Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 29 december 1951 - Nya vindtunnlar vid Flygtekniska Försöksanstalten, av Bo Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1134
TEKNIS K TIDSKRIFT
sats, detta dock icke — under de nu aktuella
förutsättningarna — mänskligt att döma kan
förhindra, att den svenska flygtekniska
utvecklingen sackar efter jämfört med den till
ytterlighet forcerade utvecklingen inom stormakterna.
Allmänna krav på svenska vindtunnlar
De viktigaste och samtidigt dyrbaraste
hjälpmedlen för flygteknisk forskning och provning
är vindtunnlar för aerodynamiska
undersökningar och olika slag av
motorprovningsanläggning-ar för motortekniska försök. Vindtunneln har
alltid utgjort ett värdefullt instrument för
aerodynamisk forskning, men utvecklingen mot höga
flyghastigheter har i väsentlig grad både ökat
dess betydelse och medfört ökade svårigheter att
utföra vindtunnelförsök.
För ett litet land som Sverige blir också
problemen, när det gäller att välja lämpligaste
tunneltyp för olika ändamål, ytterligt skärpta.
Av ekonomiska skäl kan våra
forskningsresurser endast få en storlek motsvarande några få
procent av exempelvis USA:s. En stark
begränsning av anspråken måste ske, men desto
viktigare är det, att de vindtunnlar, som byggs,
verkligen blir högeffektiva och motsvarar de
mest angelägna behoven.
En begränsning av fordringarna på
vindtunnel-teknisk forskning och utrustning kan i princip
ske på tre olika vägar, nämligen genom
bort-gallring av hela forskningsområden eller av vissa
forskningsuppgifter, genom sänkning av kravet
på den strömningstekniska kvaliteten, varigenom
exempelvis effektbehovet eller anläggningens
storlek kan sättas lägre, eller genom sänkning
av försökskapaciteten eller bekvämligheten,
exempelvis genom att vindtunnlar inrättas för
intermittent i stället för kontinuerlig drift.
Vilken eller vilka av dessa vägar som bör
väljas vid den nödtvungna, mycket kraftiga
begränsningen, måste självfallet bestämmas av den
svenska aerodynamiska forskningens huvudmål,
som enligt ovan är att skapa tillförlitliga
förutsättningar för utveckling av nya flygplan-,
robotvapen- och projektil-typer. Det vore
emellertid ett svårt fel att tro, att detta mål
nämnvärt skiljer sig från stormakternas strävanden
och att man sålunda genom bortgallring av en
mängd för typutveckling förment onödigt
forskningsarbete skulle kunna närma sig paritet med
stormakterna i erforderlig forskningsvolym.
Vindtunnelutredningen och Flygforskningskommittén
bedömde för två år sedan, att begränsningen av
forskningsinsatserna i första hand borde ske genom att gallra bort
vissa forskningsområden, samtidigt som det framhölls vara
oundgängligen nödvändigt att snarast anskaffa normala
tunnlar av god kvalitet för hela det hastighetsområde, som
är aktuellt för utveckling av nya typer av flygplan,
robot-vapen och projektiler.
I detta sammanhang må anföras, att det för
typutveckling betingade förstahandskravet på allmänt målbunden
och direkt typbunden forskning nödvändiggör, att endast
en ringa del av forskningskapaciteten kan ägnas åt
egentlig grundforskning. Detta är beklagligt, enär
grundforskningen på längre sikt ofta ger upphov till mycket
värdefulla framsteg. Så mycket viktigare är det då att tillse, att
grundforskningen icke helt tränges ut utan tilldelas en viss
ehuru begränsad kapacitet. Då emellertid den
grundforskning, som kräver experimentella hjälpmedel, kan utföras
dels med hjälp av förhållandevis enkel och billig
utrustning och dels vid de för typutveckling konstruerade
tunnlarna, blir grundforskningens krav icke bestämmande för
utförandet av de stora och dyrbara vindtunnlar, som här
avses.
Om en sänkning av kraven på hög kvalitet må framhållas,
att det är av största betydelse, att de tunnlar för olika
hastighetsområden, som sålunda måste inrättas, erhåller
en sådan strömningskvalitet, att försöksresultaten blir
tillförlitliga och tillämpbara på fullskaleförhållanden. Endast
i sista hand bör man därför söka minska kostnaderna för
vindtunnelanläggningarna genom att eftersätta kravet på
hög strömningsteknisk kvalitet.
En stark inskränkning av försökskapaciteten jämfört med
stormaktsförhållanden är självfallet ofrånkomlig redan
med hänsyn till den relativt obetydliga omfattning, som
forskningspersonalen kan få hos oss. Detta gör, att det för
ett litet land är mera motiverat än i stormakterna att
till-lämpa intermittent drift av vindtunnlar — dvs.
energiuppladdning med låg effekt under lång tid, medgivande korta
försökstider med hög momentan effekt — förutsatt att man
härigenom kan nedbringa anläggnings- eller
driftkostnaderna. Det kan nämligen inträffa, att den högre maximala
försökskapaciteten hos en kontinuerlig tunnel icke kan
utnyttjas, om tillgången till forskar- och annan personal är
begränsad.
En annan sannolikt ännu viktigare faktor talar även för
tillämpning av intermittent drift särskilt i mindre länder,
nämligen den intermittenta anläggningens större flexibilitet
i fråga om möjlighet till successiv komplettering och
modernisering. Särskilt vid den nu så snabba
vindtunneltek-niska utvecklingen måste man räkna med att en
vindtunnels effektiva livslängd är ganska kort, särskilt för själva
mätsträckan och fordringarna på strömningens kvalitet.
För en kontinuerlig tunnel, som i stort sett utgör en
sammanbyggd enhet, vars alla delar intimt måste samverka,
är möjligheterna till ombyggnad alltid begränsade. Sådana
ändringar, som kan göras, är som regel mycket dyrbara.
Vid intermittenta system däremot nedlägges en huvuddel
av anläggningskostnaden i — från den egentliga
vindtunneln åtskilda — anordningar för skapande av den
tryckdifferens, som driver luften genom vindtunneln, såsom
pumpanläggningar samt energiackumulatorer i form av
exempelvis behållare för evakuering eller komprimering av
luft.
Då därigenom själva vindtunneln vid de intermittenta
systemen är relativt enkel och billig och i vissa fall
egentligen bara består av en mätsträcka med diffusör, följer, att
en ombyggnad av tunneln ställer sig väsentligt billigare
än vid en kontinuerlig tunnel. Därjämte kan anläggningen
efter hand kompletteras med nya, moderna tunnlar,
anslutna till det befintliga pump- och behållarsystemet. Detta
är uppenbarligen en betydande fördel för Sverige, enär det
hos oss måste anses uteslutet att ofta återkomma med
investeringskrav av den storleksordning, som nu är aktuell
för de föreslagna nya vindtunnelanläggningarna. På dessa
grunder framfördes vid FFA på ett tidigt stadium av
utredningsarbetet (juni 1948) förslaget, att man icke blott
för överljudtunnlar utan även för transsoniska
vindtunnlar borde överväga intermittent drift.
De allmänna kraven på svenska vindtunnlar
torde kunna sammanfattas sålunda:
tunnlarna måste täcka hela det aktuella hastig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
