Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1951 - Samhällsplanering, av Arne S Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 september 1951
767
lokaliseringspolitiken utan därmed också för
övriga områden av samhällsplaneringen.
De sociala synpunkterna utgår från
bedömningen "att en betydande del av landets befolkning
under överskådlig framtid kommer att vara
bosatt på landsbygden i glesbebyggda områden eller
i mycket små tätorter. De
befolkningsomflyttningar, som under de närmaste årtiondena kan
väntas, kan komma att innebära dels en fortsatt
folkminskning på landsbygden, dels en
utflyttning från de landsdelar, som nu har en relativt
stor befolkning inom jord- och skogsbruk.
Starka skäl talar dessutom för att det expanderade
näringslivet i ökad utsträckning kan komma att
koncentreras till de största städerna. En sådan
interlokal omflyttning skulle öka svårigheterna
att ge landsbygdens och de små tätorternas
befolkning en kollektiv service, som vore
likvärdig med befolkningens i de större tätorterna.
Lokaliseringspolitiska åtgärder, som motverkade
eller bröt denna utveckling och som medförde en
ökad decentralisering av stadsnäringarna i mer
eller mindre direkt anknytning till olika
jordbruks- och skogsbruksområden, skulle däremot
öka möjligheterna att åstadkomma en
standardutjämning. –-För lokaliseringspolitiken
blir uppgiften närmast att söka jämka
lokaliseringen av de rörliga enheterna inom näringslivet
så att det blir möjligt att samordna
bebyggelsegrupper inom större områden — den glesa
jordbruksbebyggelsen med smärre handels- och
industriorter samt dessa med medelstora och större
städer — till ’harmoniska’ regioner."
Skulle en sådan målsättning för
lokaliseringspolitiken bli godtagen av statsmakterna och
vinna anslutning bland medborgarna, har hela
samhällsplaneringen fått en av sina stora riktlinjer.
Nödvändigheten att samordna
lokaliseringspolitiken med samhällsplaneringens olika områden
i övrigt framgår redan av en uppräkning av
några av de instrument, varmed
lokaliseringspolitiken kan arbeta. Näringslivets och bebyggelsens
lokalisering kan påverkas bl.a. genom ändring av
kommunikationsförhållanden, genom
bostadspolitiska åtgärder, genom vatten- och
avloppsanläggningar, genom regional planering för
jordbruket och genom stadsplanemässiga åtgärder.
Det förhåller sig dock inte så, att alla dessa delar
av samhällsplaneringen endast är redskap för
lokaliseringspolitik. Inom vart och ett av dessa
områden förekommer självständiga
målsättningar, som kan starkt påverka de
lokaliseringspolitiska målen. Givetvis finns det också punkter,
där samband endast finnes mellan vissa av
samhällsplaneringens områden. Det finns också
detalj åtgärder, som inte behöver samordnas
nämnvärt med vad som i övrigt sker, men de
åtgärderna är relativt få. Snarare är väl det
typiska för all samhällsplanering, att den ena
åtgärden drar den andra med sig.
Samordningsproblemet
Var och en, som verkat inom något avsnitt av
samhällsplaneringen, har bittra erfarenheter av
att sambanden mellan olika områden av
samhällsplaneringen icke är av abstrakt slag utan
hårda realiteter. Vem har inte upplevat
konflikter mellan jordbrukets folk och stadsplanerarna
rörande markens användning, mellan
bostadspolitikens företrädare och stadsplanerarna om
hustyper och husens förläggning, mellan
företagaren som startat en industri utan att
undersöka ett samhälles resurser att ta emot den och
de myndigheter, som måste skapa dessa
resurser. Exemplen kan mångfaldigas. I många fall
har en part vidtagit åtgärder utan att ens
upptäcka konfliktsituationen. Den högra handen har
icke vetat vad den vänstra gjorde.
Ur allmänhetens synpunkt är detta tillstånd
ofta högst besvärande. En man vill bygga ett hus.
Han har att vända sig till fastighetsbildarna, till
byggnadsnämnden, till vatten- och
avloppsingenjören, till bostadsmyndigheter, till
vägmyndig-heter — för att nu bara nämna några instanser
inom den fysiska planeringens område. Han
riskerar att få motstridiga besked, och han orkar
i sämsta fall icke kämpa sig genom djungeln
utan blir rättslös. Sådana fall sticker i ögonen,
och protesterna mot "byggkrånglet" är talrika.
Svårare att observera är åtminstone tills vidare
de misstag, som inte rör detaljer utan som består
däri, att man felbedömer de stora huvuddragen
i en orts utveckling eller dess samband med
andra orter. Skiftande bedömningar om sådana
huvudfrågor kan ligga dolda under förvirringen
i detaljerna. Icke minst kan oenhetlighet i de
lokaliseringspolitiska bedömningarna vålla oreda.
Samhällsplaneringens viktigaste fråga är i dag
hur det skall vara möjligt att på en gång uppnå
den tillräckliga enhetligheten i fråga om de
stora linjerna och en tillfredsställande smidighet
i detaljerna. Enhetlighet i fråga om de stora
linjerna måste uppnås under medverkan av
medborgarna, och smidigheten i detaljerna måste
finnas för att ge den enskilde medborgaren den
frihet han önskar. En demokratisk utveckling av
samhällsplaneringen, en spärr mot
byråkratisering, är ett absolut krav, om allmänheten icke
skall så småningom gripas av misstroende till
planeringsverksamheten och avstå även från det
goda den kan ge blott för att befrias från dess
svagheter.
En demokratisk utveckling av
samhällsplaneringen kan befordras av förändringar inom olika
områden, såsom i fråga om lagstiftning och
myndigheters organisation, genom utredning och
forskning, genom att planeringsfackmännen får
en bättre utbildning och en vidsyntare
inställning till sin uppgift, genom att
lekmannainfly-tandet och medborgarnas aktiva medverkan vid
planeringen utvidgas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
