig framkallning.
Dessa förhållanden har experimentellt
kontrollerats och befunnits riktiga (W F Berg, A
Mar-riage och G W W Stevens 1941).
Gurney och Mott beräknade approximativt, hur
lång tid som förflyter, tills en elektron, som
stoppats på ett groddanlag, dragit till sig en silverjon
och urladdats. De fann storleksordningen 1(H s.
Engelsmannen W Berg har (1940) experimentellt
sökt fastställa samma sak. Om exponeringstiden
väljes så kort, att den understiger den tid, det tar
för silverjonen att hinna fram till grodden, bör
vid ytterligare förkortning av exponeringstiden
ingen ytterligare reciprocitetsavvikelse erhållas.
De i fig. 7 visade reciprocitetskurvorna bör alltså
vid mycket höga intensiteter och motsvarande
korta exponeringstider plötsligt sluta att stiga
och böja av till vågrätt tillstånd. Så visade sig
också vara fallet, och knäet motsvarade ca
4 X 10"5 s, dvs. den funna tiden är av beräknad
storleksordning.
Fotografiska specialeffekter
Av stor praktisk betydelse är
intermittenseffek-ten, som yttrar sig däri, att en och samma
ljusmängd ger anledning till ett annat
svärtningsvärde, när exponeringen uppdelas på ett antal
kortvariga exponeringar, än när den sker i ett
sammanhang. Av vad här redan blivit sagt om
ljusets mindre verkningsgrad vid exponering med
mindre än optimal intensitet, torde framgå, att
intermittent belysning med sådant ljus måste ge
ännu sämre utbyte. De små groddanlagen får
under pauserna ytterligare tillfälle att falla
sönder. Vid hög intensitet återigen bör
intermitten-sen bidra till bättre utbyte, emedan silverjonerna
kan begagna pauserna till att urladda elektroner,
som samlats på groddanlagen. Dessa slutsatser
verifieras av verkligheten. Vid stigande frekvens
sjunker utbytet (svärtningen) vid låg
ljusintensitet men stiger vid hög och närmar sig ett
slutvärde, som ej ändras vid ytterligare ändrad
frekvens. Detta slutvärde motsvarar den svärtning,
som skulle erhållas vid kontinuerlig exponering
med en ljusintensitet, som utgör medelvärdet för
den intermittenta belysningens ljusvärde under
ljus- och mörkerperioderna (J H Webb 1933).
Intermittent belysning förekommer vid talrika
fysikaliska och fotografiska instrument.
Ännu några konsekvenser: Om man ger ett
fotografiskt skikt två exponeringar med samma
slags ljus men olika intensitet (t.ex. en mycket
svag, en nära optimal), är det ej likgiltigt,
vilkendera av exponeringarna som kommer först.
Fig. 8.
lnter-mittenseffek-ten; ljusintensiteten
a mindre,
b större ån
den
optimala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
