Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1951 - Andras erfarenheter - Bandsågning, av VK - Läraktig robot, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
841
andra skärande bearbetningsmetoder konstaterats.
Spänningar hos verktyget på grund av stötpåkänningar eller
värme uppstår ej. Dessutom uppges det vara gynnsamt,
att fiberstrukturen hos stans och dyna är parallella (H J
Chamberiland i Iron Age 8 mars 1951). VK
Läraktig robot. I Tekn. T. 1950 s. 894 beskrevs de båda
robotarna Elmer och Elsie som den brittiska fysiologen
W Grey Walter har konstruerat för att reproducera några
mycket enkla drag i det mänskliga beteendet.
De två robotarna var inneslutna i sköldpaddsliknande
skal och innehöll motorer, som gjorde att de liksom
levande varelser kunde röra sig fritt i sin omgivning och
söka sina gynnsammaste trivselbetingelser. Vidare hade de
med hjälp av elektronrör, fotoceller och
beröringskontakter givits tre enkla "själsliga" egenskaper, nämligen att
dras till ljus av måttlig styrka, men stötas ifrån av starkt
ljus och av mekaniska hinder. Robotarna fick härigenom
vissa frihetsgrader, som resulterade i ett slumpmässigt
varierande beteende, vilket i viss mån efterliknade en
levande varelses reaktion mot yttre påverkningar.
Robotarnas beteende påverkades emellertid inte av
erfarenhet, då de icke hade förmåga att lära. Nästa steg blev
därför att konstruera en mera avancerad mekanisk
varelse, som hade denna förmåga. I sin nya utformning fick
den namnet Machina Docilis ("den läraktiga maskinen").
En av de enklare formerna av inlärande är den betingade
reflexen, vilken ursprungligen klarlades av den ryske
fysiologen I P Pavlov, som vid djurexperiment
sammankopplade framläggandet av föda med klockringning. Då
detta hade upprepats ett tjugotal gånger räckte
klockringningen för att hos djuret framkalla samma reflexer, t.ex.
salivavsöndring, som själva maten. Djuret hade med andra
ord lärt sig att klockringning betydde mat.
Redan de tidigare robotorna hade en elementär form av
betingade reflexer. För att de skulle kunna kringgå ett
hinder, måste man nämligen ordna så att de "mindes"
hindret tillräckligt lång tid för att komma loss från det,
innan de återupptog sin avbrutna färd. Robotarna skulle
alltså stå ett steg högre än flugan, som ständigt stöter mot
rutan i sina försök att komma ut i det fria, därför att den
inte har ens ett så elementärt minne.
Hos robotarna var detta minne ordnat så, att en
beröringskontakt i robotens nos fick den att stanna, vrida
sig åt sidan och åter gå fram i upprepade följder, till dess
att den hade gått förbi hindret, fig. 1. När kontakten
därvid slog ifrån för gott, var en fördröjning införd, som
fick roboten att backa än en gång, så att den kom helt fri
från hindret. (Förfaringssättet är analogt med
fördröjningen hos den reflex, som gör att en människa som trampar
på ett häftstift reflexmässigt drar undan foten tillräckligt
långt för att icke åter komma ned på häftstiftet.
Problemet med att i M. Docilis införa ett mera utvecklat
minne av betingad reflextyp var att åstadkomma en
minnesstyrd sammankoppling mellan två samband, å ena
sidan en specifik retning Rs (ljus eller beröring) med sin
specifika effekt Es (motorrörelse), å andra sidan en
neutral retning Rn (t.ex. en vissling) och samma specifika
effekt Es. Minnesöverkopplingen skulle vara så beskaffad,
att Rn åstadkom effekten Es så snart som de båda
retningarna Rs och Rn hade förekommit samtidigt
tillräckligt många gånger för att detta inte längre skulle vara
slumpartat.
Det största arbetet med realiserandet av denna
minnesöverkoppling blev analysen av de vägar och
operationsföljder, som krävs för ändamålet. Man kom slutligen fram
till en följd av sju olika operationer, nämligen:
1. övergången till den specifika retningen från ingen
retning alls ("mat eller inte mat") måste vara skarp; detta är
viktigare än impulsens längd;
2. den neutrala retningsimpulsen däremot måste ha
relativt stor utsträckning i tiden (man måste hinna minnas
den);
3. serierna av plötsliga Rs och utsträckta Rn måste
blandas så att deras perioder av samtidighet blir iakttagna;
4. perioderna av samtidighet måste integreras till en
sammanlagd retning;
5. då denna sammanlagda retning får ett större värde
än den som skulle uppstå slumpmässigt, utlöses
minnesprocessen plötsligt ("ett ljus går upp");
6. varseblivandet av en onormal grad av samstämmighet
mellan Rs och Rn skall registreras i minnet en viss tid,
varunder det avklingar gradvis (som en dämpad
svängning) ;
7. minnet kombineras med en ny neutral retning Rn till
att ge effekten Es.
Att märka är att den betingade reflex, som i form av
effekten Es har utlösts i detta sjunde steg, måste följas
av en bekräftande specifik retning Rs för att minnet skall
underhållas och avklingningsprocessen sättas ur funktion.
Efter ett stort antal förlopp blir också utlösningen av
effekten Es genom den ovidkommande retningen R n en
självklar sak, som inte längre kräver någon förprövning.
Det här skisserade förloppet kan reproduceras av en
Fig. 1. En ljus- och
stöt-känslig robots väg runt ett
hinder (stolen) till den
belysta "kojan", där dess
batterier laddas upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
