Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 10 november 1951 - Plasternas struktur och allmänna egenskaper, av Bengt Oom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
942
TEKNISK TIDSKRIFT
för härdning, och duroplasterna kallas därför
också för härdplaster. Efter härdningen kan de
sålunda icke göras plastiskt formbara genom
fortsatt eller förnyad uppvärmning.
Elektriska egenskaper
Plastsubstanserna är oledande för elektrisk
ström, dvs. isolatorer. En viss ledning sker dock
genom dem liksom genom alla andra
isolermaterial på grund av förekomsten av joner från
föroreningar, men resistiviteten kan hos mycket
rena, opolära plastsubstanser uppgå till 1018—1019
ohmcm.
Dielektricitetskonstanten hos opolära
plastsubstanser är teoretiskt lika med kvadraten på
plastsubstansernas brytningsindex och förlustfaktorn
är teoretiskt lika med noll. I praktiken är
förhållandena på grund av förekomsten av
föroreningar icke så gynnsamma, men
dielektricitetskonstanten är mindre än 2,5 och förlustfaktorn kan
vara så låg som 0,0002. Hos polära
plastsubstanser är dielektricitetskonstanten och
förlustfaktorn främst beroende av molekylernas polaritet,
dvs. av de polära gruppernas styrka och storlek,
och av transformationspunktens läge.
Dielektricitetskonstanten kan uppgå till 5—6 och
förlustfaktorn kan uppnå värdet 0,1.
Löslighetsegenskaper
Plastsubstanser uppbyggda av kedjemolekyler
är i princip lösliga i organiska lösningsmedel,
medan plastsubstanser uppbyggda av
kontinuerligt tredimensionella molekyler är olösliga.
Orsaken härtill är densamma som till dessa
plastsubstansers olika formbeständighet i värme. Vid
upplösningen av en termoplast i ett
lösningsmedel tränger lösningsmedelsmolekylerna in
mellan termoplastens molekyler, avskärmar
kraftverkan från deras polära grupper och ökar
avståndet mellan dem, dvs. minskar de
inter-molekylära krafternas storlek. Om tillräcklig
mängd lösningsmedel finnes närvarande, frigöres
plastsubstansmolekylerna därigenom helt från
varandra. Villkoret för att upplösning skall
komma till stånd är, att de intermolekylära krafterna
(adhesionen) mellan plastsubstansens och
lösningsmedlets molekyler är större än de
intermolekylära krafterna (kohesionen) mellan
plastsubstansmolekylerna å ena sidan och
lösningsmedelsmolekylerna å den andra.
Lösningsmedlets molekyler har lättare att
tränga in mellan plastsubstansmolekylerna om
det är stort avstånd mellan dessa och om
rotation äger rum i deras kedjor. Termoplasternas
löslighet i olika slags lösningsmedel är sålunda
främst beroende av deras kemiska
sammansättning, dvs. hos polära plastsubstanser av antalet,
styrkan och arten av de polära grupperna.
Därjämte är den beroende av molekylvikten,
intra-och intermolekylära steriska hinder samt av gra-
den av kristallinitet. Allmänt kan sägas, att
lösligheten avtar med ökad molekylvikt och
trans-formationspunkt samt med ökad grad av
kristallinitet.
Inverkan av tillsatsämnen
Plastmaterialen innehåller olika tillsatsämnen
förutom plastsubstanserna. De viktigaste av dessa
är för termoplaster injukningsmedel och för
duroplaster fyllmedel.
Mjukningsmedlen är organiska lösningsmedel
med så hög kokpunkt, att flyktigheten vid vanlig
temperatur är försvinnande liten. Vid
blandning på lämpligt sätt av en plastsubstans,
vilken är löslig i organiska lösningsmedel, med
ett rätt valt mjukningsmedel löses
plastsubstansen i detta. Den erhållna produkten, ett
mjuk-gjort plastmaterial, består således av en lösning
av plastsubstansen i mjukningsmedlet. Då detta
endast tillsättes i relativt måttliga mängder
(vanligtvis upp till 60 % räknat på det färdiga
mjuk-gjorda materialet) blir lösningen icke flytande
utan på sin höjd en gummiartad massa.
I ett mjukgjort plastmaterial ligger
mjuknings-medelsmolekylerna mellan
plastsubstansmolekylerna och ökar därför avståndet mellan dessa.
Därjämte avskärmar de kraftverkan från
plast-substansmolekylernas polära grupper. Resultatet
härav blir en minskning av de intermolekylära
krafternas storlek och de intermolekylära
steriska hindren, dvs. en sänkning av
transforma-tionspunkten. Man kan säga, att
mjukningsme-delsmolekylerna tjänstgör som smörjmedel
mellan plastsubstansmolekylerna.
Ett mjukgjort plastmaterial har jämfört med
den ingående rena plastsubstansen följande
egenskaper: lägre dragbrottgräns, elasticitetsmodul
och hårdhet, högre slaghållfasthet, plasticitet och
högelasticitet, lägre formbeständighet i värme, i
allmänhet högre dielektricitetskonstant och
förlustfaktor samt minskad beständighet mot
lösningsmedel.
Fyllmedlen är fasta ämnen, vilka inblandas i
plastsubstanserna så att de blir så intimt och
jämt fördelade mellan plastsubstansmolekylerna
som möjligt. Ett plastmaterial innehållande en
plastsubstans och ett fyllmedel är alltså en rent
mekanisk blandning av de två ingredienserna.
För att fyllmedlet skall ge god effekt måste
emellertid plastsubstansmolekylerna ha god adhesion
till det. Fyllmedlen är alltså att betrakta som
armeringsmaterial, och deras främsta effekt är
vanligen, åtminstone vid tillsats till duroplaster,
att sprödheten minskar. Till duroplaster tillsättes
de vanligtvis i mängder om 40—70 % räknat på
den färdiga blandningen. Även till termoplaster
tillsättes ibland fyllmedel, men då sällan mer
än till 25 % av blandningens vikt. I
termoplastmaterial ökar de främst hårdheten och minskar
plasticiteten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
