Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 6 oktober 1951 - TNC: 18. Nya TNC-publikationer, av J W - Debatt: »The Second Law», av Gustav Ekbeg och Lars Malmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820
TEKNISK TIDSKRIFT
kretsen som TNC-sekretariatet, har befunnits så stora att
TNG nu bestämt sig därför. Första upplagan drog en tid
av ungefär sex år. Andra upplagan beräknas vara klar på
mindre än halva den tiden, men något bestämt löfte i detta
hänseende är naturligtvis inte möjligt att ge ännu. Under
de mellanliggande åren får den nu färdiga första upp
lagan göra tjänst. Den innehåller ca 12 000 termer. Det är
ord som TNC intill tiden för tryckningen antingen uttalat
sig om i sitt arbete eller för egen del i något sammanhang
accepterat. Även uttryck som TNC vill avråda från är
upptagna, men de framhålles tydligt som olämpliga och
är kompletterade med uppgift om vad man bör säga i
stället. Definitioner är angivna när sådana varit
tillgängliga, och i övrigt utgör de rikhaltiga källuppgifterna
hänvisning för den som önskar ytterligare upplysningar om
orden.
TNC 19, Ordlista för värmebehandling av metalliska
material, har också nyligen kommit ut. Den är resultatet av
ett grundligt utredningsarbete, som pågått sedan år 1947 i
en av Metallnormcentralen på TNC:s initiativ tillsatt
kommitté, där såväl stålindustri som annan metallindustri,
högskolor och andra vetenskapliga anstalter,
standardiseringsväsen etc. varit företrädda.
Ordlistan uppräknar och definierar ca 90 termer
rörande värmning och kylning, glödgning, härdning, åldring,
uppkolning, hårdbearbetning m.m. På grund av att
nomenklaturen utvecklat sig så olika på det teoretiska och
det praktiska området, inom stålindustrin och
lättmetallindustrin, i verkstäder och på försäljningskontor, har det
i många fall varit svårt att komma överens. Så mycket
angelägnare är det därför att den nu mödosamt åstadkomna
enigheten i fråga om termer och definitioner så långt
möjligt är vinner efterföljd på alla de berörda områdena.
TNC 10 t—ö 1951 kostar 2 kr., och priset på hela TNC 10
(sex häften) är 12 kr.
TNC 19 kostar 2 kr.
Publikationerna kan som vanligt köpas i bokhandeln
eller från Sveriges Standardiseringskommission (SIS).
J W
Debatt
"The Second Law"
Det är med stort intresse som jag läst rubricerade arbete
och med växande irritation följt debatten därom (Tekn. T.
1951 s. 49, 204, 464). Mitt intresse härför grundar sig på
min egen och, som jag har anledning tro, de flesta svenska
teknologers svårighet att få grepp om termodynamikens
teori. Irritationen kommer sig dels av herrar kriticis
personliga insinuationer emot författaren, S Svantesson, som
jag finner omotiverade, och dels av det sätt varpå den
sakliga delen av kritiken utformats.
Vad den senare beträffar så står det klart för mig att,
som Svantesson på s. 464 framhåller, Wll och Malmquist
gjort sig skyldiga till identitetsklyvning i sina inlägg på
s. 204, och att Malmquists senare förnekan härav (s. 464)
knappast visar någon respekt för sanning. Detta
Malmquists sista inlägg verkar för övrigt vara en blandning av
falska eller misstagna, lösa påståenden. Sålunda påstår han
att S, som han nu sätter lika med — cG/cT, skulle bli
diskontinuerlig vid fasändring. Om nu denna fasändring
är isoterm — diskussionen rör sig ju närmast härom —
så torde envar i termodynamisk teori det ringaste
bevandrad, lätt inse att någon diskontinuitet av 5 = /dQ/T
överhuvudtaget icke kan komma i fråga, dvs. att alltid vid
isoterm förändring ett tillskott dQ, huru litet som helst,
eller ett motsvarande tillskott dV (V är nu den oberoende
variabeln) aldrig kan förorsaka mer än ett motsvarande
mycket litet tillskott i S. Detta är kontinuitet. Malmquists
hela resonemang faller härpå.
Inom parentes: vad Malmquists påstående beträffar, att
man vid diskontinuitet kan ge variabeln ett godtyckligt
eller visst lämpligt värde, tycks han härvid ha gjort sig
skyldig till en förarglig förväxling. Han torde haft i åtanke
sådana oscillerande funktioner som t.ex. y = x sin (1/x)
vilka sägas vara a priori odefinierade i gränsfallet x = 0 enär
division med 0 har ingen mening (jfr Courant: "Differential
and integral calculus", 2:a uppl., bd 1 s. 54, Glasgow 1942).
Härvid är dylik lämplig åtgärd tillåten men här återigen
är ju funktionen alls icke diskontinuerlig och således kan
detta fall — om Malmquist hade rätt i fråga om sitt
påstående om diskontinuitet, vilket icke är fallet — ej alls
åberopas i sammanhanget. Malmquists slutsats att: "Denna
senare definition av eG/3T, kan dock ej anses särskilt
lämplig,..." torde efter hans föregående arroganta
debattinlägg närmast te sig sorglustig. Orimlig torde väl vara
den rätta karakteristiken på denna definition.
Avslutningsvis synes mig denna diskussion ha ådagalagt
att rubricerade arbete åtminstone måste betraktas som ett
berättigat diskussionsinlägg i en för gängse termodynamik
ömtålig fråga. Jag är dessutom böjd att tro, att Svantesson
verkligen har lyckats bevisa falskheten av grundpostulatet
"dQ = TdS" och denna min tro bygger jag på följande
resonemang som Svantessons arbete visat vägen till. Den
allmänna tillståndsekvationen
tillsammans med gängse för det kemiskt enkla systemet
allmängiltiga postulat G = G(P, T) leder omedelbart till
/ = — T2
>1
d T/p
varur, eftersom G = G [P,T), man omedelbart erhåller
/ = I(P, T) och därav för isoterm fasändring den påtagliga
orimligheten ^ j
A/ = fasändringsvärmet = 0
— ett, synes det mig, perfekt indirekt bevis på falskheten
av "dQ — TdS" — åtminstone för alla dem, som ha fattat
begreppen tillståndsvariabel resp. tillståndsekvation.
Gustav Ekberg
En väsentlig orsak till att den teoretiska termodynamiken
ej alltid är så lätt att få grepp om är nog den, att vi ej
känner till något allmängiltigt analytiskt uttryck för ett
ämnes tillståndsekvation. Matematisk behandling av den
allmänna termodynamiken måste därför få en ganska
abstrakt funktionsteoretisk karaktär. Speciellt förekomsten
av singulära områden såsom fasändring, då t.ex. volymen
ej är entydigt bestämd av tryck och temperatur, kan vålla
en del besvärligheter.
Det omdiskuterade beviset att fasändringsvärmet är noll
är riktigt endast om fria entalpin och dess derivator är
kontinuerliga under fasändringen. Det har ej bevisats att
så är fallet och i själva verket ger andra huvudsatsen
tillsammans med våra erfarenheter rörande fasändring det
3 G 3 G
beskedet, att ^ ^ och är diskontinuerliga, som pavisats i
tidigare inlägg.
Tänker vi oss — G representerad av en yta ovanför
PT-planet, svarar fasändringsområdet mot en rymdkurva, vars
projektion i PF-planet är ångtryckskurvan. Ytan bildar i
dG
denna kurva en viss vinkel bestämd av sprången i och
dG
, dvs. av volymökningen och fasändringsvärmet. Denna
o 1
bild av den allmänna tillståndsekvationen G = G(P, T) är
förenlig såväl med andra huvudsatsen som med kända
fakta vid fasändring och kan kanske bättre än den
abstrakta matematiken bidra till att klara upp begreppen.
Lars Malmquist
Härmed avslutas debatten i denna fråga.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
