Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 4 augusti 1951 - Lysrörets konstruktion, av Gösta Siljeholm och Gunnar Günther - Undersökning av elektrostatiska och magnetiska fält, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-4 augusti 1951
579
låga spänningen nödvändiggör användningen av
korta lysrör av 14 eller 15 W typ med längder
på 42 resp. 45 cm. Genom att använda en
specialkonstruerad kombinerad gliintändare och
förkopplingsmotstånd erhåller man en kraftig
spänningsstöt på samma gång som
förkopplingsmotståndet nedbringas till liten storlek och
erhåller en bekväm placering. En drossel kan
användas för att på vanligt sätt lämna
induktions-impulsen. Vid dessa korta lysrör behöver
om-polning ej företas så ofta, utan det räcker
vanligen om sådan sker vid varje tändning.
Jon-separationseffekten är obetydlig, ompolningens
huvudändamål blir att låta båda elektroderna
nötas lika mycket genom att varannan gång
tjänstgöra som katod.
Vid en annan metod för drift av lysrör i tåg
eller andra fordon använder man omformare
(roterande eller vibrator) för att från den
förefintliga, oftast lågspända likströmmen erhålla
lämplig växelspänning till lysrören. Ibland, t.ex.
i spårvagnar, har även högspänd likström från
den normala motorspänningen använts.
Seriekoppling, eventuellt även med glödlampor, har
då förekommit. Nackdelarna med denna direkta
drift är att genom de oundvikliga
spänningsavbrotten i korsningar osv. livslängden hos rören
förkortas. Även i sådana fall har man därför
infört roterande omformare med så stora
sväng-massor, att rören erhållit tillräcklig
krafttillförsel under de relativt korta spänningsavbrotten.
Drift med speciella frekvenser
Lysrör lämpar sig inte för drift med mycket
lägre frekvens än ca 50 p/s, då fliinret lätt blir
störande. Dessutom blir förkopplingsdonen,
drosslar osv., väl skrymmande vid t.ex. 25 p/s.
Däremot lämpar rören sig gott för drift med
högre periodtal. Vid t.ex. 400 p/s blir
förkopplingsdonen små och lätta; denna frekvens har
därför använts i fordon, speciellt flygmaskiner.
Den obetydliga flimringen och den goda
verkningsgraden vid så höga frekvenser har gjort att
man använt dem med omformare även i fasta
installationer.
Undersökning av elektrostatiska och magnetiska fält.
En idealisk metod för kvantitativ bestämning av ett
elektrostatiskt eller magnetiskt fält är teoretisk beräkning av
dess intensitet i varje punkt. Det elektrostatiska fältet
måste följa Laplaces ekvation, som säger, att lika många
kraftlinjer inträder i och lämnar ett slutet rum, som ej
innehåller någon laddning. Vid första påseende tycks
kanske denna enkla regel ge en lätt metod för bestämning
av fältet för ett godtyckligt system av elektroder. I
verkligheten kan emellertid blott de allra enklaste problem
med stor symmetri lösas fullständigt genom beräkning.
Så snart symmetrin är mindre utpräglad, blir den
teoretiska behandlingen mycket för invecklad, men man kan
ofta använda approximationer. Några sådana har visat
sig mycket användbara, och fastän de ibland fordrar
mycket arbete, föredras de av många framför experimentella
metoder på grund av sin större noggrannhet.
Fig. 1. Slirbilder av fältet kring en trådspelartråd
magne-tiserad i regelbundna smala områden.
De flesta experimentella metoderna för bestämning av
elektriska fält har bestått i införande av något slag av
provladdning i fältet. Ett sådant "prov" måste uppfylla ett
antal villkor, av vilka de viktigaste är, att det ej får störa
det fält, som skall undersökas. Om fältgradienten är hög,
begränsar provets storlek mätnoggrannheten, och när
fältet har liten utsträckning, kan provet ej göras så litet, att
mätresultaten över huvud taget får något värde. Under
sådana omständigheter är det ofta lämpligt att göra en
förstorad modell av fältet och undersöka denna. Sådana
modeller kan användas med ännu större fördel genom att
utnyttja några synnerligen användbara analogier mellan
fält kring elektroder och strömfördelningen i en elektrolyt
med lika formade elektroder. Denna möjlighet har fått
vidsträckt praktisk användning under de senaste åren.
Magnetfält vållar ännu större svårigheter än de
elektriska. Mönster av järnpulver och liknande metoder ger
blott kvalitativa upplysningar om fältets orientering och
fördelning. Försöker man använda beräkning, möter
samma begränsning som för elektrostatiska fält.
Experimentella bestämningar på förstorade modeller är mindre
användbara i detta fall, då lagarna för likformighet icke
alltid gäller. Om t.ex. mättningsfenomen förekommer, är
det svårt att ta hänsyn till dem i en förstorad modell.
Detta betyder, att man måste undersöka fältet sådant det
är, och härvid sätter provets storlek en gräns.
Trots många års arbete finns det många slag av fält,
som till helt nyligen varit praktiskt taget otillgängliga för
undersökning. I de flesta fallen är dessa fält alltför
komplicerade för matematisk behandling, i andra fall har olika
teorier givit mycket olika resultat. Experimentella metoder
har svikit, därför att proven ej kunnat göras tillräckligt
små. Det nästa steget i utvecklingen blev helt naturligt
minskning av provens storlek, men härtill fordrades ett
radikalt avsteg från äldre principer, och detta har
uppnåtts genom att använda elektroner som prov. Denna idé
är ej ny. När Rutherford för 40 år sedan mätte fördelning
och riktning hos cc-strålar, som avböjts i tunna folier,
använde han i själva verket laddade partiklar för bestämning
av fältfördelningen kring atomkärnor. T.o.m. ännu
tidigare försökte J J Thomson mäta fältfördelningen i en
gas genom att skicka en katodstråle genom denna.
Man har gjort stora ansträngningar att allmänt utnyttja
denna metod, men ända tills nu har dess användbarhet
varit begränsad till mycket speciella förhållanden, framför
allt därför att den använda strålen var relativt smal och
varierade längs apparaten. En sådan stråle tenderar
nämligen till spridning på grund av partiklarnas ömsesidiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
