Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 4 augusti 1951 - Lysrörets konstruktion, av Gösta Siljeholm och Gunnar Günther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 10.
Kopplingsschema för
likströmsdrift;
D tänddrossel,
R
förkopplingsmotstånd, P
pol-vändare, L
lysrör, G
glimtän-dare, K
tänd-kondensator.
vanligen i samma armatur; genom att rören
värmer varandra kan betingelserna för god
ljusalstring upprätthållas. Emellertid används detta
system ej i vårt land i någon större utsträckning.
Likströmsdrift
Som hittills framgått är lysrören i första hand
avsedda för anslutning till växelström. Vid
likströmsdrift kan den uppvärmning, som
glödelektroderna erhåller under den del av perioden,
då de tjänstgör som anod, ej komma till stånd.
Elektroderna måste därför för sin
självupphettning inställa sig på andra möjliga processer
såsom värmetillförsel genom strömmens gång i
glödspiralen och från denna genom oxidskiktet
ut i urladdningen. I oxidskiktet finns alltid ett
visst "tvärmotstånd" och om detta är av
lämplig storlek kan en avsevärd värmeutveckling
försiggå där. Eftersom oxiden är en halvledare,
är tvärmotståndet mycket temperaturberoende.
Några tiotals graders sänkning av
katodtempe-raturen kan göra det många gånger större.
Härigenom kan katoden själv injustera sig på
lämplig energiomsättning, så att den får nödvändig
emissionstemperatur, givetvis då på bekostnad
av något ökade elektriska förluster. Dessa ger sig
tillkänna som ett något stegrat spänningsfall i
katodområdet.
En annan del av katodens värmetillförsel
härrör från det värme, som utvecklas genom de
positiva jonernas bombardemang av katoden. Då
katodfallet vid likströmsdrift är högre än vid
växelströmsdrift blir jonhastigheten större med
åtföljande större förstörande verkan på
oxidskiktet. Man räknar också med en förkortning
av livslängden på 20—40 % vid likströmsdrift
med vanliga lysrör. Med de långa livslängder
(7 500 h), som nu kan uppnås vid
växelströmsdrift, behöver dock denna reduktion i livslängd
ej synas alltför avskräckande.
Driftekonomin blir emellertid lägre vid
likströmsdrift, emedan förkopplingsimpedansen
måste vara resistiv. Spänningsfallet över själva
lysröret blir dock något högre vid likströmsdrift,
nämligen för 40 W 114,0 V, för 25 W 102,4 V
och för 20 W 66,0 V. Vidare blir verkningsgraden
vid ljusalstringen något bättre så att ett 5—10 %
högre ljusutbyte erhålles. Om hänsyn tas till
dessa faktorer skulle ett 40 W lysrör, som vid
växelström t.ex. förbrukar 40 W inklusive
reaktorförluster, vid likströmsdrift förbruka ca 71 W
bruttoeffekt för samma ljusflöde.
För 40 W likströmsrör kan lämpligen icke
lägre spänning än 220 V komma i fråga. En
drossel D och en resistans R (fig. 10) är
seriekopplade i lampkretsen. Drosseln har ingen egentlig
funktion att fylla, sedan röret tänt, men bidrar
högst väsentligt till tändsäkerheten genom den
induktionsspänning den alstrar under
tändnings-operationen. Förloppet är härvid lika det vid
vanlig växelströmsanslutning.
I stället för en glimtändare används tvenne
parallellkopplade av vanligt utförande placerade
så, att bimetallelektroderna är anslutna till
motsatta poler. Härigenom vinner man att
bimetal-len oavsett inkopplingspolariteten alltid blir
katod i någon tändare, varigenom normal
glim-tändarfunktion säkerställs. En polvändare P
ingår också lämpligen i kretsen. Den är i figuren
så placerad, att drosseln alltid kommer att ligga
i katodledningen, vilket ytterligare befordrar
tändsäkerheten. Genom drosselns verkan
kommer då katodpotentialen att höjas till ett
negativt värde gentemot omgivningen under den
korta tändningsimpulsen. Omgivningens
kraftlinjer kommer att koncentreras på katoden, så
att en viss "spets-platta"-effekt uppstår, och med
den gasblandning som används i lysrör sker
tänd-ningen lättast med negativ spets alltså katod.
Polvändning måste regelbundet utföras vid
längre lysrör på grund av att likströmsdriften
medför en separationseffekt i rörets
kvicksilver-argongasblandning. Elektronerna vandrar till
anoden och de positiva jonerna, som till allra
största delen består av kvicksilverjoner, mot
katoden. Efter någon tids (vanligen någon eller
några timmars) drift har kvicksilverångan
koncentrerats mot rörets negativa ända. Detta ger
sig tillkänna genom att anodsidan börjar lysa
allt svagare, då den där kvarvarande argongasen
ej utsänder någon lämplig ultraviolettstrålning
för lyspulvrets excitering utan endast bidrar
med sin egen svaga violettliknande
ljusutsändning. Vid korta lysrör, t.ex. under 0,5 m och ined
38 mm diameter, kan den normala diffusionen
av gas- och ångmolekylerna, i så hög grad
motverka separationseffekten, att polvändning ej
alls eller endast sällan behöver komma i fråga,
särskilt om rörtemperaturen ej är onormalt låg.
Användning vid fordonsbelysning
Likströmsdrift med relativt låga likspänningar,
t.ex. 72 V, förekommer stundom i
järnvägsvagnar. Vanligen är dessa utrustade med 24 V
ackumulatorbatterier, som laddas av en
generator, driven från en hjulaxel. Tre dylika 24 V
aggregat seriekopplas för att uppnå 72 V. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
