Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1952 - Infanteribeväpningens utveckling, av Harald Jentzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 februari 1952
99
Man saknar måhända här en faktor, som är
beroende av vapnets precision, men denna ersättes
med att den effektiva skottvidden D ges ett av
precisionen beroende värde. Detsamma gäller
antalet skott n, som egentligen skulle göras
beroende av träffsannolikheten, men nu sättes till
100 (vid kulspruta 500) och för övrigt har
relativt ringa inflytande.
Med tillgång till för vapnen gällande data och
med användning av i "Fälthandboken", del III,
angivna värden kan nu vapenvärdesfaktorn
beräknas
Vapen Kaliber mm Vikt kg F [-Relativtal-] {+Rela- tivtal+}
gevär m/96 ............. . . 6,5 4,6 5,7 1,0
m/38 ............. . . 6,5 3,8 6,3 1,1
m/41 ............. .. 6,5 5,0 5,4 1,0
automatgevär m/42 ...... . . 6,5 4,4 11 1,9
kulsprutegevär m/21 . . 6,5 8,7 18 3,1
m/37 ____ .. 6,5 9,7 16 2,8
kulsprutepistol m/37—39 .. 9 4,6 17 3,0
m/45 ____ . . 9 3,9 25 4,4
kulspruta m/14 ......... . . 6,5 44 51 9,0
m/36 ......... . . 6,5 51 62 11
m/42 ......... . . 6,5 30 77 14
Man kan av ovanstående värden dra slutsatsen,
att på gevärsområdet införandet av
automatgeväret innebar ett avsevärt steg framåt i
utvecklingen, under det att någon på detta sätt påvisbar
utveckling av kulsprutegevären icke ägt rum.
Kulsprutepistolen m/45 innebär ett bestämt
framsteg, medan däremot utvecklingen av kulsprutan
under de senaste trettio åren har varit relativt
måttlig.
Det effektivaste sättet att höja
vapenvärdesfaktorn är att öka den effektiva eldhastigheten,
sänka vapenvikten, eller bådadera. Lyckas det
exempelvis att införa bandmatning (i stället för
magasin om 20 skott) vid kulsprutegeväret, varmed
försök pågår, kan eldhastigheten beräknas bli
fyra gånger större och vapenvärdesfaktorn stiger
till omkring 60. Kulsprutegeväret skulle då
komma upp i samma klass som kulsprutan, men
någon mera epokgörande fördel skulle knappast
vinnas.
Helt annorlunda ställer det sig, om man tar den
tyska kulsprutan MG 42 till förebild. Vid denna
konstruktion har man lyckats att med låg
vapenvikt (12 kg) förena stor eldhastighet, och dess
vapenvärde torde ligga omkring 200. Införandet
av en lätt kulspruta är också det mest brännande
problemet på det finkalibriga vapenområdet.
Ammunitionen tog det största steget i sin
utveckling, när i början av kriget ogivalkulan vid
6,5 mm kalibern ersattes med torpedkulan,
varigenom med ca 20 % förbättrade skjutegenskaper
erhölls. Vid 8 mm kulsprutan hade dylik
ammunition införts redan från början. Omedelbart före
eller under kriget infördes spårljus-, pansar- och
brandammunition för gevär och kulsprutor, 8
min brandammunitionen främst avsedd mot flyg-
Fig. 5. Kulspruta m/42, kaliber 6,5 mm, vikt 30 kg.
plan. Utvecklingen av pansrade fordon och
flygplan har emellertid medfört, att värdet av
pansar- och brandammunition vid dessa finkalibriga
vapen är tämligen obetydligt.
Vid kulsprutorna har huvudvikten numera lagts
på 6,5 mm ammunitionen, som anses tillräckligt
kraftig när indirekt eld på stora avstånd icke
längre kräves. Härigenom vinnes även den stora
fördelen av enhetlig ammunitionsutrustning för
samtliga finkalibriga vapen, utom
kulsprutepistoler och pistoler.
Vid kulsprutepistolerna och vid i samband ined
kriget införda pistolmodeller (m/39 och m/40)
infördes en modernare och kraftigare 9 min
ammunition. Den gamla pistolen m/07, som ännu i
stort antal ingår i utrustningen, har fortfarande
den äldre ammunitionstypen. Givetvis är detta en
stor olägenhet, men försök har visat att
konstruktionen icke tål ombyggnad till den
kraftigare ammunitionen.
Någon mera betydelsefull utveckling av
ammunition till finkalibriga eldhandvapen och
kulsprutor, sedd ur militär tillämpningssynpunkt, torde
knappast vara att förutse för den närmaste tiden,
utöver ammunition för nedslagsmarkering.
Däremot kommer de för automatvapnen alltmera
ökade kraven på eldhastigheter och
funktionssäkerhet att skapa många och svårlösta
konstruktions- och tillverkningsproblem.
Grövre eldhandvapen
Vid 1930-talets början fanns inget speciellt
pan-sarvärnsvapen i arméns organisation; icke heller
ingick speciell pansarbrytande ammunition i de
övriga vapnens utrustning. Detta kan synas
egendomligt, enär stridsvagnar onekligen hade spelat
en viss roll under det första världskrigets
slutskede. Förklaringen ligger i förhållandet, att det
första världskrigets stridsvagnar hade så svagt
pansarskydd, att det genomslogs av all
ammunition utom den finkalibriga, och man räknade
alltså med god verkan av vanliga spränggranater.
Bristen i att inte ha tillgång till ett mera
lätthanterligt vapen än en normal artilleripjäs insågs
dock, men den under denna tid ytterligt ringa
medelstillgången för nyanskaffning av
tygmate-riel hade ändå omöjliggjort dess införande. I bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
