Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1951 - Regionplan — generalplan, av Uno Åhrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64
TEKNISK TIDSKRIFT
Översiktsplanernas praktiska och
ekonomiska genomförbarhet
Det har gjorts många ståtliga generalplaner, som
har publicerats i eleganta böcker, men som inte
är ekonomiskt genomförbara. Detta påtalades
med en viss hetta vid International Federation
for Housing and Town Planning’s kongress i
Amsterdam sommaren 1950, särskilt av de
engelska representanterna. Genomförandet av
planerna var där ett av huvudämnena. Frågan
tycktes vara akut på många håll, och behovet av
ekonomiska överväganden av planernas
konsekvenser underströks kraftigt. Det talades även för att
en investeringsplanering borde ske i samband
med planerna.
Också i Sverige är denna fråga akut. De
kommande investeringsbehoven för kommunala
anläggningar rullas upp i och med generalplanen.
Det är naturligt att man då försöker åtminstone
skissera en tidplan för genomförandet av de
olika anläggningarna och att man samtidigt
söker bedöma om den motsvarande belastningen
på den kommunala upplåningen och på
kommunalskatten är rimlig eller ej. Om inte måste
planen omarbetas i berörda avseenden.
Generalplanearbetet i Stockholm bedrivs efter dessa
principer med hjälp av en investeringskommitté.
I mindre städer har man inte alltid den
behövliga expertisen inom förvaltningen, utan man får
vända sig till utomstående ekonomer. En och
annan stad har slagit in på den vägen och ur
metodiksynpunkt intressanta resultat är antagligen
att vänta tämligen snart.
Det finns risk att sådana
investeringsundersökningar, under trycket av en vid tillfället
existerande ogynnsam konjunktur, kommer att leda
till sådana krav på standardsänkningar, som
kanske i det långa loppet skulle visa sig
obefogade. I vissa fall kan det då vara möjligt att i
planerna hålla olika framtida alternativ öppna,
så att avgörandet kan uppskjutas till en senare
tidpunkt, då frågan om önskvärd standard
mognat och de ekonomiska konsekvenserna kanske
kommer att ses i en annan belysning. Detta är
naturligtvis i princip den riktiga metoden, men
den ställer mycket höga krav på planerarnas
omdöme och erfarenhet.
En svårighet är också att det för de ansvariga
kommunalmännen ofta kan se ut som om
planerarna arbetar med alltför uppdrivna krav på
standard, och att detta, just genom den överblick som
en generalplan ger, ter sig skrämmande. I
verkligheten förhåller det sig snarare så i stort sett, att
felet ligger hos bristerna i den tidigare
samhällsplaneringen. När vi nu vill skapa ett mer ordnat
samhällsbyggande måste vi reda upp åtskilligt
som kommer att svårt tynga vår ekonomi.
Den slumpmässigt utspridda bebyggelsen har
skapat hygieniska svårigheter och en omfattande
vattenförorening, som det kommer att kosta oer-
hörda summor att klara. Nästan varje kommun
med tätbebyggelse står inför tvånget att bygga
stora avloppsanläggningar och reningsverk.
Eftersläpningen i det äldre byggnadsbeståndets
förnyelse är ett annat problem som måste lösas
och som kommer att ställa stora anspråk på
allmänna medel.
Regionernas samarbetsproblem
En region, eller vad vi på svenska med ett bra
ord kallar en bygd, är en relativt utpräglad
enhet, som bör översiktsplaneras i ett sammanhang
även om den råkar vara uppdelad på flera
kommuner. Det konsekventa är att regionplanen
behandlar området som om kommungränserna inte
existerade. Resultatet kan bli att en kommun
kanske till stor del blir utlagd som
fritidsområde medan till en annan förlägges regionens
stora framtida industriområde. Planens
framtida ekonomiska fördelar blir ojämnt
utportio-nerade. De missgynnade kommunerna kommer
att reagera häremot. Man står här inför det
svåra problemet att råda bot på en bristande
överensstämmelse mellan den fysiska verkligheten
och den ekonomiska.
Den tanke som väl ligger närmast till hands är
att på något sätt söka skapa en regional
ekonomisk solidaritet i någon form — kanske en
regional skatteutjämning så att de genom planen
gynnade kommunerna skulle stödja de
missgynnade. Eller att för regionområdet organiserades
en sekundärkommun, som hade en viss
beskattningsrätt för att sättas i stånd att i
gemenskapens intresse genomföra vissa regionala
åtgärder, t.ex. att köpa in fritidsområden eller
samordna busslinjerna i ett bolag för att få till stånd
en bättre trafikservice. I viss mån kunde kanske
även på denna väg åstadkommas en ekonomisk
utjämning.
En utredning 1947 om former för kommunal
samverkan föreslog det sistnämnda, men
betänkandet kritiserades ihjäl och föranledde inga
förslag i Riksdagen. Särskilt för
stockholmsregionen var det olyckligt att man icke kunde få till
stånd en acceptabel form för ekonomisk
samverkan. Förhållandena här är sådana, att det är
nödvändigt att snabbt få till stånd effektiva
samarbetsformer bland annat för exploateringsfrågor
och kommunikationsfrågor. Stockholms
Stads-kollegium gjorde 1950 en väl motiverad
framställning till K.M:t om fortsatt utredning härom.
Översiktsplaneringens kontinuitet
I det föregående har jag tangerat behovet av att
översiktsplanerna bearbetas kontinuerligt. Detta
är en självklar sak. Men trots allt är det nog
berättigat med en viss oro för hur det kommer att
bli i verkligheten. Många kommunalmän har nog
överdrivna föreställningar om att den
generalplan de nu fått gjord, och som kostat mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
