Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 18 augusti 1951 - Norska vägar och bilfärjelinjer, av Nils J Ljungzell - Konstsilketillverkning i Finland, av SHl - Vatten för fotolaboratorier - Skelett av plast - Interna industritransporter i USA, av Erik Nothin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’616
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 23. Färjläge med, upptill en sidopir, nedtill två
sido-pirar (båstyp).
Vid varje f är j förbindelse gäller det att få t i II—
läggena så snabba som möjligt. Särskilt på en
kort färjsträcka kan onödig tidspillan vid
tillläggen utgöra en alltför stor procentuell del av
den tid, färjan använder på en tur fram och
tillbaka. Iakttas en färjas rörelse vid til läggena, ser
man ofta att mycken lid bortslösas vid
inman-övrering av fartyget i färjläget, och det särskilt
vid ogynnsamma vindförhållanden. Holluin har
också observerat hur hjälplös en färja verkar i
det ögonblick, då farten stoppats vid ingåendet i
färj läget. För att vind eller ström icke skall föra
bort färjan från tilläggsplatsen erfordras
tidskrävande förtöjningar, särskilt i färj lägen med
blott en sidopir (fig. 23 upptill).
I ett färjläge av "båstypen" (fig. 23 nedtill) med
två sidopirar underlättas i regel infarten. Vinkeln
mellan de båda pirarna bör bara så stor, att
färjan kan löpa in utan att alltför mycket minska
farten. Under ogynnsamt väder och på särskilt
utsatta platser kan det visserligen ibland vara
svårt för en färja att gå in i ett dylikt färjläge,
men detta kan förbättras genom att fortsätta
sidoarmarna med dykdalbskoningar så långt ut,
som kan behövas.
Vattenståndet i den långa insjön Mjösa
uppvisar stora variationer olika perioder, och
skillnaden mellan hög- och lågvatten kan där uppgå
Fig. 24. Sluttande färjpir vid Gjövik, där tilläggsstället
ändras alltefter vattenståndet.
till 5 à 6 m. Härigenom försvåras givetvis
färj-lägenas anordnande väsentligt. I Gjövik på sjöns
västra strand, ena ändstationen av en livligt
trafikerad bilfärjelinje, har man byggt en
långsluttande tilläggspir, som skjuter långt ut i
vattnet. Därigenom kan färjan alltefter vattenståndet
angöra piren på lämpligt ställe, men inkörning
av bilarna måste ske vid sidan av färjans ända
(fig. 24) och en slags kilformade landgångar
användas.
Litteratur
1. Skåre, E: Effektiv vegbygging krever ny veglov. Tekn. Ukebl.
79 1950 s. 722.
2. Kars, O: Bilfolkets syn på vegbygging og vegvedlikehold. Tekn.
Ukebl. 79 1950 s. 733.
3. Lampe, G B: Vegenes og vegvedlikeholdets betydning for
reise-livsnæringen. Tekn. Ukebl. 79 1950 s. 739.
4. Hollum, S: Konstruksjon av ferjebruer for busstrafikk. Medd.
Vegdir. 1947 h. 11.
5. Hollum, S: Ferjedrift. Medd. Vegdir. 1949 h. 11.
Konstsilketillverkning i Finland. Mitt under brinnande
krig byggdes den första rajonfabriken i Finland åren 1941
—1944. Den utvidgades senare och tillverkar nu årligen
ca 7 000 t rajonull och 7 500 t rajonsilke. Fabriken ligger
vid köpingen Valkeakoski på en halvö i mellersta Finlands
sjösystem. Den har därför riklig tillgång på gott vatten,
vilket är en mycket viktig förutsättning för tillverkningen.
Denna, som sker enligt viskosmetoden, börjar med
behandling av cellulosan med natronlut. När alkalicellulosa
bildats, avpressas överskott på lut, varefter massaarken
rivs sönder till en porös massa, som åldras genom att man
håller den vid konstant temperatur under en viss tid. Den
blandas sedan med kolsvavla, varvid den övergår till en
degig, orangefärgad massa av cellulosaxantogenat. Genom
tillsats av natriumhydroxid erhåller man en viskös lösning,
som efter noggrann filtrering sprutas till fiber.
Vid tillverkning av rajonull trycks viskosen med
komprimerad luft genom hålskivor av platina-iridiurii eller
guld-platina ut i en 10 °/o lösning av svavelsyra. Härvid
stelnar viskosstrålarna genast till fasta fibrer. Hålskivorna
har var och en 3 600 hål med en diameter på 65—100 u,
och de erhållna fibrerna kan utan att klibba samman
genast efter det de lämnat hålskivan samlas till en tjock
sträng. I fabriken finns två spinnmaskiner var och en med
200 hålskivor.
Fibersträngen skärs i en annan maskin i ca 100 mm långa
stycken, tvättas med alkali och vatten, bleks och torkas
slutligen med varmluft. Den erhållna stapelfibern packas
i 250 kg balar och säljs till textilfabrikerna. En mindre
del, ca 45Ö t/år, kammas och kardas dock redan i
rajonfabriken.
Silkesfibrerna tillverkas på i princip samma sätt som
ullfibrerna. Hålskivorna har dock var och en blott några
tiotal hål, och de erhållna fibersträngarna spolas var för
sig på bobiner. Fibern tvättas och torkas på dessa och
går sedan till maskiner, i vilka de tvinnas till garn.
Härvid spolas de från de ursprungliga bobinerna till
flask-bobiner och därefter i spolmaskiner på korslindade
bobiner. Garnet är då färdigt och levereras till
textilfabrikerna (enligt studiebesök vid Säteri Oy under NIM4). SHI
Vatten för fotolaboratorier renas med jonbytare i
amerikanska armén. Jonbytarna tar upp salterna i sköljvattnet,
som därför kan cirkulera. Där tillgången på vatten är dålig,
kan förbrukningen sänkas till 1/300 av den vanliga.
Skelett av plast tillverkas för undervisningsändamål i
Storbritannien. Skelettet, som är 65 cm högt, är gjort av
polymetylmetakrvlat och uppges fylla ett länge känt behov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
