Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1951 - Samhällsplanering, av Arne S Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64
TEKNISK TIDSKRIFT
Samordningsproblemet har två dimensioner,
den vertikala och den horisontala, alltså å ena
sidan samverkan mellan över- och underordnade
myndigheter, centralt och lokalt, inom ett
administrativt delområde, och å andra sidan
samverkan mellan parallellställda myndigheter inom
olika administrationsområden.
Vad den vertikala dimensionen beträffar föres
i Sverige en livlig diskussion om
decentralisering, och åtskilliga utredningar har varit
sysselsatta med detta problem inom olika delar av
förvaltningen. I regel rör det sig här om en tålmodig
genomgång av fält eller fält av administrationen,
varvid en detalj efter den andra tages upp till
prövning. En sådan prövning är ingen särskilt
fantasieggande uppgift. Mera tilltalande för
fantasien är det, om helhetssynen inom ett helt
område är på väg att förändras och
decentraliseringsåtgärderna kan sättas i samband därmed.
Något sådant förestår sannolikt i framtiden inom
stadsplaneringen — eller som vi säger —
planeringen enligt byggnadslagen.
Vi har i Sverige inom detta område börjat med
detaljplanering, och först med 1947 års
byggnadslag har vi fått användbara instrument för
översiktsplanering. I de anglosachiska länderna
är soin bekant gången den motsatta — med den
reservationen, att man kanske där aldrig
kommer fram till vår typ av detaljplanering. Vi har
genom att arbeta i detalj nått många goda
resultat, men de bör med den stadga
planeringsarbetet numera fått lokalt kunna uppnås i
fortsättningen utan alltför hård central ledning, i
varje fall i den mån översiktsplaneringen föres
ut i verkligheten. Man kan skönja, att det så
småningom skall bli möjligt att väsentligt öka
både kommunernas och länsstyrelsernas
inflytande över detaljplaneringen. Tendenser i den
riktningen finns redan nu i vissa plantyper.
Det anförda kan tjäna som ett konkret
exempel på vart decentraliseringen bör syfta: centralt
fastställda breda riktlinjer, lokal frihet så långt
möjligt i detaljerna. Därmed kan den enskildes
önskemål och de speciella lokala behoven
smidigare tillgodoses.
Horisontalledet av samordningsproblemet är
svåröverskådligare än vertikalledet och i vissa
avsnitt föga diskuterat men icke mindre viktigt,
snarare tvärtom. Låt mig nu ett ögonblick
återknyta till en antydan jag gjorde i början om att
det finns en samhällets planering av mera
utpräglat ekonomisk art. En parallell mellan
ekonomisk och fysisk planering kan nämligen
underlätta förståelsen av hur samhällsplaneringens
centrala ledning kan tänkas utformad.
Det är rätt svårt att dra en skarp gräns mellan
ekonomisk och fysisk planering. Sålunda kan
exempelvis en generalplan i byggnadslagens
mening i väsentliga delar uppfattas som en
investeringsplan. Genom åtgärder inom den ekonomiska
planeringens område påverkas bela
näringsgrenars utveckling och lokalisering. En fysisk
planering av visst slag är ofta en förutsättning för
de ekonomiska målens realiserande. Trots dessa
samband måste de båda slagen av planering
hållas isär, och detta inte endast som en
abstraktion utan också administrativt.
Den ekonomiska planeringen är, skulle jag vilja
säga, den av såväl företagare och enskilda
medborgare som av statsmakterna företagna
planering, vars sammanfattande uttryck är
national-budgeten — i den mån denna över huvud taget
innehåller planeringselement. Nationalbudgeten
behandlar å ena sidan tillgången på varor och
tjänster under ett år, å andra sidan
användningen av dessa tillgångar för investering och
konsumtion. I de svenska ekonomiska
långtidsprogrammen tillämpas en ungefär motsvarande
teknik på femårsperioder.
Något motsvarande i budgetform eller
sammanfattande flerårsprogram samlat uttryck för vad
som sker på samhällsplaneringens område finns
inte och är kanske tekniskt omöjligt att
åstadkomma. Låt oss bara inte tro, att
sammanhangen inte finns där, emedan de är svårare att
upptäcka, mäta och sammanställa än inom
ekonomin, där allt kan räknas i pengar. I det
föregående har jag framhållit att lokaliseringspolitiken
i viss mån fungerar som en gemensam nämnare
för samhällsplaneringens olika delområden. Om
det nu i Sverige föreliggande kommittéförslaget
skulle förverkligas, kommer
lokaliseringspolitiken att få ett centralorgan med utredande och
rådgivande funktioner — en slags
nationalbud-getdelegation inom samhällsplaneringens område.
Central ledning av planeringsuppgifterna
Medan det för 20 år sedan skulle ha ansetts
verklighetsfrämmande att föreslå upprättandet
av en nationalbudget, ruskar väl i dag de flesta
på huvudet, om man hävdar
samhällsplaneringens odelbarhet och möjligheten att leda den
utifrån en central punkt. De flesta människor
tvekar att acceptera en sådan princip, innan de har
sett den utformad i sina praktiska detaljer.
Likväl vill jag hävda nödvändigheten på längre sikt
av en enhetlig ledning av samhällsplaneringen.
Statsmakterna reglerar med stöd av
lagstiftnings- och beskattningsmakten medborgarnas
förhållanden på de mest skilda områden. Vi har
i varje regering en centralpunkt för lagstiftningen
i justitiedepartementet och en annan för
finanspolitiken i finansdepartementet. Numera spelar
i Sverige finansdepartementet en betydligt vidare
roll än den rent finanspolitiska, nämligen som
kraftcentral för hela den ekonomiska politiken.
Det vore tänkbart, att ett ekonomidepartement
finge leda den allmänna ekonomiska politiken,
varvid finanspolitikens roll att vara ekonomins
tjänare skulle mera än nu markeras och varige-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
