Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 10 november 1951 - Andras erfarenheter - Kontaktmotstånd vid förbindningar på aluminium, av F Ö - Utnyttjande av titanhaltig järnmalm, av SHl - Havsalger som råvara för en kemisk industri, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
956
TEKNISK TIDSKRIFT
klämförbindningar av varje typ provades för varje i
tabellen angiven provtid.
Som allmänt resultat av proven framgår, att
kontaktförbindningar på aluminiummantlar, som utförts med normal
omsorg, har måttliga övergångsmotstånd, fullt jämförbara
med löd- eller klämförbindningar på blymantlar. Någon
ökning av kontaktmotståndet med tiden behöver ej heller
befaras under förutsättning att kontaktytan är skyddad
mot fuktighet (Light Metals mars 1951). Fö
Utnyttjande av titanhaltig järnmalm. Ilmenit har den
ungefärliga sammansättningen FeO • TiO,. Den har hittills
mest utnyttjats för framställning av ferrotitan och
titandi-oxid (titanvitt). I senare fallet uppsluts malmen med
svavelsyra, varvid titan och järn fås i form av vattenlösliga
sulfat. Ferrosulfatet bringas att kristallisera, och
titandioxid utfälls genoin hydrolys. Det förra är nästan
värdelöst, då det är mycket svårt att avsätta. Därför har man
försökt finna metoder att utnyttja malmens järn på bättre
sätt.
US Bureau of Mines har t.ex. byggt en elugn i halvstor
skala för smältning av ilmenit till säljbart gjutjärn och
titanhaltig slagg. Resultaten lär vara uppmuntrande och
sägs motivera fortsatta undersökningar. En slagg hållande
67 ’»/o titandioxid fås av ilmenit med 30—40 «/o TiOs. Detta
material anses vara en lämplig råvara för framställning av
titanvitt.
I Kanada tycks man ha nått längre. Där har man
nämligen planerat och delvis uppfört en anläggning, som
årligen skall ge 200 000 t stål och 250 000 t slagg hållande
70 <Vo titandioxid. Malmen, ilmenit med 45 %> Ti02,
kommer från Lac Tio ca 45 km norr om St. Lawrence-flodens
mynning. Smältverket ligger i Sorel ca 90 km uppför
floden och ca 65 km från Shavinigan Falls. Malmen forslas
på järnväg från gruvorna till Havre St. Pierre vid St.
Lawrence, där den krossas och lastas på Liberty-fartyg,
som forslar den till Sorel.
Vid smältverket finkrossas malmen, blandas med kol och
smälts i elugnar vid 1 500—1 700°C. Härvid utreduceras
järnet och skiljs från den titanhaltiga slaggen. Denna gjuts
i små block, krossas och levereras till titanvittfabrikerna.
Det erhållna stålet avsvavlas i elbågsugnar, gjuts till
ämnen och sänds sedan till stålverken. Anläggningens
effektbehov, som beräknats till 120 000 kW, skall täckas från
Shavinigan Falls. En nödvändig förutsättning för att ett
smältverk av denna typ skall löna sig är tydligen tillgång
på billig elkraft (Engng a. Min. J. Mars 1951, Chem. Engng
mars 1951). SHl
Havsalger som råvara för en kemisk industri. Det är
tänkbart att utnyttja alger industriellt på flera olika sätt,
t.ex. för rationellt uppsamlande av solenergi (Tekn. T.
1951 s. 275), men hittills har man bara funnit användning
för havsalger. De flesta av dessa arter trivs bäst i vatten
med hög salthalt och algfloran är därför rikligast i
världshaven och särskilt i de varma.
I Japan har man sålunda i flera århundraden skördat
alger, t.ex. Porfyra-arter, som används till mat, och
agar-alger, ur vilka ett gelatinliknande ämne med det malajiska
namnet agar-agar framställs. I Frankrike har man länge
bränt tång, som under vårarna driver iland i stora
mängder. Den består huvudsakligen av de fällda fjolårsbladen
från Laminaria cloustoni. Även i Norge har tångbränning
tidigare skett.
Produkter ur havsalger, som har haft, har eller kan
tänkas få användning, är oorganiska salter, som upptagits ur
havsvattnet och anrikats, agar, carrageenin, mannit,
algi-nater, cellulosa, äggviteämnen, laminarin och fucoidin. De
oorganiska salterna fås i form av aska vid bränning av
tång. Denna består till största delen av soda och användes
i gamla tider vid tvål- och glasframställning. Dess
viktigaste beståndsdelar i senare tid har varit jod och kalium.
Det skulle fortfarande icke vara svårt att avsätta dessa
produkter och sockerarten mannit, om de kunde
framställas tillräckligt billigt.
Algcellulosan är troligen värdelös; äggviteämnen kan
tänkas komma till användning som foder i form av jodhaltiga
aminosyror. För laminarin och fucoidin finns för
närvarande inga större avsättningsmöjligheter; det förra lär i
England användas som ersättningsmedel för blodplasma.
Det senare liknar heparin och kan därför tänkas få
medicinsk användning. Agar, carrageenin och alginaterna är för
närvarande de enda, som har tekniskt intresse.
Utom i Japan framställs agar numera i Kalifornien, på
USA:s östkust från Florida upp till Massachusetts, i
Sydafrika, på Nya Zeeland och i Australien. En agaralg finns
även vid Europas kuster men knappast i så stor mängd,
att det kan löna sig att skörda den. Agar används inom
medicinen, som substrat vid odling av bakterier, i bakverk
och konfektyrer, i kosmetiska preparat och i en del
fisk-och köttkonserver.
Carrageenin är ett agarliknande ämne, som fås ur alger
vid Amerikas nordöstra kust, Irland, Bretagne och i någon
utsträckning även vid norska kusten. I USA lär man nu
tillverka ca 1 000 t/år carrageenin. Av detta kan man
framställa en agarersättning. Carrageenin används mest som
förtjocknings- och gelébildande tillsats till livsmedel.
Man har på senare tid mest intresserat sig för alginaterna,
vilka är metallsalter av en polysackarid, alginsyra. I USA
tillverkas nu ca 10 000 t/år och i England 1 000 t/år.
Framställning av alginater borde även kunna ske vid
Skandinaviens västra kuster. I Norge finns också en betydande
industri, som är stadd i tillväxt. En svensk fabrik har
startats utanför Varberg.
Alginaterna har fått en mångsidig användning inom
livs-medels-, textil- och läkemedelsindustrierna. De används
vidare till kosmetiska medel och lim. Man kan även göra
en konstfiber av alginsyra, vilket sker bl.a. i England.
Agar framställdes enligt uppgift första gången i Japan
1658, då en värdshusvärd kastade ut resterna av ett
tånggelé. Detta frös på natten, tinade upp och torkade i solen
dagen därpå, och hade då övergått till genomskinliga, fasta
blad. Tillverkningen av agar sker fortfarande enligt samma
princip, fastän man nu använder konstgjord frysning.
Algerna tvättas först med sötvatten, varefter de upphettas
6—12 h under tryck med vatten. Den bildade, heta
lösningen filtreras och får stelna till en gel, som skärs i bitar
och fryses, först 2 dygn under kylning med is och därefter
till — 10°C. Härvid bildas blad, som töas upp och torkas
med varmluft. De bleks sedan i hypokloritlösning, tvättas
med vatten och torkas på nytt.
Carrageenin är liksom agar och fucoidin en sulfatkolloid
innehållande bl.a. en galaktossvavelsyraester. Det
framställs vanligen genom indunstning av ett filtrerat
tång-extrakt följd av torkning på vals. Högviskösa produkter
kan fås genom direkt koagulering av extraktet med
alkohol. Smältpunkten för carrageeningel är ca 30°C mot ca
45°C för agargel. Den förra smälter i munnen liksom
gelatin, och borde därför till skillnad från agargel passa bra
för livsmedel. En carrageeningels smältpunkt kan höjas
genom tillsats av kaliumsalter, och man får därför på detta
sätt en produkt, soin liknar agar.
Alginsyra, som är en polymer av mannuronsyra,
förekommer i tången i form av kalciumalginat med mycket hög
inolvikt. Man måste därför delvis bryta ned det så att man
kan få en produkt med den relativt låga viskositet, som
vanligen önskas. Denna process sker med kemiska medel
vid tillverkningens början, för att man skall få så
lätthanterliga lösningar som möjligt vid den följande behandlingen.
Först tvättas algerna med varmt vatten för att avlägsna
andra ämnen än alginaterna. Därefter följer en behandling
med sodalösning, helst vid så hög temperatur, att
sterilisering sker. Man får en mycket viskös lösning, som måste
spädas ut till stor volym med mjukt vatten, innan den kan
filtreras. Det klara filtratet hälls i utspädd
klorkalciumlösning eller utspädd svavelsyra, varvid en starkt hydratise-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
