Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 16 juni 1951 - Nya material - Neutronabsorberande glas, av Stig Lindroth - Kopparnaftenat — ett träkonserveringsmedel, av SHl - Korrosionsskyddande kadmium-tennlegering, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
TEKNISK TIDSKRIFT
koncentrationen angiven som "viktbråk" fi, varvid 2fi = 1.
Sambandet är 1
® = (2)
Verkningstvärsnittet är starkt beroende av
neutronstrålningens energi. För termiska neutroner med en energi på
ca eV finns intet enkelt samband mellan detta
tvärsnitt och atomnumret. Värdet varierar mellan 1,6 barn
för aluminium och 46 000 barn för gadolinium. Först då
neutronenergin är av storleksordningen MeV, börjar
oregelbundenheterna försvinna, och man finner att
tvärsnittet tilltar med atomnumret. Ett glas med hög
absorption för snabba neutroner bör alltså vara sammansatt av
element med höga atomnummer och har då samtidigt stor
absorptionsförmåga för röntgen- och gammastrålar. För
absorption av termiska neutroner krävs däremot tydligen
ett mera omsorgsfullt val av lämpliga beståndsdelar.
Den kinesisk-amerikanske glasteknikern Kuan-Han-Sun
har undersökt vilka metalloxider som hade särskilt hög
massabsorptionskoefficient för termiska neutroner. Han
fann att oxiderna av gadolinium, europium, kadmium och
bor var gynnsamma i detta avseende. En mera fullständig
undersökning av sambandet mellan absorption och
neutronenergi har utförts på CdO, ln203, B203 och Si02,
varvid indiumoxiden visade sig ha ett utpräglat
absorptions-maximum för 1,4 eV. Frågan är nu: Kan man gör glas av
dessa oxider?
Av dem är endast borsyran sedan gammalt känd som
en glasbildare, och det är alltså tydligt, att ett
neutron-absorberande glas bör vara ett borat eller i varje fall
innehålla borsyra som väsentlig glasbildare. Kadmiumboratglas
har tillverkats för laboratorieändamål redan före kriget,
men på grund av dess otillfredsställande kemiska resistens
har man senare gjort försök med ytterligare tillsatser,
såsom BeO, La203, Li.,0, ZnO, BaO. Man har också
experimenterat med kadmiumsilikatglas, som visade sig ha större
kemisk resistens.
Sun har smält ett intressant glas med sammansättningen
55 % CdO, 12 «/o ln203, 33 °/o B203, som visade följande
absorptionsegenskaper:
Neutronenergi Absorptionskoefficient Cd-ekvivalent
eV cm"1
0,025 46 0,42
1,4 26 47
10 1,2 5,8
Den sista kolumnen anger glasets kadmiumekvivalent eller
den tjocklek av ett kadmiumskikt, som motsvarar
tjockleken 1 hos glaset i fråga. Vanligt glas har Cd-ekvivalenten
0,001—0,002. Det höga värdet för 1,4 eV förklaras av
kadmiums låga absorption för denna energi och av det
samtidigt höga värdet hos indium.
Sun har också tillverkat kadmiumgadoliniumboratglas.
Det torde lätt inses att priset på gadoliniumföreningar
tyvärr knappast kan uppmuntra till försök i större skala.
Dessa undersökningar är ett tydligt bevis på att
möjligheterna för tillverkning av ovanliga glas med intressanta
egenskaper ännu inte är uttömda (Kuan-Han Sun i Glass
Ind. 1950 s. 507). Stig Lindroth
Koppamaftenat — ett träkonserveringsmedel. I all
råpetroleum förekommer naftensyror i större eller mindre
kvantiteter, mest i icke-alifatiska oljor. De fås därför som
biprodukt vid oljeraffinaderierna. Kopparsalter av
naftensyror kan framställas industriellt på två sätt, genom
fällning eller smältning. I förra fallet neutraliseras syrorna
först med natriumhydroxid, varefter en lösning av de
erhållna natriumsalterna fälls med kopparsulfatlösning; i
senare fallet smälts naftensyrorna direkt med
kopparacetat, kopparhydroxid eller kopparkarbonat. Vid fällning fås
en produkt med relativt ljus färg, vid smältning blir den
mörkfärgad, även om naftensyra av hög kvalitet används.
Koppamaftenat har fått stor användning för att skydda
virke mot angrepp av svampar och insekter. Det har
påståtts, att impregnering med koppamaftenat skulle vara
permanent och avlägsna all risk för röta. Så är
emellertid ej fallet. En urlakning av impregneringsmedlet sker
ehuru så långsamt, att trät skyddas under mycket lång tid.
Den kan dessutom motverkas genom användning av
alu-miniumnaftenat tillsammans med koppamaftenat. Detta
används även inom färgindustrin. Enligt ett amerikanskt
patent sätts 5,6 delar koppamaftenat till 20 delar linolja,
varvid en stabil lösning fås. Denna kan sedan blandas med
hartser eller hartslösningar.
Under kriget användes koppamaftenat i stora mängder
till impregnering av textilier, t.ex. för att skydda tält, rep
och sandsäckar under de svåraste klimatiska förhållanden.
Forskningen inom detta område fortsatte efter kriget, och
man tycks då ha funnit, att tygernas egenskaper försämras
av impregneringen, särskilt om de utsätts för ljus. Denna
effekt måste dock vägas mot risken att få oimpregnerat
tyg förstört av mögel. Goda resultat har rapporterats för
buldan, som använts i trädskolor. Tygets livslängd ökades
40 ^/o genom impregnering med 1 ®/o koppar i form av
naftenat löst i ett petroleumdestillat (A Davidsohx i Ind.
Chemist sept. 1950). SHl
Korrosionsskyddande kadmiuin-tennlegering.
Konstruktionsmaterialet i flygmotorer är oftast ett stål med
lågt korrosionsmotstånd. Försök med beläggning av
härdbara konsthartser har givit ett visst skydd, men
beläggningen blir med tiden hård och avflagande. Beläggning med
tunt tennskikt däremot, täckt med ett likaledes tunt
kadmiumskikt, har efter värmebehandling givit ett utmärkt
korrosionsskydd. Totala tjockleken var endast 2,5 /<.
Tennskiktet utfälles elektrolytiskt ur ett normalt
stannat-bad till en tjocklek av 1,25 u, på vilket kadmium utfälles
ur ett normalt cyanidbad till samma tjocklek. Härefter
värmebehandlas materialet vid 170°C, varvid en diffusion
av metallerna äger rum. Korrosionsprov i saltdimma
visade mycket överlägsen skyddsverkan hos legeringen i
jämförelse med var metall för sig.
Denna goda skyddsverkan stimulerade försöken att
direkt elektrolytiskt utfälla en kadmium-tennlegering. De
kända alkaliska legeringselektrolyterna provades utan
framgång då tennhalten i legeringen blev för låg. Man
lyckades emellertid utmärkt vid försök med sura bad av
fluoborattyp, då dessa gav legeringar med tennhalter av
20—25 »/o, som just är nödvändiga för korrosionsskyddet.
Anodproblemet löstes genom att använda tenn- och
kadmiumanoder med separat strömtillförsel, varvid
strömförhållandet Sn : Cd fastställdes till 3 : 1, alltså ungefär det
inverterade värdet av mängdförhållandet i utfällningen.
Totala anod- och katodytorna hölls lika stora. Anoderna
är inneslutna i påsar av textilmaterial för att hålla badet
rent.
Om pH hölls mellan 2,5—3,0 blev tennhalten i
utfällningen konstant. Strömtätheten fastställdes till 1,5—6 A/dm2
för vidhäftande utfällningar av önskad tennhalt. Vid den
övre gränsen för strömtätheten erhölls en utfällning av
tjockleken 2,5 på 10 min. En legering bestående av 25 °/o
tenn och 75 %> kadmium visade sig vara bäst. En lämplig
elektrolyt uppges vara:
kadmiumfluoborat (51,7 •/o vattenlösning) ........ ml/1 250
stannofluoborat (43,5 °/o vattenlösning) ........... ml/1 73
borsyra ............................................. g/1 20
ammoniumfluoborat ................................ g/1 50
borfluorvätesyra (42 Vo vattenlösning) ............ ml/1 60
fenolsulfonsyra (70 ’/o vattenlösning) ............ ml/1 2,4
pepton eller proteinpulver.......................... g/1 1—2
Elektrolystemperatur var ca 180°C, och strömutbytet såväl
vid anoden som katoden var ca 100 %>. Pepton- eller
proteintillsats ökade glansen hos utfällningen. På grund av
badets starkt sura karaktär måste gummiinklädda kärl
användas (B E Scott i Iron Age 18 jan. 1951). U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
