Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 17 november 1951 - Andras erfarenheter - Provning av svetsar med radon, av SHl - Antihistamin och närstående farmaceutika, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 november 1951
987
dess läge i plåten bara bestämmas med röntgen.
Stereoskopiska bilder kan nämligen icke tas med gammastrålar.
Radonen är mycket dyr, men metoden anses billigare än
användning av en stor röntgenapparat, då den blott
behöver anlitas vid provning av utrustning med mer än ca
50 mm godstjocklek. Provningsförfarandet förefaller
kanske besvärligt, men det är i själva verket inte svårare att
utföra än röntgenprovning, när man skaffat sig
erforderlig rutin.
Det kan tyckas, att det skulle löna sig att använda en
radioisotop med större livslängd än radon, t.ex. kobolt 60
med halveringstiden 5,3 år, men de ger sämre bilder,
därför att strålningskällan inte kan göras tillräckligt
koncentrerad. Försök med kobolt 60 har dock planerats (C B
fiebgusson i Met. Ind. 1 juni 1951). SHl
Antihistamin och närstående farmaceutika. Histamin,
formel (1), framställdes först av Windaus och Vogt. Tre år
senare fann Dale detta ämne i mjöldryga, och man har så
småningom kunnat visa, att det normalt förekommer i
människokroppens vävnader. Det tros uppstå genom
förändring av ct-aminosyran histidin. Är 1910 fann Dale och
Laidlaw, att histamin har drastisk verkan vid insprutning
på djur. Det orsakar sammandragning av glatta muskler,
utvidgning av blodkärlen, minskning av blodtrycket och
ökning av vissa körtlars sekretion. Dessa effekter liknar i
så hög grad anafylaktisk chock (reaktion för
artfrämmande äggviteämnen) hos djur, att Dale ansåg troligt, att
histamin spelar en betydande roll vid denna allergiska reaktion.
Det är mycket sannolikt, att överskott på histamin
orsakar allergiska tillstånd hos människor, fastän fullständiga
bevis härför saknas. Man tror, att vävnaderna hos en
person, som blivit överkänslig för ett visst ämne innehåller
specifika antikroppar, som tidigare bildats genom inverkan
av detta ämne (antigen). Utsätts personen vid ett senare
tillfälle för samma antigen reagerar denna med
antikroppen, och härvid frigörs histamin i cellerna, varvid sedan
samma kraftiga verkan som vid en injektion uppstår.
Reaktionen blir olika hos olika djurarter. Den dominerande
effekten på marsvin är t.ex. astmasymptom, på hundar är
den fallande blodtryck och hos människa yttrar den sig
som nässelfeber, hösnuva eller astma.
Botemedel mot allergiska sjukdomar måste kunna bryta
detta händelseförlopp på någon punkt. Den allergiska
personen kan t.ex. undvika kontakt med antigenen eller han
kan genomgå en kur, som gör honom okänslig, men man
kan också motverka histaminen genom att ge en medicin,
som har motsatt effekt, eller med en sådan hindra den att
verka. För det sista ändamålet används antihistaminer.
Antihistaminer upptäcktes först 1937 av Bovet m.fl. vid
Pasteur-institutet, vilka fann, att några etrar, t.ex. 929 F,
formel (2), som är antagonister till adrenalin, även har
någon verkan mot histamin. År 1939 visade Staub, att
1571 F (3), ett derivat av etylendiamin, har hög aktivitet.
Nästa framsteg gjordes av Halpern, som 1941 fann, att
Antergan (4) var 150 gånger verksammare än 1571 F. An-
CH,
(2)
(3)
(4)
(5)
Cl 0\ CHa-CH2
- CH-N /N.Me
CHrCH2
(8)
tergan studerades även kliniskt. Två år senare fann Bovet
en ytterligt aktiv och specifik antihistamin, Neoantergan
(5), som i England kallas Anthisan, Halpern har slutligen
infört en ny serie fenotiazinderivat, t.ex. Phenergan (6),
som tycks vara bättre än Neoantergan.
Under tiden hade amerikanarna bearbetat samma område
utan kännedom om de europeiska resultaten. Är 1945 kom
Benadryl (7) och ungefär samtidigt Pyribenzamine, som
har nästan samma struktur som Neoantergan. Ehuru de
amerikanska preparaten har något mindre verkan än de
bästa europeiska har de utan tvivel kliniskt värde.
De första antihistaminerna tillhörde två grupper, etrar
och derivat av etylendiamin. Härtill måste nu läggas en
tredje grupp baserad på propylamin; till denna hör t.ex.
den mycket verksamma antihistaminen Chlortrimeton, som
Schering Corp. släppte ut 1950. Läkemedelsfabrikerna i
USA insåg tidigt antihistaminernas möjligheter och under
de senaste fyra åren måste flera tusen föreningar ha
framställts och provats. Av dessa har ett tjugotal erbjudits för
medicinskt bruk.
Antihistaminer framställs enligt olika metoder, beroende
på föreningarnas typ. En sådan innehållande
etylendia-mingruppen fås genom kondensation av
a-bensylamino-pyridin med dimetylaminoetylklorid eller av
dimetyl-aminoetyl-a-aminopyridin med bensylklorid vid närvaro
av natriumamid. Sedan 1939 har hundratals föreningar av
denna typ prövats och omkring ett halvdussin av dem
tillverkas nu kommersiellt. De verksammaste hittills funna
antihistaminerna, t.ex. Neoantergan, är alla av denna typ
och innehåller en dimetylaminogrupp. Byts denna mot
någon annan basisk grupp, faller aktiviteten, och samma
verkan har förlängning eller förgrening av alkylenkedjan. För
att föreningen skall få stark verkan, måste en aryl- eller
alkyl-arylgrupp vara bunden vid etylendiamingruppens
andra kväveatom.
En annan typ av antihistaminer, som tillhör samma
grupp, kan fås, när fenotiazin reagerar med lämpliga
^-kloralkylaminer vid närvaro av natriumamid. Hit hör
Phenergan, formel (6), som framställs av
,/?-klorpropyl-dimetylamin. Man trodde därför först, att metylsidokedjan
stod i J?-ställning, men det har senare visats, att den har
a-ställning och att alltså en isomerisering måste ha skett.
Phenergan har stark och särskilt varaktig verkan. Inom
denna serie tycks förgrening av sidokedjan ge
antihistamin med något ökad effekt. Dimetylaminogruppen är
vidare icke den enda verksamma, ty föreningar, i vilka den
ersatts med pyrrolidinderivat lär även vara effektiva. Ä
andra sidan har ämnen, i vilka den utbytts mot en
dietyl-aminogrupp, svag antihistaminverkan. Denna försvinner
helt och hållet, om svavel i Phenergan ersätts med syre.
En tredje serie antihistaminer, som kan anses vara
etylen-diaminderivat, fås genom kondensation av
benshydrylklo-rider med N-metylpiperazin. Mest effektiv är
p-klorför-eningen, formel (8), vars största fördelar torde vara dess
relativt låga giftighet och varaktiga verkan. Antistin (9)
kan också räknas hit. Den framställdes 1946 och har
relativt liten antihistaminverkan.
Den andra huvudgruppen av antihistaminer är etrar, som
kan framställas t.ex. av benshvdrylkalider och aminoalko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
