Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 3 november 1951 - Kosmisk strålning, av SHl - Frikolvkompressorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1951
921
na Conversi, Pancini och Piccioni studerade
nämligen 1947 mesoners verkan på materia vid
jordytan och fann härvid en långt mindre effekt än
den enligt Yukawas teori beräknade.
Förklaringen på detta förhållande gav Powells arbeten med
specialemulsioner uppsända med ballong till stor
höjd. Man fann nämligen, att mesonspår även
kunde fortsättas av andra mesonspår, och drog
härav slutsatsen, att en meson kan ge en ny
me-son med mindre massa. Definitiv bekräftelse på
denna uppfattnings riktighet fick man vid
framställning av mesoner i Berkeley-cyklotronen.
Yukawas meson, som fått namnet pi-(jr)-meson,
med en massa ca 285 gånger större än
elektronens, är den primära. Den sönderfaller till en
my-(^)-meson med en massa ca 215 gånger
elektronens, och det är mesoner av denna typ, som
utgör den hårda strålningen vid jordytan. Man
anser därför att primärstrålningens atomkärnor,
när de tränger in i atmosfären, på ca 16 km
höjd ger pi-mesoner, som snabbt omvandlas till
my-mesoner, Medellivslängden för konstgjorda
pi-mesoner har bestämts till ca 0,009 fis, vilket
stämmer bra med Yukawas teori.
Den partikel, som uppstår vid
pi-my-omvand-lingen, är okänd. Den måste sakna laddning,
eftersom pi- och my-mesonerna båda har en
ele-mentarladdning. Den kan vara en neutral meson,
ibland kallad neutretto, med en massa ungefär
285 — 215 = 70 gånger större än elektronens.
Man har också nyligen gjort iakttagelser, som
ger starkt stöd för antagandet, att det existerar
en neutral meson med en medellivslängd mindre
än 1012 s. Den sönderfaller i två fotoner, som
man tror sig ha iakttagit.
Icke heller my-mesonen är stabil; det var dess
medellivslängd (2,15 fis), som man först mätte.
Vid sitt sönderfall ger den en elektron eller
posi-tron beroende på sin laddning. För att
energibalansen skall gå ihop, antar man, att två
neu-trinon bildas samtidigt. Detta är alltså ett sätt,
varpå elektroner och positroner i
sekundärstrålningens mjuka komponent kan uppstå. Snabba
mesoner kan vidare stöta loss elektroner ur
luftens syre- och kväveatomer. När snabba,
laddade partiklar retarderas i materia, utsänder de
elektromagnetisk strålning, bromsstrålning, och
en del av den mjuka strålningens fotoner
uppstår troligen på detta sätt.
Varifrån kommer den primära strålningen?
Den kosmiska strålningen träffar inte jorden
från ett visst håll utan av allt att döma med
praktiskt taget samma intensitet från alla håll.
Man har dock iakttagit små dygnsvariationer
med ett maximum på dagen och ett minimum
på natten, de är praktiskt taget lika stora
överallt på jorden, och man har visat, att de har
något samband med solen.
Strålningsintensiteten vid jordytan tycks vidare vara något mindre
på norra än på södra halvklotet. Om partiklarna
kom från något ställe utanför vår vintergata,
borde det vara tvärtom, och man anser därför
sannolikt, att de uppstått eller uppstår inom den.
Alla de teorier om kosmisk strålnings
uppkomst, som uppställts, kan samlas i tre grupper.
Enligt den första har de kosmiska partiklarna
rusat omkring i rymden sedan universums
uppkomst, och deras antal har sedan sakta minskats
genom sammanstötningar med himlakroppar.
Enligt den andra utsänds de kosmiska strålarna
av solen och andra stjärnor och enligt den tredje
alstras de kontinuerligt genom någon process
utanför stjärnorna.
Mot alla dessa teorier kan mer eller mindre
starka invändningar göras. Om de kosmiska
partiklarna antas ha existerat sedan universums
begynnelse, är det omöjligt att förklara, hur de
kan bestå av järn i ungefär lika stor mängd som
stjärnorna. Medellivslängden för en järnkärna
1 världsrymden uppskattas nämligen till blott
ca 106 år, därför att den kan kollidera med en
proton och klyvas. Då universum anses vara ca
2 • 109 år, borde nästan alla järnkärnor nu vara
försvunna. Om de kosmiska partiklarna kommer
från solen, borde strålningsintensiteten visa
utpräglade dygnsvariationer, vilket inte är fallet.
Det synes mycket osannolikt, att de skulle
komma bara från andra stjärnor än solen.
H Alfvén vid KTH föreslog 1950 i samarbete
med Fermi och amerikanen Teller en intressant
teori, enligt vilken de kosmiska partiklarna
accelereras i vandrande magnetfält. Åtminstone
Alfvén och Teller tänker sig, att den kosmiska
strålningen är begränsad till ett relativt litet
område kring solen (ungefär till planetsystemets
yttersta gräns). Liknande strålningsområden kan
finnas kring andra stjärnor, men världsrymden
i övrigt tror de vara tom.
Som stöd för den första delen av denna teori
har teoretiskt visats, att protoner kan
accelereras till iakttagen energi i små, vandrande,
inhomogena magnetfält. Tyvärr gäller detta inte
för partiklar med större massa, och den
kosmiska strålningens gåta torde därför ännu inte vara
slutgiltigt löst. Innan så skett kommer kanske
flera märkliga upptäckter att göras. SHl
Litteratur
1. Glasstone, S: Sourcebook ön atomic energy, London 1950.
2. Halliday, D: Introductory nuclear physics, New York 1950.
3. Massey, H S W: Cosmic rays i "Time survey of the progress
of science", London 1951.
4. Ney, E P: Heavy elements from space, Sci. Anier. maj 1951 s. 27.
5. sxranathan, J D: The "particles" of modern physics,
Philadelphia 1942.
6. Yagoda, H: Radioactive measurements with nuclear emulsions,
New York 1949.
Frikolvkompressorer tillverkas nu i Frankrike, en
transportabel för 330 m3/h och 6 at med 2 100 kg vikt och ett
stationärt tvåstegsaggregat för 1 070 ms/h och 7 at med
525 slag per minut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
