Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 15 januari 1952 - Fiberfriktion, av Nils Gralén - Rio de Janeiros kraftförsörjning, av G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
TEKNISK TIDSKRIFT
sig att dragningen samtidigt gör att
normaltrycket ökar, dvs. att varje fiber ligger i sådana
slingor omkring andra fibrer, att de dras till,
när man drar i en fiber. Givetvis är det inte bara
friktionen mellan fibrerna, som är av betydelse
för nötningshållfastheten, utan också friktionen
mellan fibermaterialet och det nötande mediet.
I det fallet bör väl i stället friktionen vara så
låg som möjligt, alltså ge så liten nötningsenergi
som möjligt, när tyget glider över en
destrueran-de yta. Härvid måste man komma ihåg, att
friktionen mot tyget inte bara bestäms av tygets
egenskaper utan också av den nötande ytans.
Friktionen mellan två ytor kan vara synnerligen
olika, om bara den ena ytan varierar. Principen
för ett mycket nötningshållfast tyg borde alltså
vara, att man har låg friktion utåt, men hög
friktion inåt, och ett sådant skulle väl heller inte
vara så omöjligt att åstadkomma.
Teoretiska spörsmål
I samband med dessa friktionsmätningar på
fibrer har vi också kommit in på en del
teoretiska spörsmål av intresse. Engelska författare
har nyligen visat, att friktionskoefficienten för
teflon (polytetrafluoretylen) kan vara så låg
som 0,04 och för polyetylen endast 0,10. Båda
är kemiskt mycket indifferenta material med låg
molekylär kohesion. Polystyren och perspex
(po-lymetakrylsyra) å andra sidan har
friktionskoefficienter så höga som 0,5. Dessa material
har en större portion av polära och aromatiska
grupper och tydligen också en högre molekylär
kohesion. De flesta fibrers friktionskoefficienter
ligger mellan 0,3 och 0,6. Det är egentligen bara
ullen eller djurfibrerna, som har en så låg
friktionskoefficient som 0,15. Detta stämmer ju
mycket bra med att epicuticulan på ullen är
kemiskt indifferent.
Många specifika textila egenskaper hos
ullfibrerna beror mer eller mindre på deras låga
friktionskoefficient, såsom ulltygers fall, deras
mjuka känsel, deras motståndsförmåga mot
skrynkling. När nu de syntetiska fibrerna
alltmer kommer i marknaden, är det tydligen
viktigt att ta dessa fakta i betraktande. Om man
kunde ändra ytegenskaperna hos fibrerna, utan
att ändra deras elastiska mekaniska egenskaper,
vore det åtminstone teoretiskt möjligt att
producera textilmaterial med vitt skilda egenskaper
av samma textilfibrer. Man kan tänka sig att
göra detta genom att täcka fibern med
indifferent material, genom att dölja polära grupper i
ytan med topokemiska reaktioner eller förstöra
en redan befintlig film av indifferent material,
som i fallet ull.
Den teoretiska sidan av friktionsmätningarna
har också ett ganska stort intresse för det
allmänna studiet av friktion. Den som mest ägnat
sig åt detta är Bowden i Cambridge. Han har bl.a.
visat, att kontaktytan mellan två plana
metallbitar, som glider på varandra, är en mycket ringa
bråkdel av den totala ytan. För fibermaterial är
emellertid kontaktytan mera väldefinierbar. Här
är det i regel fråga om två cylindriska ytor, som
ligger i kontakt med varandra med korsning
under liten vinkel eller eventuellt längs en linje,
såsom i snoddfriktionsmätaren. Dessa enkla
anordningar ger kanske ett enklare sätt att studera
friktionsfenomenet renodlat än metallytor. De
små dimensionerna gör det möjligen enklare att
behandla försöksmaterialet. Som jag förut
nämnde visar friktionskoefficienten ett
anmärkningsvärt stort beroende av normaltrycket för fibrer.
Detta är inte förhållandet vid metaller utan tycks
vara speciellt för det material, som ingår i
fibrerna, dvs. för organiska material av olika slag.
Studiet av fiberfriktion har alltså ett väsentligt
både praktiskt och teoretiskt intresse.
Rio de Janeiros kraftförsörjning. Två kraftstationer,
den ena vid Fontes vid ett regleringsmagasin och den
andra, vid Ilha dos Pombos, ett strömkraftverk, levererar
kraft till Rio de Janeiros 2V2 miljon invånare. Det senare
kraftverket sköter huvuddelen av leveransen under
högvattentid och det förra tar hand om topparna och
dessutom den torra delen av året. Topografin i sydöstra
Brasilien är gynnsam för utvinnande av vattenkraft. Parallellt
med Atlantkusten och på några km avstånd ligger platån
Serra do Mar, som i ca 2 100 km längd har höjden 300—■
750 in ö.h. Den sluttar svagt inåt landet till ett område,
där nederbörden är stor, och ger upphov till floder, som
rinner ut i havet mycket långt därifrån.
Vid Fontes i floden Lages har man redan 1908 med
utvidgning 1913 uttagit vattenkraft genom att leda vatten
från floden i tunnlar och tuber genaste vägen genom
nämnda platå till havet. Fallhöjden blev ca 315 m.
Under åren 1922—1949 anlades en kraftstation vid Ilha
dos Pombos vid floden Paraiba. Med fallhöjden 105 m
erhölls efter flera utbyggnadsetapper effekten 118 MW.
Genom samköming vid de båda stationerna blev det
lönande att öka magasinet vid Fontes; dammen höjdes 28 m.
Den gamla stationen härstädes hade vertikala
Pelton-turbiner. Efter dammhöjningen installerades tre nya
Francisturbiner à 35 MW vid fallhöjden 345 m.
Kraftbehovet i Rio ökar med 9 %> per år. Man står
därför nu i begrepp att påbörja en ny anläggning, kallad
Paraiba—Pirai-projektet, nära Rio. De nuvarande
anläggningarna levererar 1 570 MkWh/år. Det nya projektet skall
kunna höja produktionen till 4 000 MkWh/år. Vid Barra
do Pirai, 150 km uppströms Ilha dos Pombos skall 156
m3/s avledas 31 km till Fontes-stationen och två nya
underjordiska stationer, Forgacava 1 och 2. Från intaget vid
Santa Cicilia-dammen pumpas vattnet 10 m till en 3,5 km
lång tunnel, åtföljd av en 1,5 km lång kanal, som
utmynnar i Santana-reservoaren, erhållen genom dämning i
Pirai. Vid övre änden av denna dammsjö pumpas vattnet
ytterligare 34 m till Vigari-reservoaren, varefter det flyter
till intagen vid Forgacava, där fallhöjden blir 306 m.
Nämnda båda magasin är små och duger endast till
dygns-och veckoreglering. Regleringsdammen vid Santa Cicilia
iir 262 m lång och innehåller åtta segmentluckor, 36 m
breda och 6 m höga. Varje lucka drives av sin egen motor,
som med en klokoppling även kan driva angränsande lucka,
om dess motor är ur drift. Santa Cicilia-stationen har fyra
vertikala pumpar à 40 m3/s. Varje pump tar 7 MW och
drives av en 50 p/s synkronmotor med varvtalet I66V3 r/m
(Civil Engineering okt. 1951). G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
