Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 3 november 1951 - Nya metoder - Polarisationsantenn för mikrovågsradar, av SF - Blankkromisering, av U T—h - Tolk för miljondels tum, av sah - Nybyggen - »Slo-mo-shun», den nya världsrekordbåten, av C Bm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
924
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Antennens och
dess kvadratiska
vågledares ställning vid sändning
och mottagning av linjärt
polariserad våg.
de två spänningarna till grenpunkten i fas och går därför
till den i högra grenen av det magiska T:t anslutna
mottagaren så som visas i fig. 2 A. På samma sätt mottas den
åt vänster cirkulärt polariserade komponenten i den
vänstra grenen.
För att använda samma antenn för sändning och
mottagning av linjärt polariserade vågor, måste 0° eller 180°
fasvridning åstadkommas mellan komponenterna. Om
horisontell och vertikal polarisation önskas måste
antennen vridas så att de båda anslutningarna till den
kvadratiska vågledaren bildar 45° och 135° lutning mot
horisonten såsom visas i fig. 3. Vågor av godtycklig elliptisk
polarisation kan sändas och mottagas genom riktig
justering av fasvridaren och matarens orientering runt sin
axel.
Vilken polarisation den utgående signalen än har så har
den signal, som mottas i samma gren, som den i vilken
sändaren är ansluten, samma polarisation som den
utsända signalen. Om vi antar att den utsända signalen
reflekteras en gång från målet, är sändaren och mottagaren
för en given linjär komponent belägna i samma gren,
under det att sändaren för en cirkulär komponent, och
mottagaren för den reflekterade cirkulära komponenten är
belägna i motsatta grenar på det magiska T:t. Det är denna
omständighet som utesluter användningen av cirkulärt
polariserade vågor i radarsystem med bara en antenningång
(Electronics mars 1951). SF
Blankkromisering. Kromisering är en indiffusion av
krom på ytor av stål, liksom sherardisering och
alumini-sering är indiffusion av zink resp. aluminium. Härvid
bildas ett diffusionskikt av skyddsmetallen med stålet.
Kromisering kan ske ur fast, flytande eller gasfas. Vid
inbädd-ning av stål i krompulver (Kelly-processen) erfordras för
diffusionen hög temperatur (1 300—1 400°C). Kromisering
i saltsmältor (Bergman-processen) är komplicerad och
kräver dyrbar apparatur. Kromisering ur gasfas utföres genom
att låta kromkloridångor inverka på stål vid ca 1 050°C,
varvid följande reaktion äger rum
2 Fe + 3 CrCl2 = 2 FeCl3 + 3 Cr
Den för processen erforderliga kromkloriden bildas genom
att leda en blandning av vätgas och klorvätegas över
krompulver blandat med porösa porslinsbitar (BDS-processen,
utarbetad av Becker, Daves och Steinberg) eller också ur
en blandning av krompulver, aluminiumoxid och
ammo-niumklorid. Vid en variant (Diffusion Alloys Ltd)
användes ammoniumjodid i stället för kloriden, varvid
krom-jodidångor utgör kromiseringsmedlet.
ONERA-processen (Office National d’£tudes et de
Re-cherches .4éronautiques) är en ny kromiseringsmetod, som
i motsats till andra processer ger blanka kromytor på
stålföremål. Som kromiseringsmedel användes
kromfluo-ridånga, vilken sönderdelas på stålytan. Kromfluoriden
erhålles ur en blandning av krompulver, aluminiumoxid och
ammoniumfluorid. Reaktionsgången är
NHjF = NHS + HF
2 HF + Cr = CrF2 + H2
Då kromfluoridångan vid ca 900°C börjar dissocieras i den
reducerande vätgasatmosfären sker på stålytan följande
omsättning
Fe + CrF2 = FeF2 + Cr
FeF2 + H2 = Fe + 2 HF
varvid den bildade järnfluoriden omedelbart reduceras
under samtidig kromutfällning. Stålytan angripes alltså ej.
Den utfällda kromen diffunderar in i stålet vid ca 1 050°C
och bildar alltefter behandlingstiden olika tjocka
krom-stålskikt med avtagande kromhalt. Ytan kan bli mycket
hård beroende på kolhalten. Vid kolstål med hög kolhalt
bildas i diffusionsskiktet kromkarbid och ythårdheten kan
uppnå 800—1 000 Vickers.
Korrosionsmotståndet är utmärkt och kan ytterligare
förstärkas genom elektrolytisk krombeläggning. Spegelblanka
ytor kan uppnås genom elektrolytisk polering.
Nötningsmotståndet är mycket gott. En svaghet hos processen är
emellertid att den höga temperaturen vid kromiseringen
kan medföra formförändring hos stålföremålen.
Kromiseringsprocessen kan kombineras med en
indiffusion av andra element såsom kisel, aluminium eller zirkon,
varigenom oxidationsmotståndet vid höga temperaturer
avsevärt ökas. För rena kromiserade stålytor ligger övre
temperaturgränsen vid 850°C, medan kombinationsskikt av
Si—Cr kan användas upp till 950°C och Al—Cr skikt till
ca 1 000°C. För raketvapen har därför processen intresse
särskilt som denna ytbehandling visat god resistens mot
nitrösa gaser vid hög temperatur. Även inom
pulvermetallurgin torde gasfaskromiseringen få ökad betydelse (P
Gal-miche i Met. Finish, jan. 1951). U T—h
Tolk för miljondels tum. För mätning av mycket tunna
hinnors tjocklek har i USA utvecklats en "stegtolk", som
grundar sig på iakttagelse av de olika interferensfärger,
som mycket tunna hinnor, t.ex. såpbubblor, antar alltefter
hinnans tjocklek.
Tolken består av en glasstav, vilken är belagd i steg med
hinnor av olika tjocklek, t.ex. från 1 till 30 miljondels tum.
Hinnorna framställs genom att en lösning av stearinsyra
får sprida sig över en yta bariumhaltigt vatten, varvid ett
skikt av monomolekylär tjocklek erhålles. Tio sådana skikt
ger en hinna med en tjocklek av 1 miljondels tum.
Tolken kan lätt framställas genom att glasstavens spets
doppas 10 gånger i lösningen, ytterligare ett litet stycke av
staven 20 gånger osv. Härvid erhåller man olikfärgade
fält, vilka kan graderas i miljondels tum.
Stegtolken väntas få användning dels för bestämning av
tjockleken hos mycket tunna hinnor, t.ex. beläggningar
som har framställts genom förångning i vakuum, dels även
för bestämning av mycket små vikter; i det senare fallet
bestämmes tjockleken hos hinnor med känd specifik vikt,
varefter den absoluta vikten lätt kan uträknas (Mechan.
Engng juli 1951). sah
Nybyggen
"Slo-mo-shun", den nya världsrekordbåten.
Hastighetsrekordet till sjöss hade mycket länge varit i brittisk ägo,
då amerikanen Stanley Sayres den 1 juni 1950 slog det
med sin nya båt "Slo-mo-shun", fig. 1, med vilken han
nådde 140 knop. Den tidigare innehavaren var den kände,
framlidne brittiske racerföraren Malcolm Campell, som
strax före krigsutbrottet uppnått 123 knop med sin "Blue
Bird II".
Karakteristiskt för "Slo-mo-shun" är att hon i motsats
till de flesta tidigare rekordinnehavare byggts för
rund-banetävlingar, ehuru hon samtidigt visade sig snabb nog
att erövra ett rakbanerekord.
Båten är konstruerad av Ted Jones. Liksom hos de flesta
stora amerikanska racerbåtar är kraftkällan en
tolv-cylindrig Allison-flygmotor av V-tvp. Propellern, som är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
