Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1951 - Masugnsprocessen moderniseras, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
tvungen att gå tillbaka till 0,4 kp/cnr, därför
att läckor vid könen (inmatningsanordningen på
masugnens topp) blivit besvärande.
Enligt Janecek har det vid flera tillfällen visats,
att man kan uppnå ca 15 % ökning av
produktionen och mer än 12 % minskning i
koksförbrukningen per ton tackjärn genom
användning av tryck. Dessa siffror är något lägre än de,
som uppgavs 1948 och som anges i Industria16,
och Janecek påstår icke, att man lyckats köra
ens så gynnsamt under längre tid. Sotmängden
lär i bästa fall ha kunnat minskas från 87 till 23
kg/t tackjärn, dvs. till ca 26 % av den
ursprungliga. Tryckmasugnen erbjuder därför påtagliga
fördelar vid smältning av mullrika malmer.
Större förbättring av processens ekonomi
uppstår emellertid icke, förrän topptrycket nått över
ca 0,35 kp/cm2.
Liggett12, som är hyttingenjör i Cleveland,
meddelar, att alla Republic Steels tryckmasugnar
kunnat köras med mindre sotmängd och större
avverkning än vid drift utan topptryck. Däremot
har blott en (i Buffalo) visat minskning i
koksförbrukningen. Orsaken till det senare anser han
främst vara ökningen av luftmängden vid
körning med topptryck och den därav följande
minskningen av C02/C0-förhållandet, dvs. ett
sämre utnyttjande av masugnsgasens kemiska
energi. Bara i Buffalo kunde nämligen ett
relativt stort C02/C0-förhållande upprätthållas. Det
var 0,56 mot 0,57 utan topptryck.
Trots att ingen nämnvärd minskning i
koksförbrukningen ännu har realiserats i praktiken,
fortsätter Republic Steel att ändra om sina
masugnar till tryckdrift och beräknar att vid 1951
års utgång ha ytterligare tre färdiga. I England
har man fått sin första tryckmasugn vid Clyde
Iron Works13. Den blev färdig 1950 och skall
tydligen användas för en noggrann undersökning av
metodens möjligheter.
Tryckmasugnen synes hittills inte ha infriat
alla förväntningar, som man ställt på den.
Tigerschiöld3 anser, att dess största fördel ur
värmeekonomisk synpunkt är, att värmeövergången
från masugnsgasen till beskickningen förbättras.
De erfarenheter, som gjorts fram till början av
1951, tycks bestyrka Fortunes uppfattning, att
tryckprocessens fördelar icke kan till fullo
utnyttjas, förrän man konstruerat masugnar av ny
typ. En apparat, som utformats för
genomförande av en komplicerad kemisk process under
atmosfärstryck, kan knappast väntas vara lämplig för
utförande av samma process under avsevärt
övertryck. De försök, som gjorts med konventionella
masugnar, bör emellertid ha givit anvisningar
om, hur en annan, för tryckdrift lämpligare typ
skall konstrueras.
Hur kommer då de nya tryckmasugnarna att
se ut? Fortune tror, att de blir mycket mindre
än de nuvarande. Med en ställbotten 8,5 m i dia-
829
meter erhålles 1 300 t/dvgn tackjärn, med tryck
blir tillverkningen kanske 2 000 t/dygn. Detta
betyder emellertid, att mer än 5 000 t/dygn
råmaterial måste transporteras till masugnen och
att utom tackjärnet ca 1 000 t/dygn slagg måste
forslas bort. Detta torde medföra besvärliga
transportproblem, och några tekniker lär tro, att
ställbottendiametern därför kommer att minskas
till 3—3,5 m, varvid piphöjden samtidigt skulle
sänkas från 30 till 15 m. Det senare blir möjligt
på grund av den relativt låga gashastigheten, som
medför, att gasens reaktion och värmeutbyte
med beskickningen underlättas.
Blåsning med syreanrikad luft
Den i en masugn inblåsta luften består till ca
80 % av kväve, som icke på något sätt deltar i
de kemiska processerna. Den förefaller alltså
vara en onödig belastning, och därför har man
redan för åtskilliga år sedan tänkt sig
möjligheten att blåsa masugnen med syreanrikad
luft41415. Minskar man gasens kvävehalt, stiger
partialtrycken för kolsyra och koloxid, och man
bör få ungefär samma effekt som vid
tryckmetoden. Genomförandet av detta uppslag torde
hittills främst ha strandat på syrgasens relativt
höga pris.
Stålindustrin har först nyligen börjat använda
syrgas i liten utsträckning, mest i
elektrostål-ugnar. Dess användbarhet inom järnhanteringen
beror framför allt på dess pris. År 1948 kostade
den levererad i tankvagn 35 $/t, vilket är
alldeles för mycket, men man tror, att priset skall
kunna nedbringas till tiondelen genom
framställning av gasen vid järnbruket. Både Bethlehem
Steel och National Steel har därför byggt
syrgas-fabriker, den förra firmans lär ge 150 t/dygn,
den senares 400 t/dygn. Försök med
lågschakts-ugnar för syreanrikad luft är planerade även i
Europa.
Luft innehåller 21 % syre, och man beräknar14,
att en höjning av dess syrehalt till 28 % skulle
öka en normal masugns tackjärnsproduktion
med 26 %. Genom höjning av luftens syrehalt
kan man vidare nöja sig med mindre inblåst
gasvolym för en viss tackjärnsproduktion.
Härigenom minskas gashastigheten i pipan och
sot-mängden i avgående gaser, medan den indirekta
reduktionen i järnsvampszonen bör underlättas.
Man når alltså ungefär samma förbättring av
masugnsprocessen, som vid användning av
tryck-metoden.
Enligt Wiberg1 är det meningslöst att öka
luftens syrehalt över 25 %, då man redan vid denna
halt uppnår kritisk kolförbrukning. Vid lägre
kvävehalt blir gasmängden otillräcklig för att
täcka förvärmningszonens värmebehov. Colclough
och Scott-Maxwell® har ungefär samma syn på
saken. Vid blåsning med syreanrikad luft får
man visserligen högre temperatur i smältzoneii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
