Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 1 december 1951 - Arbetsvärderingens tillämpningsmöjligheter, av Pentti Wuorenjuuri - Diskussion, av Henning Doepel, Gunnar Ståhle, Robert Kristensson, Axel Bronø, Sverre Hassel, Erik Palmgren, Erik Heino samt Pentti Wuorenjuuri - Belysningsfrågor vid CIE, Stockholm 1951
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1030
TEKNISK TIDSKRIFT
Direktör Ståhle: Under nuvarande förhållanden har
inflationen hjälpt oss i detta hänseende. Men den nuvarande
arbetsmarknadspolitiken kommer att försvåra arbetet för
dem som nu tänker införa arbetsvärdering. Det heter ju
nu för tiden att ingen arbetare får förtjäna mindre än
förut, och därför måste normerna utarbetas med hänsyn till
den sämsta arbetarens förtjänst, vilket är fullkomligt galet.
Den solidariska lönepolitiken omöjliggör en effektiv
arbetsvärderingsverksamhet. Frångick man denna politik skulle
man få ökade arbetsinsatser och därigenom bli i stånd att
ge arbetarna lön efter deras arbetsinsats.
Den finska arbetaren lägger mycket stor vikt vid att han
får känslan av att personligen bidra till något beslut.
Därför vänder man sig sällan förgäves till arbetarna då det
gäller en förändring eller en nyhet i produktionen. Hur
är det i de övriga nordiska länderna? Jag skulle tro att
arbetarna överallt har samma önskan att känna sig
betydelsefulla och få sina åsikter beaktade.
Överingeniör svierre Hassiel: Vi har i Norge funnit att
arbetarna verkligen önskar vara med då förändringar eller
nya saker genomförs, ty då känner de sig säkra på att dessa
förändringar verkligen är av behovet påkallade och att de
inte är planerade bakom ryggen på dem med tanke på att
beröva dem deras förtjänst. Men arbetsvärderingen stöter
i Norge på otaliga svårigheter, varav den största är
lönepolitiken av i dag.
Diplomingenjör Erik Palmgren: För vårt land skulle det
för närvarande vara av allra största vikt att få
produktionen ökad och detta kan endast ernås genom att höja
arbets-effektiviteten. Men den solidariska lönepolitiken sänker
ar-betseffektiviteten. För min del är jag benägen att betrakta
arbetsvärderingssystemet som enda möjligheten att slippa
ifrån de solidariska lönerna och få produktionen höjd.
Professor Krkstensson: Det bästa sättet att genomdriva
arbetsvärderingen är enligt min uppfattning att övergå till
ackordarbete och ackordlöner.
Diplomingenjör Erik HiEJNO: Det viktigaste vid
genomförandet av arbetsvärderingen är att få arbetarna att inse
sitt eget ansvar i höjandet av produktionen, och denna
ansvarskänsla måste lirkas in i dem med hjälp av
psykologin. Med skolning kan man öka arbetarnas och
arbets-ledarnas ansvarskänsla och få dem att ställa sig förnuftigt
till de nödvändiga förändringar i arbetet som förorsakas
av ett nytt arbetsvärderingssystem. Studierna bör enligt
min mening utföras av en arbetsstudieexpert, ty en sådan
har de största möjligheterna att lyckas utan några
allvarliga friktioner, vilka lätt kan uppenbara sig om någon som
direkt tillhör ledningen skall utföra studierna.
Diplomingenjör WUORENATUIM: Jag anser det vara av
största nytta att få experter att sköta om mera omfattande
problem inom arbetsvärderingen. Då behöver man inte
själv prova sig fram utan får resultaten färdiga, korrekt
och klart demonstrerade. För övrigt är jag av den åsikten
att sådana här saker alltid bör skötas av främmande
personer och inte av firmaledningen. Det verkar alltid mera
objektivt och underlättar arbetarnas inställning till saken.
Direktör Ståhle: Wuorenjuuri har betonat att
referensmaterial är en oumbärlig del av skolningen. Jag vill
framhålla att man alltid bör använda referensmaterial för att
få vägande fakta i diskussionen. Arbetsbeskrivningarna
anser jag också vara viktiga som underlag för systemets
utarbetande, men de bör ta hänsyn till omgivning,
arbetsförhållanden och liknande faktorer för att vara tillförlitliga.
Vi har talat om arbetsvärdering och tänkt mest på
arbetarna, men man får icke glömma tjänstemännen. Man borde
finna ett system, tillämpbart även på intellektuella arbetare.
Belysningsfrågor vid CIE,
Stockholm 1951
Internationella Belysningskommissionen (Commission
Internationale de 1’Éclairage) höll sin tolfte kongress den
27 juni—5 juli 1951 i Stockholm. Antalet deltagare var
över 500, representerande 22 länder.
CIE är ett internationellt forum för diskussion av olika
belysningsproblem. Den möjliggör ett utbyte av
belysningstekniska rön och åsikter på bredare basis och stimulerar
ljusforskningen på många sätt. Kommissionens arbete är
uppdelat på olika sekretariat, som mottar och bearbetar
resultat av både erfarenheter och forskningar som delges
dem, och dessa presenteras vid mötena i form av
översikter.
Också enskilda författare kan framlägga uppsatser, och
inte mindre än 43 dylika arbeten presenterades vid mötet
som föredrag. De publiceras senare i bokform tillsammans
med de 28 översiktsrapporterna, samt de beslut och
rekommendationer, som antagits vid mötesförhandlingarna.
Strölningskällor
Inga större nyheter av grundläggande art har hänt sedan
förra kongressen i Paris 1948 vare sig för glödlampor eller
gasurladdningsrör. Däremot har man åstadkommit
förbättringar och vidareutvecklingar av redan kända typer i
flera avseenden. Så har framsteg vid
volframtrådtillverk-ningen bl.a. resulterat i förbättring av strålkastare, i vilka
lystråden som bekant är utsatt för stora påfrestningar.
Glödlampor med dubbelspiraliserad lystråd har efter
kriget, sedan mera normala förhållanden inträtt, börjat ägnas
mera intresse och antalet storlekar har utökats. En
strävan föreligger också att minska kolvvolymen.
Genom att belägga kolvväggens insida med ett ultrafint
kvartsskikt har man gjort en lampa, silikatlampan (Tekn.
T. 1949 s. 591), med mycket goda ljusdiffuserande
egenskaper och dessutom med förminskad svärtnings- och
överslagstendens. Den är överlägsen den äldre lamptypen med
mattetsad kolvvägg.
Glödlampor för specialändamål är bl.a. infrarödstrålande
torklampor, som nu tillverkas i USA i flera storlekar,
nämligen 125, 250, 375, 500 och 1 000 W. För att alstra
lång-vågig ultraviolettstrålning har amerikanarna också
konstruerat en trådlampa, som under intermittenta brinntider
håller glödtråden vid en synnerligen hög temperatur. De
relativt korta brinnperioderna (under 5 min) måste
emellertid efterföljas av minst dubbelt så långa
avsvalnings-intervall.
Kolbåglampor med effekter av storleksordningen 15 kW
har konstruerats för bl.a. militära ändamål. Man arbetar
med vattenkylda positiva elektroder; strömstyrkan kan
uppgå till så höga belopp som 500 A för ett kol med
diametern 13,6 mm.
Gasurladdning stamporna intresserar emellertid just nu
lampteknikerna mest. Till dessa hör "germicidal lamps"
eller "sterilampor", avsedda att döda bakterier i luften
eller på exponerade vtor. De är kvicksilverånglampor av
lågtryckstyp och arbetar med antingen kalla eller varma
elektroder. För att kunna ge kortvågig, bakteriedödande
strålning måste de tillverkas av specialglas med lämplig
transmissionsförmåga.
Detsamma gäller för en lampa som skall ge artificiell
solbränna. Den är av vanlig lysrörstyp men utrustad med
lyspulver, som har förmågan att omvandla kortvågig
ultraviolett strålning (2537 Å) till långvågigare (ca 3 200 A)
(Tekn. T. 1947 s. 844). Den tillverkas i USA i
standard-storlekarna 20 W och 40 W. En fördel med denna typ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
