Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1951 - Regionplan — generalplan, av Uno Åhrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64
TEKNISK TIDSKRIFT
den generalplanerade kommunens bebyggelse,
vägnät, avlopp osv. endast utgör en del, utskuren
ur en större, intimt sammanhängande stadsbygd.
Det mest utpräglade exemplet härpå har vi i
Stockholm och stockholmsregionen. Här har både
Stockholms Stad och en mängd av de
kringliggande kommunerna hunnit med att göra sina
generalplaner innan regionplaneringen kommit
i gång. I detta fall är den bakvända ordningen
uppenbart skadlig. Arbetet med Stockholms
generalplan, som nu snart skall publiceras, har
naturligtvis till en viss grad måst ske med
föregripande av kommande regionala utredningar.
Det är dock en känslig sak att lägga sig i
angränsande kommuners planering. En del stora frågor,
framförallt beträffande den kommande
bebyggelsefördelningen i stort inom regionen samt
konsekvenserna härav för trafiken mellan
Stockholm och förorterna, är därför alltjämt
svävande.
Ändå olyckligare är situationen beträffande
förortskommunerna. De är naturligt nog alla ivriga
att kunna dra till sig så mycket som möjligt av
den kommande bebyggelsen och befolkningen,
som inte får plats inom Stockholms gränser, när
nu staden snart är fullbyggd. Man har skurit till
sina generalplaner efter ambitionerna och man
har också i stor omfattning köpt mark till dyra
priser med tanke på kommande intensiv
exploatering. Totalt lär nu i generalplanerna
disponeras mark för bebyggelse till en betydligt större
omfattning än som rimligen kan tänkas bli
fullbyggd. På det sättet har man minskat de
praktiska möjligheterna att vidta rationella
dispositioner i regionplanen.
Svårigheten att få i gång regionplaner beror
naturligtvis delvis på motvilja att ta itu med en
interkommunal planering, med alla de stridiga
intressen som då aktualiseras och som man blir
tvingad att söka jämka ihop. Det anfördes
nyligen från en hög länsstyrelsetjänsteman på tal
om vilka kommuner som borde tas med i en
tilltänkt regionplan: "Den där kommunen tar vi inte
med, då blir det så mycket bråk". Att det
väntades "bråk" visar ju att det fanns
intressemotsättningar i planeringsfrågor och var skall man
bråka 0111 sådant 0111 icke i en
regionplaneorga-nisation? Den är ju till för det!
Som en behagligare utväg för samplanering än
regionplan har man på en del håll funnit på att
kommunerna skall göra var och en sin
generalplan och så ämnar man samarbeta dessa planer.
Metoden kommer sannolikt som regel att visa
sig vara ineffektiv. I varje fall om
intressemotsättningarna är av någorlunda storleksordning
måste ett fast samarbete, lett av en opartisk
ordförande (vanligen landshövdingen), organiseras.
Det hindrar möjligen icke att en sådan
organisation kan tänkas ges enklare former än lagen
föreskriver. Huvudsaken är den opartiska ledningen
av arbetet genom en representant för
länsstyrelsen.
Sammanfattande skulle man vilja säga följande
om situationen. Av brådskande generalplaner är
sannolikt de allra flesta nu i gång. Den rusch
som pågår bör icke få fortsätta av bara farten
och allt flera kommuner skaffa sig
generalplaner. De tillgängliga kvalificerade krafterna
borde nu i stället växlas in på regionplanering. Det
är närmast Byggnadsstyrelsens och
länsstyrelsernas uppgift att påverka utvecklingen i den
riktningen genom att upplysa om behovet av
regionplanering och söka hålla tillbaka förhastad
generalplanering.
Samtidigt bör igångsättas studium av vissa
förhållanden av grundläggande betydelse för
regionplaneringen. En första generell inventering
av regionernas förutsättningar för fortsatt
utveckling bör göras. De regionala sammanhangen
av näringsgeografisk, kulturgeografisk osv. art
bör studeras och de för praktiska
planeringsändamål lämpliga avgränsningarna av de olika
regionerna undersökas. Den regionala
strukturen beträffande naturtillgångar, befolkning,
näringar, transporter osv. bör klarläggas i grova
drag. Angelägenheten att sätta i gång
regionplanering bedömes för varje särskilt fall på
grundval härav.
Vidare borde försök göras att mer systematiskt
undersöka den relativa rörligheten och
lägesbehoven hos företag inom olika
industribranscher. Åtminstone för vissa branscher där icke
alltför stora strukturförändringar pågår, torde
användbara resultat kunna erhållas.
Därmed glider jag över till frågor av
inter-regional eller rikskaraktär. Riks planering pågår
normalt i vissa avseenden, t.ex. beträffande
kraftförsörjningen och huvudvägnätet.
Riksplaneringen bör dock i högre grad samordnas med
den övriga översiktsplaneringen än hittills
kunnat ske. Huvudvägsystemet i en region måste
sålunda planeras mer i samband med den
kommande bebyggelselokaliseringen. Detta gäller
regionalt och även lokalt. Ett samhälles anslutning
till huvudvägnätet måste ofta prövas så i detalj,
i samband med övriga lokala frågor, att en
lösning knappast skulle kunna åstadkommas i
samband med regionplan, utan fordrar ett
generalplanestudium.
I själva verket håller den pågående
generalplaneverksamheten på att rulla upp en mängd
svåra vägproblem. Anhopningen av dyra projekt
håller på att bli stor på Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen, att det framstår alltmer klart att man
här står inför ett samlat investeringsbehov, som
påkallar ett mer genomarbetat, långsiktigt
statligt investeringsprogram med svåra och ömtåliga
angelägenhetsgraderingar. Redan nu kan i många
fall sägas att en i och för sig rimlig och riktig
lösning av en huvudvägsfråga i samband med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
