Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1951 - Masugnsprocessen moderniseras, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
827
stor som gasens värmeinnehåll tillåter, men
ingen direkt reduktion i smältzonen.
Järnsvampens reduktionsgrad skall alltså vara 100 % i
1 100°-nivån. Gruners process är icke ideal för
masugnen i Sandviken, därför att den i
smält-zonen alstrade gasen icke skulle räcka till för
indirekt reduktion i järnsvampszonen, 0111 man
tillförde den kolmängd, som behövdes för att
täcka smältzonens värmebehov. För att få 100 %
reduktionsgrad i 1 100°-nivån skulle man vara
tvungen att öka dess funktion som gasgenerator,
och det härvid uppkomna värmeöverskottet
skulle icke kunna utnyttjas i masugnen utan
skulle gå bort med masugnsgasen.
Kolförbrukningen per ton tackjärn skulle därför bli större
än nödvändigt.
Gruner och Wiberg är tydligen fullständigt ense
på en punkt, nämligen att så liten direkt
reduktion som möjligt skall ske i smältzonen. Denna
uppfattning synes nu vara allmänt accepterad. I
vanliga masugnar, som beskickas med en
blandning av malm och kol, kan direkt reduktion i
järnsvampszonen icke undvikas, om gasen har
ett värmeöverskott, vilket den måste ha, för att
beskickningens temperatur skall stiga under dess
vandring ned genom pipan. Gruners process kan
därför realiseras, blott om man håller kol och
malm skilda åt vid passagen genom
järnsvampszonen. Detta villkor är uppfyllt vid Wiberg—
Söderfors-metoden för framställning av
järnsvamp, men man tycks hittills inte ha försökt
att vidta motsvarande åtgärder i konventionella
masugnar. Gruners uppfattning, att ingen direkt
reduktion i järnsvampszonen bör ske i dessa har
tydligen övergivits.
Man kan emellertid icke värja sig för tanken,
att den är i princip riktig. Kan inte koloxidens
värmeinnehåll utnyttjas utanför masugnen,
måste det nämligen vara oekonomiskt att alstra
det värme, som behövs för direkt reduktion,
genom förbränning av kol, så länge
masugnsgasen innehåller koloxid och därmed kemisk
energi, som teoretiskt sett kan utnyttjas för
reduktion av malm. Det är dock inte nödvändigt,
att den nyttiggörs genom indirekt reduktion,
utan problemet torde i stället vara att i
praktiken genomföra en process, vid vilken
värmeut-bytet blir lika gott som vid Gruners idealprocess.
Om detta problem löses, kan Wibergs kritiska
kolförbrukning uppenbarligen underskridas.
För masugnen i Sandviken har Wiberg
nämligen beräknat, att Gruners process skulle fordra
en kolförbrukning av endast 37 hl/t tackjärn.
Den kan emellertid genomföras, blott om
förhållandet C02/C0 är 0,89, "vilket är orimligt". Det
sista uttalandet gäller dock endast för
ifrågavarande specialfall och icke allmänt, ty det är
teoretiskt tänkbart att genom ändring av
betingelserna i masugnen driva upp förhållandet C02/C0
till 0,89 eller högre.
Denna beskrivning av masugnsprocessens
mekanism är mycket förenklad, då ingen hänsyn
tagits till sådana faktorer som den av kalkstenen
avgivna kolsyran, tackjärnets och slaggens
sammansättning, blästerluftens mängd och
temperatur, beskickningens och luftens vattenhalt m.rn.,
vilka alla har en viss inverkan på masugnens
bränsleförbrukning, ökning av
blästertemperaturen medför t.ex. minskning av
kolförbrukningen. Beskrivningen torde emellertid vara
tillräcklig för att i princip förstå de tankegångar, som
ligger till grund för de på senare tid gjorda
försöken att förbättra masugnens ekonomi.
Tryckmasugnen
Enligt US Bureau of Mines’ och andras
undersökningar förbrukades i början av 1940-talet
130—180 kg koks per ton malm för direkt
reduktion i smältzonen i amerikanska masugnar.
Är denna uppgift riktig och den förenklade
beskrivningen av masugnsprocessens mekanism
tillämplig, drevs de alltså oekonomiskt. Redan
på 1930-talet framlade J Avery ett förslag till
förbättring av masugnsprocessen. Han hade
nämligen med stöd av Gruners teorem dragit
slutsatsen, att en förbättring av processens ekonomi
skulle uppnås, om pipan sattes under tryck.
Hans resultat var egentligen inte nytt, Henry
Bessemer lär redan 1871 ha framhållit
fördelarna med att sätta masugnen under tryck.
Resultatet härav skulle bl.a. bli, att mera luft
kunde blåsas in genom formorna, utan att den
med gaserna avgående sotmängden blev
besvärande hög. Härigenom skulle masugnens
produktionskapacitet höjas. Vidare skulle förhållandet
C02/C0 vid jämvikt stiga för en viss temperatur,
och den indirekta reduktionen i
järnsvampszonen skulle växa. Samtidigt borde den direkta
reduktionen avta. Om järnsvampens
reduktionsgrad i 1 100°-nivån var låg, kunde den tydligen
höjas genom tryckökningen utan
värmeförbrukning, och en besparing skulle uppnås både enligt
Gruners och Wibergs uppfattning.
När Avery 1950 höll sitt första föredrag om
tryckmasugnen, fick han ett par anhängare för
sin idé. På grund härav tillsatte US Steel
Corporation en utredningskommitté, vars resultat
emellertid blev, att Averys teori var felaktig, att
tillämpningen av den skulle visa sig skadlig, även
om den var riktig och att idén var praktiskt
ogenomförbar, även om de båda första
invändningarna var obefogade. Under trycket av det
skriande behovet av stål för krigsansträngningen
utförde American Iron and Steel Institute år
1941 en ny undersökning, som gav till resultat,
att den tillsatta kommittén enhälligt förklarade
Averys metod ogenomförbar och bestämt avrådde
från experiment med tryck.
En av orsakerna till det hårda motståndet mot
Averys förslag torde ha varit, att han påstod, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
