Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1951 - Regionplan — generalplan, av Uno Åhrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 september 1951
775
pengar, skall visa sig vara så "bra" att den inte
kommer att behöva ändras något vidare. Man har
svårt att riktigt fatta möjligheten av ett rörligt
planeringssystem. De centrala
planeringsmyndigheterna bör nog försöka inarbeta denna idé
snarast möjligt.
En regionplaneorganisation bör alltså vara
permanent och, som nyss antytts, utvecklas till ett
effektivt samarbetsorgan. Även för
generalplanearbetet får man söka ordna lämpliga permanenta
organ. Det bästa är säkert i regel att icke
överlåta saken helt på byggnadsnämnden utan att
bilda en särskild, mångsidigt sammansatt
generalplanekommitté med rådgivande karaktär.
Bland övriga, som bör engageras i arbetet, är
framförallt representanter för stadens
ekonomiska förvaltning och för näringslivet.
Detta är en icke oviktig detalj, om
intentionerna i översiktsplaneringen skall kunna omsättas i
praktisk handling.
Behov av mer stabiliserad metodik
i översiktsplaneringen
Det vore önskvärt att det funnes vissa riktlinjer
för hur inventeringar, analyser och prognoser
normalt bör utföras och redovisas. Skälen
härtill är flera. Dels är nog inte alltid t.ex.
inventeringarnas omfattning och grundlighet bra
avpassade till en planuppgifts karaktär. Särskilt
synes man kunna ifrågasätta om icke den
utförligare metodik, som kan vara lämplig för en
större stad, ibland i onödan tillämpats för
mindre orter. Dels borde den skiftande metodik, som
nu kommit till användning i praktiken, granskas
och det bästa rekommenderas som norm. Detta
skulle vara till god hjälp för planerarna. En
ökad jämförbarhet mellan planer och tillhörande
utredningar för olika orter vore också
ändamålsenlig såväl med hänsyn till granskningen av
planerna som ur studiesynpunkt.
Min mening är naturligtvis inte att det bör
utövas något tvång härvidlag. Men sannolikt
praktiseras nu en massa onödiga variationer i
utrednings- och redovisningsmetodiken, som det inte
skulle göra någon skada att få bort.
Jag började 1948 vid Institutionen för
stadsbyggnad vid K. Tekniska Högskolan att studera
den av olika fackmän tillämpade
generalplanemetodiken i avsikt att söka åstadkomma
riktlinjer av nämnda slag. Sedan det klargjorts, att
det ålåg Byggnadsstyrelsen att göra detta lade
jag ned arbetet. Vi väntar nu på vad styrelsen
kan komma till.
Tanken att ordna central service för
planeringen beträffande statistik etc. har ofta framförts.
Kunde detta realiseras skulle det även underlätta
en systematisering av metodiken.
På några punkter erbjuder metodikproblemen
särskilt stora svårigheter. Sålunda är det ännu
i stort sett olöst hur prognoserna för bostads-
behovet och planeringen av bostadsförsörjningen
skall koordineras med översiktsplanerna. Bland
annat har förslaget om en statlig-kommunal
medverkan för genomförande av saneringen
uppgetts på obestämd tid. Något liknande gäller
jordbruksplaneringen. Jordbrukets intressen
måste alltid bevakas i regionplanerna och ofta
även i generalplanerna. Ett samarbete sker i
allmänhet med lantbruksnämnderna och
lantmätarna, men svårigheten ligger i att principerna
för jordbruksrationaliseringen ännu så länge är
i mångt och mycket oklara vad gäller den
praktiska tillämpningen och i varje fall är det
omöjligt att bedöma takten i förverkligandet av
rationaliseringsåtgärderna, eftersom de är
beroende av jordbrukarnas frivilliga medverkan.
Problem som dessa ställer självklart mycket
höga krav på smidighet och omdöme hos
planerarna.
Kunskapsunderlagets brister
Ett starkt krav på vetenskaplig grundlighet går
igenom hela den moderna samhällsplaneringen.
Inom vilket område skulle detta för övrigt vara
mer berättigat än här, med tanke på vad våra
samhällens kvalitet betyder för vårt liv och på
vad de stora och långvariga investeringarna i
samhällsbyggandet betyder för vår ekonomi?
Forskningen på detta område har dock hittills
inte tillnärmelsevis varit vad den borde vara.
Det är egentligen först på de allra senaste åren
som det har börjat visa sig en del tecken på
större aktivitet. Det är då rätt naturligt att
teknisk-ekonomiska problem oftast ställts i
förgrunden, med den starka inriktning på en ekonomisk
hushållning som gör sig gällande. Men även
bristen på välgrundade behovs- och kvalitetsnormer
tränger sig på mer och mer.
Användandet av normer i samhällsplaneringen
betraktas av en del med skepsis. Man säger att
en norm, ifall den ges karaktär av miniminorm,
lätt får effekten av normalnorm i praktiken. Man
betonar att en norm icke kan generaliseras,
förhållandena är olika på olika håll, t.ex. i fråga
om klimatet. En norm kan icke heller stå sig en
längre tid, ändrade förhållanden gör att den
måste ändras. Normer lägger lätt en hämmande
hand på utvecklingen.
I allt detta ligger något av sanning. Men det är
heller icke svårt att punkt för punkt gendriva
påståendena. Mycket beror ju på hur ett system
av normer läggs upp och hur det handhaves. I
sista hand blir det följande resonemang som
avgör saken. Den ekonomiska sidan av
samhällsbyggandet kommer säkert att bevakas i stigande
grad, och med rätta. Men hur kommer det att
gå i praktiken om man icke mot kraven på
kost-nadsnedpressning kan sätta vissa bestämda
kvalitetskrav?
Antag att man står inför olika alternativa lös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
