Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 15 september 1951 - Robotar — vapen för nästa krig, av Karl-Gustav Hjerpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1951
707
Genom att variera antennform och
antennmätning kan zonrörets känslighetsområde riktas och
utformas på olika sätt. Exemplet t.v. i fig. 3
passar för jakt- och luftvärnsrobotar, exemplet t.h.
passar i vissa fall för att ge luftbrisad ovanför
markytan.
Verkan mot flygplan
Det behövs ganska små laddningar, något kilo
eller så, vid brisader inuti ett flygplan eller vid
dess yta, för att det skall förlora flygförmågan.
Att varje robot skall ge fullträff är dock en
förutsättning, som är svår att realisera i
praktiken. De jakt- och luftvärnsrobotprojekt, som
är kända från USA och Tyskland, har därför
stridsdelar som är dimensionerade för
avståndsverkan.
Möjligheterna att åstadkomma väsentliga
skador på flygplan med luftstötvågor är starkt
begränsade, av två orsaker. Den första är att
tryckfältet omkring en laddning som detonerar fritt
i luften mycket snabbt avtar med avståndet från
laddningen. Fördubblas avståndet, fordras
åtta-faldiga laddningen för samma verkan. Den andra
orsaken till att luftstötvågor inte är lämpliga är
att luftförtunningen och den låga temperaturen
dämpar luftstötvågorna på högre höjder.
Om man undantar atomenergiladdade
jakt-eller luftvärnsrobotar, eller det ändå djärvare
projektet med "dödsstrålar", återstår bara att
använda sprängstycken för att åstadkomma
förstörelsen i flygplan. Moderna flygplan är
hållfasta. Som ett grovt riktvärde på
maximiavstån-det för säker nedkämpning av moderna flygplan
med stridsdelar i viktsklassen 100 kg kan man
uppställa 25 m. Många utländska projekt har
stridsdelar, som ligger i denna viktsklass.
Detta medför också mycket skarpa krav på
precisionen hos jakt- och luftvärnsrobotar. Det
är utan tvivel en rätt avancerad teknisk uppgift
att göra robotar, som uppfyller så höga
fordringar.
Bekämpning av fartyg
Krigsfartyg har mycket stor förmåga att hålla
sig flytande trots betydande skador. För att
sänka ett större fartyg måste sprängladdningen
detonera i fartygets inre eller omedelbart under
dess botten. Väsentliga skador och nedsatt
stridsvärde kan man uppnå på alla fartyg både med
splitter och med luftstötvågor. Invasionsfarkoster
och handelsfartyg kan sannolikt sänkas av
luftstötvågor.
Ett vanligt värde på stridsdelens vikt hos många
utländska projekt är ungefär 500 kg.
Möjligheterna att kompensera bristande precision
genom att använda en större stridsdel är lika små
vid fartyg som vid flygplan. Attack-, kust- och
sjörobotar som bygger på verkan med
luftstötvågor måste redan vid 10 m avstånd ha strids-
delar som väger flera hundra kilo för att kunna
åstadkomma väsentliga skador.
Vattenstötvågor är effektivare än luftstötvågor
när det gäller att överföra energin från
detona-tionen till fartygsskrovet. Som ett mycket grovt
riktvärde kan man anta, att bomavstånden för
samma verkan kan vara nästan dubbelt så stora
under som över vatten.
Antalet örlogsfartyg som deltar i krig är
mycket mindre än antalet flygplan, och fartygen tar
dessutom mycket längre tid och är dyrbarare att
ersätta. Det är därför inte överraskande att man
i USA har visat intresse för att använda
atombomber mot större fartygsmål. Det uppges att
atombomber vid serieframställning skulle kosta
ca 3—4 Mkr per styck, under det att örlogsfartyg
är väsentligt dyrare. En jagare kostar sålunda
ca 30 Mkr, en kryssare 100 Mkr och ett slagskepp
250 Mkr och mera.
Bekämpning av mål på marken
De mål, som det kan vara fråga om att bekämpa
med robotar, ligger både på den egentliga
krigsskådeplatsen och långt bortom denna, inne i
fiendens territorium. Mål av det sistnämnda
slaget är t.ex. industri-, förvaltnings- och
befolkningscentra, kraftanläggningar av olika slag,
hamnar, flygplatser, järnvägsknutpunkter och
övriga delar av kommunikationsnäten och
försörjningsanläggningarna som är sårbara,
oumbärliga och svåra att reparera.
Robotar för dessa ändamål kallas fjärrobotar.
Om man väger kostnaderna för dessa mot
kostnaderna för konventionellt bombflyg vid
bekämpning av stora och täta mål av den typ som
nyss nämnts, finner man att flygplanförlusterna
är av utslagsgivande betydelse för ekonomin.
Redan vid 5 % förluster hos flygförbandet torde
kostnaderna Vara ungefär likvärdiga.
Genom atombombning uppnås resultatet
billigare, såsom framgår av följande tabell, där de
två sista raderna ger en uppfattning om
verkningsgraden:
Hiroshima
(atombomb) Nagasaki
(atombomb) Tokyo (spräng-* och
brandämnen)
Befolkningstäthet
per km2 ....... inv./km2 90 000 160 000 325 000
Förstörd yta........ km2 12 4,7 40
Döda och saknade....... 70 000 36 000 83 000
Skadade ................ 70 000 40 000 102 000
Dödlighet per föl störd kmE 5 800 7 800 2 000
Personförluster per
förstörd km".............. 11 600 16 200 4 600
* 1 667 t trotyl à ca 3 kr/kg
På stridsfältet, främst på något avstånd in i
fiendens område och bakåt intill 100—200 km,
finns mål av annan karaktär som är viktiga och
sårbara, nämligen brohuvuden (både vid kust-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
