Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1952 - Infanteribeväpningens utveckling, av Harald Jentzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
TEKNISK TIDSKRIFT v
Fig. 3. Antal träffar per skytt och tidsenhet, som funktion
av avståndet.
att följa två vitt skilda linjer, fig. 2. Den ena
linjen hade som mål ökad precision och ledde till
att gevär m/96 försågs med kikarsikte och blev
gevär m/41. Den andra linjen krävde ökad
eldhastighet och hade till följd, att efter omfattande
försöksverksamhet automatgeväret in/42
infördes. Arbeten pågår för att söka förbättra detta
gevär, så att större funktionssäkerhet erhålles.
Att ge en fullt klarläggande karakteristik av
dessa olika vapen är givetvis mycket svårt.
Kurvorna i fig. 3 kan dock bidra till att klarlägga
dessa förhållanden.
Som synes antar kulsprutepistolen och
kulsprutegeväret en särställning när det gäller antal
träffar per tidsenhet på korta håll (under ca 300
m). Härvid bör dock observeras, att såväl
kulsprutegeväret som dess ammunition är ungefär
dubbelt så tunga som kulsprutepistolen. På
längre avstånd är geväret med kikarsikte,
automatgeväret och kulsprutegeväret ungefär likvärdiga
och överlägsna de övriga.
Helt annorlunda blir förhållandena, om man i
stället studerar erforderlig ammunitionsvikt för
erhållande av en träff, fig. 4. Ur denna synpunkt
är givetvis prickskjutningsgeväret fördelaktigast,
under det att automatvapnen kommer i ett sämre
läge. Alldeles speciellt gäller detta
kulsprutepistolen på större avstånd än ca 300 m.
De ovan relaterade värdena har erhållits vid
be-skjutning av enstaka, direkt framträdande mål.
Andra resultat skulle ha erhållits, om elden hade
måst avges under terrängbeskjutning. Det är
under dylika förhållanden som kulsprutan kommer
till sin rätt.
Kulsprutan m/14 fyllde ej kravet på
funktionssäkerhet, och dessutom ansågs kaliber och lavett
vara otillfredsställande med hänsyn till det på
1930-talet aktuella kravet på indirekt eld. Med
anledning härav tillkom 8 min kulsprutan m/36,
som är användbar även med 6,5 mm pipa. Ej
heller denna typ kan sägas ha inneburit någon
mera betydelsefull utveckling. Visserligen var
eldhastigheten större (ca 700 skott per minut
mot ca 500 skott per minut vid m/14), men
vat-tenkylningen kvarstod, och pjäsvikten var t.o.m.
något högre.
Först genom införandet av kulsprutan m/42,
fig. 5, infördes något väsentligt nytt.
Vattenkyl-ningen är här ersatt av luftkylning, och
pjäsvik-ten har, med bibehållande av den högre
eldhastigheten, nedbringats till närmare hälften. Detta har
huvudsakligen möjliggjorts av att man har
avstått från kravet på en kulspruta lämpad för
indirekt eldgivning, alltså en återgång till de
åsikter, som var aktuella när m/14 kom till. På grund
av det komplicerade pipbytet blir dock vapnets
praktiska eldhastighet ej så hög som önskvärt
vore.
Det kan vara av ett visst värde att söka bedöma
vapnen i förhållande till varandra genom en
faktor, här kallad vapenvärdesfaktorn F, som kan
sägas utgöra kvoten mellan vapnets positiva och
negativa egenskaper. På den positiva sidan
kommer då vapnets effektiva skottvidd D, dess
praktiska eldhastighet N och projektilvikten P såsom
representant för verkan i målet. På den negativa
sidan kommer vapenvikten W jämte vikten av ett
visst antal skott ävensom vapnets längd L. Båda
dessa sistnämnda faktorer kan sägas
sammanhänga med transportmöjligheter och
hanterbar-het, varvid dock längden måste tillmätas mindre
betydelse.
Vapenvärdesfaktorn kan då, för de vapentyper
det här är fråga om, uttryckas på följande sätt
F =
DNP
(W + nS) \J L
500 m
Avstånd
Fig. A. Erforderlig ammunitionsvikt för erhållande av minst
en träff i 63 °!o av fallen, som funktion av avståndet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
